I Stockholms Skuggor

”Johansson” svarade hon, utan att ens försöka låtsas vara sömndrucken.

”Bra att jag fick tag i dig, Andrea” svarade Kommissarie Larsson på andra änden. ”Vi har en grej här som jag tänkte att du skulle få åka på. Vi har en bil på väg för att plocka upp dig.”
”Varför jag” sade hon och begick därmed kardinalsynden att säga vad hon tänkte innan hon hunnit tänka efter först. ”Både Lundqvist och Perry borde väl vara tillgängliga?”
”Upptagna. Lundqvist hamnade på ett fildelningsfall igår kväll och är nog nu hemma och sover – lyckliga sate – och Perry är fast med ett vapenbrott i Kärrtorp. Karlsson är på semester som du vet. Dessutom är du redan intimt bekant med personen vi ska hantera i det här fallet. Du har detaljerna i bilen. Den borde vara där när som helst tillsammans med en rättsläkare.”

”Kan du summera vad fan det rör sig om åtminstone?”

”Vi vet inte exakt vilket är där du kommer in i bilden men för ungefär fem timmar sedan svarade en patrull på samtal till SOS Alarm om skottlossning i Blackeberg. De körde runt ett tag och snackade med de som ringt men hittade ingenting. För ungefär en timma sedan ringde en person till PKC och rapporterade ett trasigt fönster. Personen gick närmare för att ta en titt och trodde det var ett pojkstreck varpå vittnet hittade en död man liggandes i lägenheten. ”

”Åh fan” svarade Andrea. ”Någon vi känner?”

”Jag är redan vaken. Sov gott, Rickard” sade hon surt och avslutade samtalet. Samtidigt sträckte hon sig efter lampan på nattduksbordet. Ljuset från den bländade henne och skenet fick henne att känna sig ännu tröttare. Varför var det tvunget att vara just hennes frikända misstänkta som gick och dog när hon ville sova. Hon hoppades på att det åtminstone skulle vara något som var intressant nog att motivera att rycka henne ur sängen precis efter att hon gått och lagt sig.

”Är det självmord så mördar jag honom själv” tänkte hon och svängde med båda benen ut ur sängen. Lampan sken över den smutsiga T-shirt hon somnat i och fick henne att känna sig otvättad, en högst obehaglig känsla. Hon lutade sig fram och tittade ut på den öde gatan. Bilen hade inte kommit ännu. Det kanske gav henne tid att duscha och göra sig presentabel inför de okända kollegorna. Uppgiven inför sitt öde att tjäna samhället på bekostnad av sin egen sömn så struntade hon i att bädda sängen och gick raka vägen in i duschen.

En halvtimme och en ordentlig kopp kaffe senare stod hon utanför porten med en väska som innehöll en dator och en termos med kaffe samt flera färgglada muggar i hårdplast. Erfarenheten hade lärt henne att det var fördelaktigt att ha med sig kaffe – framför allt om inte inte kände personerna du skulle arbeta med. Som utredare behövde man ibland trampa på folks tår – framför allt rättsmedicin och kriminaltekniker – för att få sig en översiktsbild och hon hade tidigt lärt sig att personer som likt henne arbetade udda tider emellanåt hade svårt att vara otrevliga mot den person som försåg dem med kaffe. Att hon lärt sig laga gott kaffe med åren hjälpte säkert också till.

Utan förvarning svängde två lyktor runt hörnet, en del av en bil som körde så snabbt som den smala gatan tillät. Lyktorna kompletterades av en saftblandare som spelade på den blåvita bilens tak, en diskret uppmaning från chauffören att bilen hade bråttom till sin destination men inte avsåg vara så rask så att de tänkte väcka kvarteret med att använda sirenerna. Andrea hade svårt att dölja sin förvåning över att de åkte dit i en vanlig patrullbil – teknikerna åkte helst i sina egna bilar. Bilen stannade in framför henne och bakdörren öppnades. Hon steg in.

”God kväll, Utredare Johansson. Välkommen till Polisassistent Mia Svenssons Taxiservice” sade en sarkastisk röst ifrån framsätet. ”Vår destination för kvällen är Blackeberg.”

”Ta oss dit då. Kaffe någon?” svarade hon och tittade på de obekanta ansiktena i taxin som genast nickade gillande och tog emot varsin kopp.

