Kapitel 20

”Behåll enbart de vänner som du närsomhelst har mod att bli ovän med”
– Gustaf Lindborg

23 November

Larsberg, Lidingö
Det var länge sedan som Hampus senast hade vaknat med en annan persons huvud liggandes tätt intill honom och samma persons hår spritt över hans bröst även om han låtsades för omvärlden att det var någonting som hände honom ofta. Han ansåg det i alla fall vara nyttigt att vakna upp och inse att där fanns någon som genuint gillade honom, som inte följde med honom hem för att de var för fulla för att inse att det inte var en bra idé eller trodde att han skulle fixa dem modellkontrakt.

Han kunde nämligen inte förstå någon annan anledning till varför annars en av de människor han värderade högst i sitt liv skulle ligga och hålla om honom på det här sättet och tanken fick honom nästan att känna sig besvärad. Han tittade ner på den sovande tjejen och sedan ut genom fönstret där morgonsolen lyste starkt och irriterande på honom. Själv behövde Hampus mörker för att kunna sova – minsta ljus väckte honom men tydligen fungerade Malin annorlunda. Försiktigt frigjorde han sig från hennes grepp och ställde sig upp bredvid sängen. Täcket hade delvis glidit av Malin när han reste sig upp och hon låg nu på sidan med överkroppen blottad. Han stannade till och beundrade den smala och välformade kroppen som låg på sängen.

”Det enda fett hon verkar ha sitter i alla fall på rätt ställe” tänkte han och gick fram till fönstret. Det hördes inga ljud utifrån – fördelen med bra ljudisolering – men trafiken var redan igång över bron i fjärran, samma bro som han under natten flytt från Polisen. Han undrade om de fortfarande letade eller helt enkelt accepterat att han undkommit. Han drog igen gardinerna och var noga med att de inte släppte igenom något ljus och gick sedan tillbaka till sängen och satte sig på sängkanten. Hon var en väldigt vacker tjej, även utan håret uppsatt och smink. Det var det som var naturlig skönhet.

Han sträckte fram handen och smekte henne försiktigt över kinden men tog inte bort den när han nått hakan. Istället böjde han sig fram och lät försiktigt handen söka sig neråt över halsen och till slut mellan hennes bröst. Han tvekade lite innan han förde upp handen över hennes ena bröst – hon hade ju lagt sig naken i samma säng, hon tyckte säkert det var okey – och gned med tummen över bröstvårtan. Sedan tog han bort handen, lade sig ner på sängen, flyttade sig så nära Malin som han kunde komma och tryckte sin bringa mot hennes bröst samtidigt som han höll henne tätt intill sig. Återigen lät han sina händer gå på upptäcktsfärd över hennes kropp, ned för ryggen och mycket försiktigt och mjukt över rumpan. Han funderade om han skulle utforska mer nu när han hade fri tillgång men det skulle säkert komma fler tillfällen. Han var trött och behövde sova i några timmar till. Nöjd över att ligga så nära en tjej som han både respekterade och tyckte var så oerhört sexig knäppte han händerna över hennes midja, lutade sig tillbaka mot kudden, blundade och somnade om. 

Långsamt öppnade han ögonen. Rummet var ljust och kallt. Gardinerna som han dragit för tidigare var återigen uppdragna. Han tittade åt sidan. Malin låg inte kvar bredvid honom. Antagligen hade hon gått upp. Han vände på huvudet och försökte hitta en klocka någonstans men det satt ingen på väggen som det gjorde hemma hos honom. Han vände huvudet åt andra hållet, bort från sängen. Där fanns ett nattduksbord och på den stod en billig väckarklocka från Ikea. Den visade att klockan var halv tolv. Han hade sovit ett bra tag och det var dags att gå upp och antingen se om Malin ville hitta på något eller åka hem. En del av honom hoppades att Malin ännu inte klätt på sig – han hade uppskattat att se henne lättklädd – men om klockan var så här mycket var hon antagligen redan ute på stan och shoppade redan. Långsamt tog han bort täcket från sin kropp och satte sig på sängkanten. Hans fötter stötte emot något mjukt och han tittade ner. Hans kläder låg där i en kaotisk hög där han hade svårt att skilja ett plagg från ett annat. Han kände på sin T-shirt. Den var fortfarande blöt och han såg inte fram emot att ta på sig den men det fanns inget val i frågan.

Med en suck förstod han budskapet. Klä på dig innan du går ut ur sovrummet. Det innebar att det inte alls var troligt att Malin skulle vara lättklädd. Han övervägde om han skulle försöka hinta att han gillade Malin bättre på det sättet men det kunde lika gärna vänta. Nu när han visat att han kunde hantera det skulle de säkert dela säng igen. Med en suck plockade han upp sina kalsonger. De stank av svett och urin och han slängde dem ifrån sig. Han tänkte inte ta på sig dem och han sträckte sig efter sina leriga och smutsiga BDU byxor och kände direkt hålet som rivts upp under nattens handling. Att bära dem utan underkläder var uteslutet så länge som hålet fanns där såvida han inte ville åka fast för Ofredande och hade nattens äventyr bevisat någonting för honom var det hans vilja att inte åka fast för något över huvud taget. Han tog på sig kalsongerna och byxorna men lämnade T-shirten där den var så länge och gick ut i hallen. Hade inte Malin sagt att hon skulle tvätta hans kläder? Varför hade inte det skett? Något kanske hade gått fel med tvättmaskinen tänkte han när han gick ut i Vardagsrummet. Malin satt vid datorn som stod på hennes skrivbord och såg väldigt allvarlig ut. Hon gav honom en kort blick innan hon fortsatte att titta mot skärmen.