”Jonas, Kriminaltekniker” sade en av dem, en blond normalbyggd man som fortfarande såg ut att sova och skakade hand. ”Väckte dem dig med för den här cirkusen?”

”Nästan. Jag är inte säker på att jag hann somna först.” svarade hon.

”Vet vad du menar” svarade vad Andrea först trodde var en hög med brunt hår från framsätet. ”De ringde mig precis när jag och flickvännen skulle gå och lägga oss. Hon var inte nöjd.”
Han vände sig om och skakade hennes hand innan han tog emot en kaffekopp.

”Tack, Utredare – det här kommer göra susen. Mitt namn är Yannis.”

”Namnet var Andrea. Vet ni något mer än vad jag gör just nu?” frågade hon.

”Nope.” svarade Yannis. ”Vi ska säkra spår på platsen och se till att Rättsläkaren får leka med kroppen av den framlidne frikände. Har vi tur så hittar vi något så slipper vi leta i några timmar bara för att inse att det inte finns mer att leta efter. Vilket vi får göra i alla fall. Och du håller dig ur vägen” avslutade han med ett finger riktat mot Andrea. ”Jag vill inte ens tänka på hur ofta någon okunnig typ saboterar viktiga spår bara för att de ska gå omkring där de inte hör hemma.”
”I know the drill” svarade Andra bistert.

”Hur var det här då” frågade Andra med ett flin.

”Jävligt skönt” svarade den ena. ”Fram tills ni dök upp. Vi måste vidare. Ha så kul”.

Det sista uttalandet fick Andrea att grimasera. Den sortens lyckoönskningar var en sorts dold varning hos personer inom ambulans eller poliskår och var oftast den sortens fall som antingen berättades på fikabordet i tjugo år efteråt eller försökte glömmas bort under samma tidsperiod.

”Är låssmed på väg?” frågade Jonas en av Poliserna innan de nått bilen.

”Japp. Men det var tydligen något om att han var upptagen. Det finns en del att arbeta med på baksidan dock om ni vill ta er en titt.”
”Ni har väl inte gått omkring där?” frågade Yannis med ett stön.

”Det har vi. Vi skickar in våra kängor till er så fort vi går av passet” svarade den enda, fortfarande oförskämt glad över sin paus.

Yannis och Jonas utbytte blickar som tydligt sade vad de tyckte om poliser som gick rakt över deras ömtåliga brottsplatser men tog fram ett par starka ficklampor och gick runt huset. Andrea följde efter dem och plockade fram en egen ficklampa. De båda kriminalteknikerna hade stannat på precis samma plats och lyste med sina lampor mot den gräsblandade leran.

”Det är i alla fall inte självmord” kommenterade Jonas. ”Det kan jag säga direkt.”

”Hur vet du det” frågade Andrea och stannade precis bakom dem. En blick på marken gjorde att hon förstod exakt hur överflödig hennes fråga hade varit.

”Därför att en person som skjuter sig tenderar att inte göra det från avstånd med flera skott” svarade Yannis helt utan sarkasm. ”Som tur för oss ser de ut att vara lite slarviga också.”

”De?” frågade Jonas. ”Jag satsar mina pengar på ensam person.”

”Dra inga slutsatser och satsa inga pengar ännu” sade Andrea. ”Jag går och väntar på Låssmeden och hjälper assistenten i bilen att sätta upp en avspärrning här. Ni finkammar platsen.”

Det blev ett lugnt arbetspass – i alla fall tills dess att det börjat ljusna och förbipasserande envisades med att stå vid avspärrningarna och stirra. Som tur hade rättsmedicin anlänt tillsammans med låssmeden tidigt på morgonen och avlägsnat kroppen för obduktion. Den döda personen var redan identifierad som Lennart Andersson med hjälp av identifikation som funnits på kroppen samt Andreas egna vittnesmål. Hon hade sett mannen i förhör och i rätten flera gånger och fann sig likgiltig inför hans död. Inte alla döda var oskyldiga, även om just den här var det i lagens mening. Det störde henne att inte känna någonting och undrade om det indirekt skulle påverka hennes arbete eller om hon bara hade blivit härdad. Vid de laget hade Jonas redan försvunnit någonstans och återkommit med ett slugt leende. Han viskade något till Yannis som hade nickat. Sedan hade han gått till Andreas väska, tagit fram termosen och hällt upp lite kaffe i sin kopp.