”Det var ett mord på Lidingö inatt” sade hon med en röst tom av känslor, som om hon läste innantill. ”En man sköts av en okänd gärningsman inför sin familj, Polisen jagade gärningsmannen som verkar ha kommit undan.”
”Några spår av skurken?” svarade han och försökte hålla samma tonläge som om de diskuterade vädret. Han noterade att Malin fortfarande undvek titta åt hans håll.
”Gärningsmannen var mörkt klädd med rånarluva och tung beväpning” fortsatte hon i samma nästan döda röst. ”Polisen ber allmänheten att ringa 114 114 om de har sett någonting i anslutning till det hela. Man misstänker att mordet är kopplat till mordförsöket förra veckan och mordet av den frikände våldtäktsmannen för två veckor sedan.” avslutade hon och tittade på Hampus.
”Jag är inte dum, Hampus” sade hon tyst. ”Du dyker upp mitt i natten iförd mörka kläder.” började hon men hennes röst stockade sig, som om det var något hon beklagade.”Sedan vaknar jag och läser om att det skett ett mord där gärningsmannen har samma kläder du dykt upp i, vid ungefär samma tid som du dök upp. Så jag tittade i din väska. Jag tog några saker därifrån som bevisar din inblandning och har gömt dem där du inte kommer hitta dem. Försöker du skada mig så kommer Polisen veta vart man hittar dem. Innan du går har jag bara en jävla fråga. Varför.” 
Hampus var mållös. Det var inte så här det skulle vara. Hon skulle ju vara stolt över vad han gjort, stolt över att inspirerat honom, stolt över att han gjorde något, glad över att världen hade två mindre kriminella. Hur vågade hon sitta där som en idiot och vägra förstå samhällsnyttan i det han gjorde?
”Det är väl uppenbart varför” svarade han med en röst som kändes hög och onaturlig i hans egna öron. ”Vi är båda överens om att det behövs göra något mot brottsligheten, att man inte kan tillåta att kriminella frikänns eller bara springer runt efter att ha spenderat ett år på de vuxendagis som är dagens fängelser. Jag sätter skräck i dem, ser til att de tittar sig över axeln. Jag gör dem rädda, precis som de har gjort sina offer rädda och när de varit rädda befriar jag dem från det här livet. Jag vet att du förstår, du berättade ju själv för mig om The Bystander Effect, du vet att ibland måste man bryta den och göra någonting för att ingen annan gör det.”
”Har du en skruv lös?” frågade Malin tyst. ”Du kan inte agera polis, jury, domare och bödel. Jag struntar helt och hållet i vad du tycker samhällsnyttan med det här är. Det är fel. Det är brottsligt. Du bekämpar brott genom att göra brott. Med den logiken skulle det vara bäst om du sköt dig själv! Inser du inte att det är Polisens ansvar att hantera brottslighet, inte din? Jag trodde att du var en trevlig och intelligent kille, den sorten som går att umgås med. Istället är du bara en liten machofjortis som behöver växa upp.”
”Växa upp?” skrek Hampus ”Förstår du inte hur mycket planering det går in i det här? Jag skjuter bara grovt kriminella som skadat folk! Tror du verkligen mannen som dog inatt var oskyldig? Nej! Han var en gängmedlem som misshandlat folk, förstört liv och slagit halvt ihjäl en person på grund av att han inte vile betala beskyddarpengar. För det fick han några år i fängelse. Han erkände det själv – han hade inte varit snäll mot folk i sitt liv.”
Hampus kunde knappt tänka. Kompisar skulle stå bredvid en och rådgiva, inte stå och läxa upp honom i en fråga där han visste bäst, det var hon tvungen att förstå.
”Så en kille du sköt hade blivit frikänd för våldtäkt. Big deal” tjöt Malin och hon hade tårar i ögonen. ”Sådant händer hela tiden, han förtjänar inte att dö för den sakens skull! Han som dog inatt hade enligt dig inte ens dödat någon – du har dödat två personer. Det gör dig till värre än dem i min bok.” Hon tystade en kort stund. ”Jag tänker inte ange dig för Polisen men nu drar du härifrån och du kontaktar inte mig igen förrns du har erkänt ditt brott för Polisen. Om du kan visa att du insett det vidriga i det du gjort så kanske vi kan umgås igen. Kanske.”

Hampus vände sig om och började långsamt gå mot hallen.

”Jag tänker inte åka fast för det här” sade han mot vardagsrumsväggen. ”Jag gör rätt sak och när du inser det så kommer jag att förlåta dig för de här orden. Det har du mitt löfte på.”
Väl i hallen så tog han på sig jackan – den kändes kall mot hans bara överkropp – och hängde på sig ryggsäcken. Den kändes inte speciellt mycket lättare vilket i alla fall innebar att automatkarbinen förhoppningsvis låg kvar i den. Han tittade ut i vardagsrummet och tittade mot Malin.
”Jag hade en mycket trevlig natt. Förhoppningsvis kan vi göra det igen någon gång.”
”Ut” svarade hon utan att titta på honom.
Han vände sig om och gick långsamt ut genom dörren. Det enda ljudet i trappuppgången var från hans egna fotsteg när hans fötter landade på trappstegen och skapade en smäll med tillhörande eko i det begränsade utrymmet som lät ljudet studsa mellan väggarna likt hans tankar i huvudet.
Han hade varit så säker på att Malin skulle förstå honom, att hon skulle stött honom. Istället hade den jävla slampan gått och lagt sig intill honom och sedan spionerat i hans ryggsäck. Hon borde hållit sin jävla näsa borta ur hans affärer tills han bjöd in henne att dela dem med henne men nej då, hon skulle använda sin jävla intelligens för att briljera. Hade hon menat allvar med sitt jävla snack om att det var fel, då hade han ju vaknat med Polisen i rummet. Hon stödde fortfarande vad det var han gjorde, det var ju uppenbart.

Med en kraftansträngning så tvingade han sig själv att sluta tänka på Malins reaktion. Hon hade haft vissa poänger, men hon hade inte förstått helheten. Det var allt. Han skulle inte vara arg på henne utan skulle hålla sitt ord så att de en dag kanske skulle ligga bredvid varandra igen. De hade båda gillat det och det hade fungerat hyfsat. I sina tankar kunde han fortfarande henne ligga där i sängen.
Det skulle ordna sig till slut. Hon var hans vän och tids nog skulle hon komma ihåg det men nu skulle han ta sig hem och få på sig lite ordentliga kläder. Han öppnade dörren och steg ut i den friska höstluften som smög in innanför hans jacka och gav honom gåshud på överkroppen och armarna. Allt han ville ha nu var en snabb buss hem.

Kapitel 21

”Han planerade sin dag, sin vecka, sitt år, ja hela sin framtid. Men så kom livet emellan.”
– Okänd

24 November

Ulvsunda, Bromma
Det gjorde ont i Hampus ögon. Han försökte stänga dem, men resultatet var bara att det spände i hans ögonlock och att ljuset som började fylla det lilla sovrummet i hans lägenhet tog sig igenom dem i alla fall. Det kändes som om han låg och tittade genom en mörkröd del av hud som gjorde att det enda han kände var trötthet. Natten hade varit likadan. Efter att ha spelat Far Cry 4 och beställt hem pizza så hade han druckit flera öl, allt för att få sig att känna sig bättre efter den diskussion han haft med Malin under gårdagen. Det enda han hade gjort hade varit att kontrollera vad som inte funnits i väskan och det visade sig att sakerna Malin tagit ifrån väskan var hans pistol och hans Balaclava. Det var saker som skulle binda honom vid två av brotten men där ansåg han sig vara säker. Han skulle givetvis inte skada sin vän trots att hon inte accepterade hans syn på saken. Men där hoppades han på att hon skulle ändra sig i sinom tid. Han skulle visa henne att vad han gjorde inte bara var rätt, det var allmänt accepterat.

Det hade dock inte hindrat honom från att ha en mycket sömnlös natt där både Malin, de han dödat, polisen och en massa mörka stadsdelar gjorde ett intryck som vägrade lämna hans hjärna och hans tankar. Han visste inte om han hade sovit eller varit vaken och det hade gjort det hela värre. När väckarklockan hade ringt hade han ignorerat den och nu satt han upp och försökte tvinga sig att vakna genom att hårt stänga ögonlocken och sedan öppna dem igen. Klockan var mycket och han skulle antagligen bli sen till jobbet om han inte steg upp omedelbart och lämnade huset. Men han var så fruktansvärt trött. Han behövde Kaffe. Långsamt så steg han upp ur sängen och gick mot hallen, nästan stapplande. Hans ben hade somnat och de stödde honom långsamt. Hakan kliade och när han lyfte handen för att klia den kände han den sträva känslan av en skäggstubb. Rakapparaten hade varit oanvänd i flera dagar men han hade inte tid att ordna den saken nu. Kaffe var en prioritet, framför allt när det luktade gammal alkohol och dålig andedräkt kring honom. En del av honom ville sjukanmäla sig eller åtminstone riskera att komma försent för att duscha men han visste att The Boss aldrig skulle acceptera det.

Med en suck så sträckte han sig efter kaffekokaren och slog på den. Förhoppningsvis skulle den bli klar fort. Sedan gick han bort, ut mot vardagsrummet där han hade lagt fram sina jobbkläder. Han luktade av svett som funnits på hans kropp under natten och sedan stelnat men han ansåg sig inte ha tid att duscha. Han fick helt enkelt ta det hela på språng, undvika folk på jobbet och generellt ge intrycket av att han festat för mycket. Han kunde inte förstå varför han inte sovit ordentligt – hade helgens händelser verkligen påverkat honom så? Han skakade av sig de ord som fortfarande ringde i hans huvud – Malins ord. Hur kunde en så intelligent person ha så fel egentligen?

Det var nästan tragiskt att hennes brist på insikt i det här området skulle sätta käppar i hjulet för deras vänskap. Hon hade varit en bra avlastning när han behövt slappna av och känna sig normal, i hennes sällskap hade han kunnat glömma bort minnesbilderna av personerna han dödat. Kaffekokaren plingade till. En kopp var redo åt honom och han slet åt sig den och tömde den i två svep. Munnen och halsen sved efter värmen men det var han villig att tåla. Slutligen så sprang han in i badrummet för att borsta tänderna för att få bort den värsta stanken från munnen och få honom att känna sig lite mer som en man. Personen som mötte honom i spegeln kändes inte som honom själv. Ögonen var spruckna med påsar under dem, hans hud kändes onaturligt blek och fet. Han nästan längtade efter en dush men han kunde inte komma försent, fick inte komma försent. En minuts borstande och en sköljning med flour fick räcka. Sedan rusade han ut genom dörren.

24 November
Medborgarplatsen, Stockholm
Hampus morgon hade inte blivit bättre på resan in till jobbet. Allt oljud från de andra passagerarna, tåget och trafiken hade gjort ont i hans öron och när han steg in på kontoret så var det med en djup önskan om att krypa in i sitt hörn med lite frukt från fruktskålen och sätta igång att jobba i all ensamhet. Han ville inte ha sällskap, han ville inte att någon skulle se honom i det skick han var just nu och framför allt ville han inte ha fler personer som ställde krav på hur han skulle agera. Han visste bäst själv vad han klarade av och vad som var rätt.
”Med den logiken skulle det vara bäst om du sköt dig själv” skreks det i hans öra. Det var ingenting mer än ett eko av hans kära vän och inte första gången den morgonen som han hört något av det hon sagt eka i sin hjärna. Han skulle inte skjuta sig själv. Han skulle skjuta brottslingar. Han var inte en brottsling. Ett djupt andetag senare så befann sig hans ansikte i hans händer, fingrarna masserade varsamt pannan och ner mot kinderna. Det hjälpte förut och det hjälpte nu också. Rösten som fyllt hans öron domnade bort men han behöll händerna framför ansiktet.
”Hampus, bra att du är här.” sade en skarp, välbekant röst framför honom.
”Inte nu, inte du, jag orkar inte med det” tänkte han febrilt men tvingade sig att ta bort händerna och titta upp på den välbekanta figuren av The Boss.
”God morgon” svarade han så artigt som han kunde. ”Är på väg och börja morgonens arbete. Behöver bara ta en frukt först, sedan sätter jag igång” sade han och försökte le.
”Du ser ut som helvete” sade hon bistert. ”Har det hänt något?”
”Bråkat med en vän och sedan en dålig natt” svarade han ärligt. Kunde hon inte bara gå?
”Okey, hör av dig om du behöver ledigt. Jag tror vi kan klara oss utan dig ett tag.” sade hon och lade en hand på Hampus axel. ”Ta det lugnt idag okey?”
Ilska fyllde Hampus, en ilska som sammanfattade all hans frustration över morgonen, all hans frustration över The Boss jävla nedlåtande attityd mot honom. Precis när hon skulle vända sig om så brast det för Hampus, han kunde inte hejda det ens om han hade velat.
”Din jävla subba, tror inte du att jag kan hantera mitt jobb?” skrek han så att saliv stänkte över The Boss. Hon ryggade tillbaka vilket han enbart fann befriande, äntligen kunde han stå upp mot hennes diktatur! ”Du kommer här och snackar skit om mitt utseende och sedan anspelar på att jag skulle vara inkompetent, hur fan understår du dig? Jag skulle kunna driva hela det här jävla stället hur enkelt som helst om inte en skräcködla som dig själv stod i vägen. Jag är klar här. Jag slutar. Du kan fylla i pappersarbetet hur du än vill, jag är klar här och kommer inte tillbaka. Jag ska till en arbetsplats där de uppskattar min arbetsförmåga och min kunskap och kan ge mig lite ansvar.”

Det var helt tyst i lokalen. The Boss stod och tittade på Hampus med ett chockat, nästan förfärat ansiktsuttryck och vid kontoren och skrivborden runtomkring stack hans kollegor upp huvudet för att se vad det var som pågick. Med en föraktfull fnysning vände han på klacken och gick raka vägen ut ur kontoret. Han tänkte inte komma tillbaka. Vad han tänkte göra var att gå hem och sova. En kort tanke gick till scriptet han hade på jobbdatorn och att han nu inte kunde använda det. Kanske lika bra egentligen. Det var inte hans kollegors fel att The Boss var ett sådant arsel. Hur i helvete kunde hon vara så elak att läxa upp honom för hans utseende när hon måste sett att han hade en dålig morgon. Och anspeningen på att han skulle vara lat eller inkompetent. Han fnös och öppnade ytterdörren. Han skulle inte behöva återvända hit. Han skulle hitta ett bättre jobb, ett som faktiskt lät honom göra det som han var bra på och inte slösade bort hans talanger med att sitta i ett hörn och forska saker åt bättre avlönade personer så att The Boss kunde sitta och skryta om att det var hon som gjorde att det gick så bra för bolaget inför aktieägarna och styrelsen.