”Sluta upp med att rota i min väska.” ropade hon irriterat.

”Tell you what. Som ursäkt ger jag dig en preliminär uppfattning om vad som hänt här.” svarade han och tog en klunk kaffe. ”Inte på något sätt färdig men så bra vi kan få det till på kort varsel.”

”Kör” sade Andrea och nickade. Efter en preliminär rapport kanske hon kunde åka hem och sova bort resten av dagen vilket vid det här laget skulle vara välkommet.

”Några tecken på att offret kände sin mördare?”
”Nope. Mobiltelefonen var visserligen avstängd men har inte blivit använd på flera dygn även när den var på. En del väldigt korta telefonsamtal från anonyma nummer; med tanke på all uppmärksamhet så var han inte omtyckt. Datorn håller Yannis på att gå igenom just nu. Mailen är i princip samma historia, mycket av det var inte ens läst. Vi kunde inte säkra några bevis ifrån ringklockan vilket innebär att den nog inte använts men det är November. Folk har vantar på händerna vilket är ett satans otyg. Stort matlager i huset och ett kvitto från City Gross i Bromma. Han försökte gömma sig från omvärlden och jag kan inte klandra honom. Sammanfattat så hade han en massa anonyma fiender och inte mycket till vänskapskrets kvar.” 

Hennes trötthet var som bortblåst. Med en nick till kriminalteknikern tog hon fram sin mobiltelefon och slog det välbekanta numret till Kommissarie Larsson.

”Några nyheter?” frågade han med tonen av en man som sovit gott och haft en trevlig frukost.

”Det var mord” svarade Andrea. ”Jag tror vi har en eller flera vigilanter lösa i staden.”

Hampus hade aldrig i sitt liv varit så rädd som han hade varit när han hört sirenerna. Han hade nästan funnit sig oförmögen att röra sig åt endera håll, som om hans ben slagit sig samman med sitt samvete. Han stod och stirrade på Blackebergsvägen där det omisskännliga skenet av två saftblandare nästan höll på att blända honom. Skulle de se honom? Skulle de förstå vad han hade gjort? Skulle de svänga upp och ta en närmare titt på honom? Han kunde inte för sitt liv – utan att överdriva precis det som var hans insats – få sina ben att röra på sig. Han stod och stirrade på Polisbilen som kom allt närmare med sirener och blåljus. De skulle se honom. De skulle ta honom. Han visste det. Och hans kropp visste det. Och hans samvete visste det. Han andades ut och förberedde sig på det oundvikliga. Bilen var nu i jämnhöjd med honom – men den stannade inte. Istället så svängde den upp på vägen mitt emot honom – som om de inte hade sett honom eller inte brydde sig. Den saken skulle säkert ändra sig fort – det var han övertygad om.

Till slut lyckades han återfå bruket av sina ben. Han gick – mycket fort – rakt fram in i Södra Ängby. Han tänkte inte vart han var på väg, inte vart han hade gått ifrån, allt han tänkte på var att han inte ville åka fast. Han ville inte hamna bakom lås och bom, dömd för att ha mördat en människa. Adrenalinet hade börjat försvinna ur hans kropp och nu såg han bara framför sig hur våldtäktsmannen hade mage att försöka be honom om nåd. Han förtjänade ingen nåd. Han fortsatte gå, snabbare och snabbare. Något blinkade till bakom honom. Var det en saftblandare? Han vände snabbt in på en mindre tvärgata. Polisen hade kanske insett sitt misstag och kommit efter honom?