Trots tröttheten, trots att han numera var arbetslös och trots att påminnelsen att en av hans vänner inte längre ville kännas vid honom så kände han sig glad. Det hade känts bra att ventilera sin frustration och nu tänkte han ta sig tid för en riktigt lyxig frukost. Klockan var inte ens nio på förmiddagen. Det var dagen innan löning och det innebar att han kunde bli slösaktig med de pengar han hade kvar. Han motstod frestelsen att nästan hoppa av glädje när han svängde in på mataffären i gallerian under Medborgarplatsen. Hans tankar var redan på de ostfrallor med äkta, god ost, sallad och skinka som han tänkte ge sig själv tillsammans med en hel förpackning av Tropicanajuice.

Kapitel 22

”Rädsla leder till vrede, vrede leder till hat, hat leder till lidande.”
– Ur Star Wars Det Mörka Hotet

28 November
Ulvsunda, Bromma

Platsen han satt på var vid det här laget bekant. Han hade knappt lämnat den på flera dagar, han hade ätit där, spelat där, surfat där och utan någon som helst entusiasm sökt jobb där. Faktum var att stolen som en gång varit den mest bekväma ytan i hela lägenheten där han många kvällar sjunkit ner efter att ha suttit på den hårda kontorsstolen hade börjat förlora det som gjorde den speciell.

Hampus hade sedan länge insett att han var rastlös framför allt. Han var van att jobba på dagarna och att få så här mycket fritid utan något att fylla den med var bland det värsta han varit med om. En gång hade han fnyst åt de arbetslösa som kunnat göra vad de ville under dagarna men nu förstod han deras frustration. Människan vill utföra någonting meningsfullt och finns inte det något sådant att göra så blir man långsamt galen. Inte för att det fanns annat att bli långsamt galen åt.

Media hade äntligen kopplat att de tre handlingarna han utfört var sammankopplade och irriterade honom med ändlösa analyser från så kallade experter som förklarade att han antagligen var sjuk i huvudet, hade Aspergers (Vad i helvete det nu var), att han var en arg vit man och att man antagligen skulle hitta honom snart och låsa in honom för gott och slänga nyckeln. Den enda kommentaren från Polisen var att man hade flera ledtrådar samt att han var beväpnad och mycket farlig. Politiker hade uttalat sig, glada över chansen att noteras av pöbeln och fördömt vad de kallade för hemska brott istället för att erkänna sin egen skuld till att brottslingar sprang lösa till höger och vänster.

Där någonstans hade Hampus tröttnat och stängt ner fliken i Webbläsaren. Istället hade han sökt sig till de sociala medierna, tidningarnas kommentarsfält, Sweddit och Flashback. Där hade han hoppats hitta personer som kunde visa förståelse för hans handlingar. Vissa av dem var förutsägbara och tyckte han ”borde knäppa blattarna istället” men andra, personer med logiska argument uttryckte att det hade varit bättre om han gått efter aktiva brottslingar istället. Visst hade de som dött varit svin, men hade de verkligen förtjänat att dö? Det var ett argument som Hampus hade svårt att värja sig vid och den ensamma kommentaren på Sweddit var anledningen till att han inte tagit sin automatkarbin och gått ut för att öka antalet döda brottslingar till en per dag. Det var ju trots allt ändå så att om hans jämlikar inte förstod vad han försökte göra så var det hela redan dömt och han kunde gå till Polisen med en gång.
Han hade redan insett att han förr eller senare antagligen skulle åka fast om han fortsatte. Det fanns två alternativ – det första var att sluta med den brottsliga verksamheten och försöka hitta ett nytt jobb. Kanske kunde han då återvända till Malin och förklara att han insett att han gjort fel? Han kunde ljuga om så behövdes för han visste att han saknade henne. Han hade ju trots allt gjort värre saker än så. Men det gick inte till på det viset. Det visste han. Slutade han nu skulle det bara vara ett gäng mord i samhällets ögon och när någon inte lyssnade på argument så fick man helt enkelt bevisa att de hade fel. Och det bästa sättet att bevisa att de hade fel på var att visa att man var en nytta för samhället. Han fick gå efter de lite större fiskarna och inte frikända våldtäktsmän. Han hade dock inte gjort något överhuvudtaget för att hitta de större fiskarna. De kunde man inte hitta genom att kolla på Lexbase eller genom att läsa i tidningen. Faktum var att han inte hade en aning om hur man hittade någon av dem.
”Men om man hade en ledtråd” sade han lågt för sig själv. Att prata med sig själv var en vana han lagt till sig de senaste dagarna. Han ansåg den inte vara hälsosam men han underhöll den med tålamod. Alternativet var att inte tala alls och det lockade inte. Om han talade högt så var det i alla fall ett par öron som lyssnade istället för inne i hans hjärna som fortfarande kändes kaotisk. The Boss hade faktiskt ringt dagen efter som han lämnat kontoret och frågat honom om han menade allvar med sin uppsägning. Det hade förvånat Hampus – han trodde att han gjort sin synpunkt på området fullständigt klar men det kändes också bra. De behövde tydligen honom. Han hade gjort en poäng av att säga att han kanske uttryckt sig otrevligt men att han stod bakom det som han hade sagt och på så vis hade saken varit klar. Lönen hade i alla fall kommit in på kontot men utan all den övertidsersättning han egentligen hade rätt till, något som han såg som ett bevis på att The Boss helt enkelt var bitter. Att ordna nytt arbete hade inte gått som planerat. Han hade väntat sig att så fort han skickat in sitt CV så skulle saken vara klar – han hade bra referenser även utan The Boss – men det enda som ens svarat hittills var ett jobb på supporten hos en affär som han sökt mest för att kunna visa upp något för Arbetsförmedlingen.
Han suckade och stängde ner Far Cry 4. Han hade spenderat lite för mycket av de senaste dagarna framför spelet. Hade han varit lika kraftfull som han var i spelet så kanske han hade kunnat göra någonting ordentligt åt stadens brottslighet, men allt han kände nu var hjälplöshet över att allt han gjort bara hade resulterat i att man gnällde om mord. Förstod de inte att det var brottslingar det handlade om, brottslingar som förverkat rätten till att fortsätta vara i det samhälle som de förstört? Tydligen inte, och nu tyckte de att han var en. Han hade visserligen räknat med det men det fick det inte att kännas bättre på något vis. Men om han skulle tagit beslutet igen så ångrade han ingenting, det var i alla fall vad han sade till sig själv. Problemet med hans handlingar var allmänhetens reaktion och att de inte förstod och det var hans fel.

Han var tvungen att få dem att förstå. Det enda sättet han kunde ta sig upp ur det hålet som han grävt åt sig själv och han hade ingen idé om vart han skulle börja. Det hade nog varit lite naivt att tro att han kunde göra någonting åt brottsligheten själv men samtidigt var han tvungen att göra lite nytta om han inte skulle åka in på livstid. Om bara allmänheten stod på hans sida så skulle det hela antagligen kunna dras ut så länge så att straffet inte skulle bli så långt. Han svettades, han var inte alls lockad av tanken att åka dit över huvud taget men samtidigt så visste han inte om Polisen skulle knacka på dörren inom några minuter – eller kanske när han sov. Malin kunde lätt drabbas av samvetskval, hon hade redan visat att hon var inte kunde härda sig. Hon kanske skulle lämna in bevisen hon stulit tillsammans med hans namn.

Det plingade till i inkorgen. En av de konversationerna han bevakade hade besvarats och det fanns flera nya inlägg i debatten på Efterlysts Facebooksida där hans dåd diskuterades flitigt. En av dem var speciellt intressant och var från Efterlysts redaktion – De ville tillägga att om gärningsmannen läste det hela så fick han gärna lämna in sig själv till Polisen. Egentligen var det inte så svårt att gissa att han skulle det för hans motiv var vid det här laget korrekt gissat av både polis och media även om man hade olika gissningar om detaljerna. Den andra kommentaren, den direkt under fångade dock hans uppmärksamhet.

”Gör någonting åt vapenbrotten! Det är för fan skitlätt att köpa olagliga vapen! Skurkarna lämnar över lite cash som de rånat från någon jävla butik och sedan skjuter de hejvillt i förorterna!” Han klickade på namnet bakom personen som skrivit kommentaren. Det var en äldre, sportintresserad herre som faktiskt såg rätt sympatisk ut. Han tvivlade på att kommentaren var riktad till honom men det skadade ju inte att agera i alla fall. Med en blick på automatkarbinen som stod lutad mot väggen – fanns ingen mening att gömma den längre – så visste han precis vad han skulle göra. Han visste hur han skulle kunna slå till mot den olagliga vapenhandeln i förorterna.

”Det kan faktiskt göras” sade han tyst för sig själv. ”Allt som behövs är att jag går dit och slår till. Han verkar ju faktiskt arbeta där. Men för att se till att han är där kanske man ska göra det på ett annat sätt än förut? Tyst och försiktigt kommer inte fungera, jag måste slå till snabbt så att de förstår att det inte är 
Tankarna och orden flöt samman och till slut visste han inte vad som var vad. Syftet var uppenbart och han gillade det. Det var ironiskt på något vis och på så sätt kunde han två sina händer från den verksamhet som han motvilligt sponsrat. Kanske han rentav skulle få tillbaka den investeringen? Om de skötte affärerna där så fanns väl kassan där också. Tekniskt sett var det rån men bättre att han levde på pengarna än att de gick till olagligheter. Han satte sig vid datorn och författade ett PM till det anonyma kontot på Flashback.

Under morgondagen skulle han göra ett återbesök hos sin vapenleverantör.

Kapitel 23

”Den som vill räta många krokiga gator får riva många hus.” 
– Serbiskt Ordspråk

29 November
Telefonplan, Stockholm

Morgonsolen hade knappt stigit över himlen då en mörkgrå sörja av moln valde att dölja den bakom sig när Hampus hade lämnat sitt hem i Ulvsunda. Han hade en konstig känsla om det han skulle göra idag men så fort han vaknat och ätit frukost så hade han bestämt sig för att det hela skulle utföras så fort som möjligt. Det innebar att han inte tagit sig speciellt mycket tid att planera handlingen, faktum var att han inte hade planerat någonting över huvud taget förutom att han skulle storma den lilla pizzerian med sin automatkarbin.

Det var inte så att han ogillade planering, men i inget av fallen hade den fungerat som han avsett. Under sin första handling så hade han inte räknat med att han skulle missa och enbart målets oändliga dumhet hade gjort att han hade lyckats då. Under hemfärden hade han trott sig vara förföljd och därför tagit en väg som så här i efterhand snarare skulle förenklat för honom att åka fast än tvärtom. Hans andra handling hade visat honom att även om du planerade ordentligt så var det ingenting värt om du inte visste när du skulle agera och inte. Hade han bara väntat lite så kanske han hade lyckats den gången men då hade målet lyckats fly tack vare att han varit otålig. Tredje gången hade planeringen misslyckats för att han dels missbedömt hur lång tid det skulle ta att gå igenom en mörk skog, sedan att måltavlan lyckats upptäcka hans ankomst. Han undrade fortfarande hur det hade gått till. Hade de hört honom ha sönder fönstret? Eller bara hans trappsteg upp för trappan? De hade i alla fall haft tid att ringa polisen innan han dök upp, så mycket visste han säkert för oavsett hur nära Polisbilen hade varit innan samtalet så måste det ändå rimligtvis ta tid för en sådan att bli dirigerad mot adressen.

Så idag fick det bli slut med planering. Det skulle bli enbart en sak och det var handling. All den frustration över att till ingen synbar nytta slängt bort både en vän och ett jobb bubblade i honom tillsammans med ilskan över att ingen verkade inse hans egen synpunkt på läget. Den resulterande häxbrygden av känslor gav honom en kall beslutsamhet att göra något drastiskt och det helst så fort som möjligt. När han hade fått bekräftelse via det anonyma kontot på Flashback att Alec skulle finnas där, redo att göra affärer så hade han bokat tid och bestämt sig. Tiden var mitt på dagen och det var inte riktigt i linje med hur han dittils hade begått sina dåd. Dock så visste han att motståndaren skulle vara på plats vilket var värt en hel del. Hans idé för hur han skulle göra följde en formel som kallades KISS. Den engelska förkortningen innebar ”Keep it Simple, Stupid!” och innebar att man skulle hålla det hela så enkelt som möjligt. Vad han tänkte göra föll sannerligen in under den kategorin. Han skulle gå till Pizzerian där vapenhandlarna skötte sina affärer, precis utanför skulle han plocka fram karbinen ur väskan och sedan skulle han dominera. Han förväntade sig inga större problem med den planen. Visserligen skulle någon omgående ringa Polisen men han hade kunnat undvika dem förut så därför hade han en färgglad jacka med sig i väskan så han kunde ta på den över den svarta han bar tillsammans med ett par jeans.

Istället för att förlita sig på kollektivtrafiken så skulle han promenera lugnt tills dess att han stötte på en Taxi – kanske rentav ringa efter en – som skulle köra honom till en annan del av stan som inte var Bromma och sedan skulle han hem och laga mat. Det fanns inte mycket som kunde gå fel med en sådan plan och det var därför han gillade den. Dessutom var den mycket bättre än att sitta hemma och låta hans kliande skäggstubb växa till sig.

När Tunnelbanetåget anlände vid Telefonplans station med sitt traditionella gnisslande så kände sig Hampus inte ens nervös. I själva verket så var han nästan ivrig, han gick fortare än han normalt brukade och kände sig helt tillfreds till vad han satt sig att göra. Det här – om något – skulle visa värdet av hans handlingar. Media kunde förvanska och häckla efteråt men de skulle inte ta bort det faktum att han faktiskt hade en effekt på brottsligheten. Om brottslingarna inte längre kunde köpa vapen så skulle de snart få det mycket svårare. Dessutom skulle Polisen komma direkt efter, dragna av eldstriden och beslagta allt det olagliga. De skulle vinna, han skulle vinna. Skurkarna skulle förlora och det innebar en bra dag. Sedan kanske Malin skulle inse hur fel hon haft. Han slog genast bort tanken. Det var inte värt att tänka på Malin – om hon inte ville inse att han hade rätt så var det hennes problem, inte hans.
Han steg av tåget, ryggsäcken dunkandes mot hans rygg. Utan all den vanliga vikten satt den inte lika benhårt fast som den brukade, men den var o andra sidan inte heller så tung som den brukade. I det stora hela var det en bra avvägning i Hampus åsikt. Hans rygg var i alla fall mycket mer tacksam över den reducerade vikten och han misstänkte att han inte skulle ha ont eller skavsår efter remmar. Automatkarbinen ökade inte väskans vikt med en större mängd och hans beslut att inte packa ner något annat ansåg han nu vara resultatet av en klarsynt insikt från hans undermedvetna styrd av en protesterande rygg. Upp för trappan och sedan till vänster. Han kom ihåg vägen sedan sitt förra besök och mindes med skam hur han inte bara varit orolig utan även försökt bortförklara för sitt samvete varför han gjorde affärer med sådana individer. Det var en detalj som han avsåg att korrigera med den här handlingen. Det kunde inte göras skillnad på kriminella och kriminella.
”Med den logiken borde du skjuta dig” flög det igenom hans hjärna. Malins ord. Hennes ord. Han suckade. Han kunde inte glömma bort henne, kunde inte glömma bort känslan av hennes rumpa mot sina fingrar, känslan av att hon faktiskt kunde vara hans om han bara tagit. Han blinkade hårt och försökte få bort minnesbilden av hennes besvikna ansikte när han förklarat sina handlingar. Det gick inte så bra som han önskade. Hon fanns fortfarande där på gränsen till hans medvetna, alltid redo att komma ut och störa honom när han minst anade eller ville det.
Han tittade upp. Han var halvvägs till sitt mål, den lilla pizzerian längst ner på vägen. De som var där hade ingen aning om vad som väntade. De kanske satt där med sina smutsiga glas, sina spel, sina kriminella affärer eller vad de nu slösade bort den här söndagen på. De hade ingen aning att illusionen av en trevlig lördagsförmiddag på en sunkig kvarterskrog skulle störas med att en beväpnad man skulle rusa in och döda en, kanske fler. Hur skulle de påverkas av vad han skulle göra? Det sista han ville var att det hela skulle sluta som ett skottdrama i en annan förort hade slutat – att någon oskyldig blev träffad. Men hur kunde man undvika det om målen stod nära en oskyldig?

Nästan där. Det enda som fanns kvar att göra nu var att gå till en plats där de där inne inte kunde se honom när han tog fram automatkarbinen. Han skulle ha tio skott och det skulle vara tillräckligt. Han kunde göra det. Han skulle göra det. Allt han behövde var att se måltavlan, att se personen som sålde vapen till brottslingar. Som sålde vapen till honom.

”För mig och för kunden är en enda sak viktig och det är att produkten överlämnas smidigt och utan problem. Allt annat är enbart utsmyckad och ingen kommer tacka dig för det om du inte kan leverera det som räknas.” hade han sagt när de möttes. Det var dags att Hampus uppvisade samma beslutsamhet som de i Alecs bransch. Han kunde inte tveka. Han skulle gå in dit och han skulle ge allt, kosta vad de kosta vill.

Han nådde Pizzerian och ställde sig vid väggen till vänster om den. Snabbt hängde han av ryggsäcken och tog fram automatkarbinen ur ryggsäcken. Med vänster hand om pistolgreppet så använde han höger han för att hänga vapenremmen över huvudet. Sedan tog han ett stort anedetag och med snabba steg gick han framåt. Hans sinnen var på helspänn, hans hjärna tog in varenda intryck i ett försök att enkelt sortera vad han såg, kände och hörde. Det hela kändes nästan overkligt – som i en bok eller en film – när han öppnade dörren och höjde automatkarbinen framför sig.

Det första han noterade var bartenderns chockade ansiktsuttryck och hur hon slog händerna över munnen. Det andra var hur tom lokalen var. Alec var uppenbarligen inte i själva resturangen vilket han inte borde vara förvånad över. Under hans första möte hade han varit tvungen att fråga efter honom noterade han vagt i bakgrunden av sin hjärna.

”Give me your keys to Alecs room” sade han på Engelska och förde automatkarbinen lite längre fram för att understryka sin poäng. ”Give me the keys”.

”Th…ere are no keys” svarade hon darrande med svag rysk brytning på sin engelska. ”Only the storage room is locked and Alec has that key” förklarade hon med rösten betydligt mer under kontroll. Kanske hade hon väntat sig det här när hon jobbade som front för olaglig verksamhet. Hampus svängde bort automatkarbinen från henne och gick mot dörren där han tidigare gått in när han hämtat det vapen som han nu höll i hans händer. En snabb rörelse med ena handen slog upp dörren. Han svepte över personalrummet med automatkarbinen men allt som han såg var en Pizzabagare som såg ut att sova på soffan. Han reagerade inte över Hampus ankomst och han bestämde sig för att gå vidare. Han tog sig ner för trappan och kände på dörren. Den var olåst, antagligen hade de inte väntat sig att någon skulle kunna ta sig förbi här utan förvarning. Bortom dörren fanns det rum där Hampus och Alec hade gjort upp affären om vapnen och inspekterat varorna. En kort undran om vad som fanns i rummet korsade hans huvud men han skulle snart få veta den saken. Med blicken genom siktet på sin automatkarbin så tog han högerhanden och knuffade upp dörren och tittade in i rummet.

Rummet var inte tomt. Den man som Hampus tidigare ansett såg ut som utkik var i rummet, klädd i ett smutsig svart T-shirt och snickarbyxor. Den andra mannen i rummet var välbekant för Hampus, en lång, överviktig man med kort sandfärgat hår och blek hy. Hans ansikte visade tecken på både stress och en dålig rakhyvel med både små skärsår och orakade delar över hakan. Den vita skjorta han bar hade tydliga svettmärken och de mörka byxor han hade till dem hade helt klart sätt bättre dagar. Det var Alec.

”Vad i helvete” hann Alec utbrista innan Hampus avfyrade dagens första skott från sitt vapen. Kulan missade, något som de båda männen i rummet inte var sena att utnyttja. Alec började springa bort från ingången, mot andra änden av rummet där en dörr stod öppen. Han undrade varför han inte noterat den under sitt tidigare besök i lokalen. Kanske han hade varit för fokuserad på vapnen och inte på husets planlösning? Den andra mannen förde blixtsnabbt ner handen i sina snickarbyxor.

”Nio skott kvar” tänkte Hampus för sig själv. Det var nu kritiskt att hålla reda på hur mycket ammunition han förbrukade och siktade mot mannen i snickarbyxor och tryckte av två skott, det första träffade mannen i axeln och fick honom att rycka till och tappa det han försökt ta upp ur sina byxor – en pistol av samma modell som Hampus själv använt innan Malin tagit den ifrån honom. Det andra skottet träffade mannen i huvudet och han segnade ner på marken, blödande ur det nya hålet i hans tinning. Hampus kunde inte avgöra om han var död eller ej och faktum var att det fanns inte tid att ta reda på den saken. Alec höll på att fly.
”Sju skott kvar” tänkte han när han följde efter Alec genom den andra öppningen. Måltavlan hade redan försvunnit bortom hans synvinkel och snart förstod han varför, källargången vinklade sig i 45 grader och Alec hade redan försvunnit i den döda vinkeln. Han var tvungen att vara försiktig så att målet inte stod där, redo med ett eget vapen. Han tvivlade dock på att Vapenhandlaren hade ett eget vapen, då hade han i sådana fall redan skulle dragit det och inte lämnat sin underhuggare till att täcka hans rygg.

Med ett knapptryck så tände han lampan på vapnet och rusade runt hörnet. Ingen där. Lampan lyste upp en kort trappa och en dörr av metall i slutet. Hampus sprang mot den och bad en stilla bön om att den inte skulle vara låst. När han nådde den lät han högerhanden lämna vapnets grepp och sedan slet han i handtaget men den gick inte upp. Han tittade ner och upptäckte att dörren hade låskolv. Snabbt så vred han om den, tryckte ner handtaget och förde tillbaka vänsterhanden över vapnet.

Han tittade ut över en parkeringsplats och Alec var redan bakom en bil, hållandes i något. Instinktivt så kastade sig Hampus åt sidan och landade bakom en parkerad Saab. En knall ljöd över platsen och han insåg att Alec hade beväpnat sig när han begripit att han inte skulle hinna undan i tid. Hampus händer kramade vapnet så hårt att hans händer vitnade. Det här var mer än vad han räknat med, men han tänkte inte backa, inte ge sig, inte låta honom försvinna. Han tänkte dominera. Han hade valt sin väg och om Alec sköt bättre än honom, må det vara så. Vinna eller Försvinna. Från sin tid med datorspel hade han lärt sig någonting mycket viktigt om Eldstrid – Eld och rörelse. Det var viktigt att fortsätta röra på sig, att inte stanna på en plats och det verkade som Alec inte visste om den saken. Hampus försökte le men ansiktsmusklerna klarade bara av en ful grimarsh som med lite god vilja kunde misstolkas för ett leende. Långsamt så kröp han längst med bilen, dold från Alecs sikt och dök fram bakom motorhuven med Automatkarbinen redo.

Han var noga med att ha sitt mål i siktet. Sedan kramade han avtryckaren. Alec upptäckte att han flyttat sig precis för sent och flyttade sig för att kunna skjuta mot honom. Vapenhandlaren fick aldrig chansen. Hampus tryckte in avtryckaren och belönades av synen av Alec, som föll ihop bakom bilen. Han ställde sig upp och gick några steg framåt. Hans mål låg livlöst på marken men Hampus tänkte inte ta några risker. Snabbt sköt han tre skott till i den liggande kroppen. Det blev inte reaktion. Det första skottet hade antagligen dödat Alec. Vapenhandlaren hade dödats av det vapen som han sålt, en ironi som Hampus uppskattade. Det ringde i hans öron efter skotten men han trodde sig höra fotsteg.

”POLIS! SLÄPP VAPNET!” hörde han det ropas i sitt öra. En konstig känsla vällde över Hampus när han nästan automatiskt lade ner vapnet på marken och backade långsamt ifrån det.
”Ni behöver inte skrika, jag har redan ont i öronen” sade han lugnt när han kände händerna böjas upp bakom hans rygg och fästas i ett par handklovar. Han var för fokuserat på vad känslan han kände var när han tittade in i den kvinnliga ordningspolisens ögon. Han log inte, utan nöjde sig med att titta på henne som en jämlike. Det var hon värd. Hon hade fångat honom. Han noterade inte de upphetsade orden hon utbytte med sin kollega, han hörde inte sina egna tankar, han var fokuserad på känslan som fyllt honom och vad den kunde vara. Först när han placerades i deras patrullbil så insåg han att känslan han kände var lättnad.

Kapitel 24

”Det finns fyra slags mord. Brottsliga, ursäktliga, rättvisa och berömvärda. Denna klassificering tjänar juristerna. För de mördade är den likgiltig.”
– Ur Brott och Straff av Ambrose Bierce

30 November
Kronoberg, Stockholm
Omväxling förnöjer var tanken som Hampus hade tänkt när han hade fått veta att en Utredare ville tala med honom. Inte för att han ansåg att hans tillvaro i Arresten dittills haft så mycket av den saken. Efter att han gripits på bar gärning av en patrullbil som hört skotten och sedan haft modet att smyga upp bakom honom genom samma gång som han själv och Alec använt så hade han förts till Västberga Häkte i väntan på någonting. Väntan hade det blivit en hel del av, framför allt då arresten hade saknat alla former av muntrationer. Till slut hade vakten lånat honom en av sina böcker, Stjärnklart av Lars Wilderäng och det var den som Hampus hade läst under större delen av sin tid i Västberga. Efter en mycket lång dag och en natt där han för första gången tyst och stilla hade sovit så hade han blivit förd till Kronobergshäktet under söndagsförmiddagen efter att ha lämnat tillbaka boken med ett artigt tack. Han hade inte hunnit läsa ut den men den hade gett honom ett perspektiv på samhället och samtidigt varit en mycket trevlig distraktion.
Bilfärden hade varit intressant i sig. En piketbuss med fyra poliser hade transporterat honom och han hade varit tvungen att ha handklovar på sig under resan. Han gjorde inget motstånd – varför irritera Poliser i onödan? – utan hade artigt samtalat med Poliserna om oviktiga saker och önskat dem en trevlig dag när de skildes åt.
Omväxlingen de hade erbjudit var en plats i ett upplyst rum som påminde om ett kontorsrum förutom att det var väldigt kalt med enbart ett skrivbord. Han hade erbjudits kaffe och en kaka och fått båda delarna. Kakorna var helt klart vanliga från den lokala ICA Affären men kaffet hade varit riktigt bra, bättre än somliga av de Caféer som Hampus besökt i sina dagar. Han hade dock satts att vänta på någonting, och han visste inte riktigt på vad. Han hade förberett sig på vad hans första mening skulle bli, men i övrigt vänta på deras drag. Det var inte meningen att han skulle spela sina kort innan han visste vad Polisen hade för hand.

Dörren öppnades och in steg en kvinna, mörkt, kort hår – på gränsen till snaggat – som var bara några centimeter kortare än Hampus. Hon var klädd i en grå kostym som The Boss skulle avgudat och inte låtit något hindra henne att få en egen. Den enda dekorationen på kostymen var en pin med Polisens logotyp.

”Hejsan” sade hon och tittade ner på sina papper. ”Hampus Petterson var det?”
”Det stämmer” svarade han enkelt. ”Jag skulle vilja ha en advokat.”
”Enkelt att ordna och jag kan inte klandra dig för den saken” svarade kvinnan. ”Mitt namn är Andrea och jag har en del frågor till dig. De kan dock vänta tills din advokat kommer. Under tiden så undrar jag om du skulle vilja lyssna istället för jag har några saker som jag tror du vill veta.”
”Har jag något val i frågan?” frågade Hampus.
”Ja, det har du faktiskt. Men jag tror du kommer föredra att lyssna. Dels så slipper du sitta här i en timme och inte göra någonting och dels så har jag något från en gemensam bekant som jag tänker överlämna till dig men jag gör det helst efter att jag berättat vad jag har att säga.”
”Jag vet inte vilken bekant det skulle kunna vara” svarade Hampus enkelt men i själva verket så kände han en tomhet, den välbekanta känslan som om magen hade försvunnit. Hade Malin angett honom trots allt? Varför hade de då inte kommit för att ta honom i hans hem? Och varför reagerade han på det? Han borde reagerat mer på att han varit i häkte, att de antagligen visste alls.
”Okey” svarade han till slut. ”Jag lyssnar”
”Vi kan väl börja med mordet i Blackeberg” sade kvinnan och gick runt i rummet. ”Där sköt någon – och vi kan erkänna direkt att vi tror att det var du – en person som friats av hovrätten för våldtäkt. Personen ifråga visste, precis som jag visste det – att det hela skulle överklagas till högsta domstolen. Han var alltså inte frikänd ännu, det var mycket möjligt att Högsta Domstolen skulle gått på Tingsrättens linje. Du tog lagen i egna händer i ett fall som jag var ansvarig för.”
Hampus var tyst. Hans ego krävde att han svarade, att han förklarade för den här kvinnan vad hon gjort för fel i hans ögon men att vara tyst var antagligen smartast.

”Sedan jagade du efter en dömd polismördare på Kungsholmen. Du satte ett antal kulor i hans dörr men misslyckades som tur är med att mörda honom. Mordförsök kallas det. Jag ska inte förneka att det faktum att han går fri sticker i några av mina kollegors ögon men han har avtjänat sitt straff och gjorde det med stor ånger över vad han gjort.” förklarade hon. ”Från att ha startat sitt eget bolag och försökt driva det till framgång är han nu så rädd så han inte förmår lämna lägenheten.”

Hampus bibehöll sin tystnad. Att käfta skulle inte tjäna någonting till.

”Sedan bröt du dig in hos en person på Lidingö och mördare honom inför hans fru. Detta för att han var en före detta gängmedlem. Sedan ledde du mina kollegor på en liten jakt över ön. Vi hittade dig inte och resultatet av det fick vi se igår då du mördade personen som sålt dig dina vapen. Ingen heder bland tjyvar uppenbarligen. Att bli av med Alec the Dinosaur kommer dock inte hjälpa något i slutändan eftersom vi nu inte vet vem som kommer ta över hans organisation vilket innebär kaos i den undre världen och utrymme för frilansare att ta över vilket vi inte uppskattar.”

Hon tittade honom i ögonen. ”Nu när vi fått det avklarat så vill jag läsa upp ett brev som vi fick in tillsammans med ett paket för några dagar sedan. Avsändaren är anonym men jag tror du vet vem det är.” Hon tog fram ännu ett papper och läste ifrån det.
”Min vän gör folk illa, trots att jag inte vill det. Jag vet inte vad jag ska göra men jag tror inte han vill skada mig. Jag sparade det här i händelse att han ville det men jag tror att han är säker att han gör det rätta. Det gör han inte och någon dag kommer han att inse det. Sakerna jag lämnar in knyter honom till åtminstone ett brott, kanske fler. Jag hoppas ni hittar honom och stoppar honom för hans egen skull. Ge honom åtminstone den hjälpen. Ge honom sedan brevet.”

Andrea lade ett rosa kuvert på bordet. Det var förseglat med ett sigill som Hampus kände igen. Det var samma sigill som brukade finnas på Malins julkort och det var inte brutet. Polisen hade alltså inte läst brevet. Han sträckte sig fram och tog kuvertet med darrande händer och öppnade kuvertet och läste igenom innehållet. Sedan lade han ifrån sig det. Han visste vad han skulle göra nu, någon planering var inte nödvändig.

”Så, vad sägs om att jag ställer dig lite frågor om du inte har något emot det?” frågade hon. 

”Jag antar att det går bra” svarade Hampus neutralt.

Andrea tryckte på en knapp som fanns monterad på det mörka bordet som skilde dem åt. Hampus antog att den måste gå till en bandspelare.

”Förhör med Hampus Petterson, På Sannolika Skäl misstänkt till Mord, Mordförsök, Ofredande, Olaga Hot och Grovt Vapenbrott. Hur ställer du dig till anklagelserna?”
Hampus tittade upp och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa något i hennes ansiktsuttryck men de visste båda vad svaret skulle bli. Det fanns ingen mening att låtsas om något över huvud taget.

”Skyldig.”

Efterord

Det här har varit vansinnigt. Kul, irriterande, frustrerande och fantastiskt. Jag har mött trevliga personer på Write-Ins, jag har dykt ner i en person som jag hittat på och låtit honom ha både bra och dåliga dagar. En del har varit roligt att skriva, en del har det inte. Lite är sant, mycket annat är det inte. Vad som är vad får ni själva gissa.

Först av allt vill jag uttrycka ett tag till de som har hjälpt mig få den här romanen skriven. Detta gäller framför allt Matilda Karlberg (som bidragit med underbart sällskap och uppmuntrat skrivande när jag inte orkat), Ina Ingeborg Nes (Municipal Liason) som anordnade en fantastiskt skrivarkryssning där jag återfick viljan att skriva historien om Hampus, Alice Maria Jansson som är min partner-in-literal-crime samt givetvis ”Steffi” Andersson som uppmuntrat projektet med glada tillrop redan från början. Ett tack vill jag också ge @Ajna_Academica som hjälpt med detaljer om Polisens arbete och @PellePolisen som förmedlade kontakten.

Romanen har inte utvecklat sig som jag väntade mig även om slutet alltid har sett ut på det sätt som det gör. En del av mig tycker att det är lite förhastat men den känslan var också nödvändig. Resten av romanen har ändrat skepnad i mitt huvud från gång till gång, vissa kapitel blir exakt som jag väntade mig, andra tillkom nästan automatiskt av sig själv. Det var dock alltid lätt att hålla kurs tack vare ett tips av Johanne Hildebrand där jag blev uppmanad att skriva slutet först vilket är en regel jag följt i båda de projekt jag skrivit hittills.

Mitt mål med månadens NanoWrimo var att skriva, redigera och ladda upp en roman på ungefär 50 000 ord under November månad. Det innebar ofta att skriva på kvällarna och redigera och ladda upp på morgonen. Det här efterordet är det enda ni läser som skrivits under December. För en graf för hur mitt skrivande under månaden har sett, beskåda bilden nedan. För er som själva vill delta i det hela så kan jag rekommendera att ni skriver upp er på sidan här.