Han gick fortfarande framåt utan att veta var. Kartan som han hade både på telefonen och på pappret hade han helt glömt bort. Han visste inte vart han var på väg knappt visste han vart han kommit ifrån. Hela hans kropp skakade och hans mage verkade ha försvunnit helt och hållet. Han var som ett huvud som flöt omkring i mörkret med en väska. Husen som omgav honom kändes identiska – han kunde inte skilja ett från ett annat och det enda han visste var att han var på väg jämsides. Till slut så stannade han. Ett hus skiljde sig från mängden. Det stod Pizzeria på det men verkade nästan vara helt övergivet. Han visste inte riktigt vad han skulle tro om det. På sidan så fanns ett daghem med en omgiven gård. Det blinkade åter till bakom honom och han började att gå på ett sätt han hoppades skulle ses som nonchalant eller i bästa fall trött. Det fanns ingenting att göra förutom att fortsätta gå, hoppas att polisen inte skulle ta honom. Han behövde hitta en alternativ väg – bort från där eventuella förföljare kunde hitta honom. Bort från bilvägarna, gå slumpmässigt! Tankarna virvlade i hans huvud, han hade svårt att fokusera. Offrets huvud när hans kula slog in i det genom nästan. Polisbilen som kändes nästan som den var bakom honom med sin saftblandare och nu en vibration vid hans lår. Vad hände här egentligen? Gatlyktorna sken starkt och lös upp omgivningen. Han stannade och försökte fokusera. Han insåg att det som vibrerade i fickan var hans mobiltelefon och slet upp den och tittade på skärmen. Det var Malin. Han tryckte på ”acceptera” och lyfte telefonen till örat samtidigt som han såg sig om. Det fanns inte ett spår av någon förföljelse, gatan var helt tom.

”Tjenare Hampus” hörde han ur telefonens högtalare. Han tryckte bort samtalet och fann att handen skakade. Det vore vansinne att prata med Malin nu – hon skulle höra att något var fel. Hon var ju intelligent, det var hon som identifierat svagheten i honom som gjort att han tidigare inte skulle bry sig om brott. Han fann sig önskades att hon aldrig gjort det. Då skulle han inte vara här, inte göra den här uppoffringen. Det fanns bättre saker och göra på en söndag som att supa eller ligga i sängen och knulla en villig brud. Han suckade. Det var brottslingarnas fel. De kom undan och de skulle få betala priset. Det skulle han se till att de fick göra. Han skulle hitta fler, och han skulle se till att de fick betala för vad de gjort mot samhället och att han var tvungen att känna så här. Han tittade sig om än en gång. Gatan var fortfarande tom. Han stod intill en stentrappa som ledde ner för den kulle som Södra Ängby verkade stå på. Han gick långsamt ner för den. Om han var förföljd av en polisbil skulle det skaka av dem om han gick den här vägen. Trappan var mörk och dåligt upplyst, den verkade inte avsett för användning på den här delen av året. När han steg ned för det sista trappsteget så insåg han att han stod och såg ner på väg och bortom den låg vatten. Det här var en sjö – kanske rentav Mälaren. Måste vara det tänkte han. Den klaustrofobiska känsla som fördunklade hans sinne inne i Södra Ängby var som bortblåst. Han log och gick över vägen och tog sig ner för en liten brant som uppenbarligen användes som en inofficiell ingång till badplatsen.

Han gick längst stranden med den mjuka sanden under hans kängor och ställde sig till slut för att titta ut över vattnet. Hans beslut och färd var tagen. Han skulle – så länge han förmådde – att fortsätta den väg han slagit sig in på. Någonting annat var att ge upp och det kunde han inte tolerera. Han log för sig själv. Dessutom var det bättre att dömas för att ha dödat flera insekter än bara en. Straffet skulle säkert ändå bli desamma. Om de någonsin fick fast honom. Han behövde planera bättre, det insåg han nu. Och det skulle han göra. Men i några dagar åtminstone skulle han ligga lågt. Han behövde ändå fokusera på jobbet under den här veckan. Men sedan skulle han hitta ett nytt mål och då skulle han återigen hämnas ett oskyldigt offer.

Återigen så vibrerade det vid hans lår. Han tog fram mobiltelefonen och tittade på skärmen. Det var Malin igen. Han kunde prata med henne nu. Allt var ju trots allt okey för stunden. Han hade inte bråttom härifrån. Att slappna av med att samtala med en vän skulle bara göra honom gott.

Med en knapptryckning så accepterade han samtalet och lyfte luren mot örat.

Hampus satt vid sitt skrivbord på jobbet och försökte se upptagen ut, en täckmantel för det faktum att han inte alls jobbade. Det behövde han visserligen inte – hans organisation för den nya avdelningen var klar men det innebar inte att folk automatiskt kom ihåg att den existerade. Detta skapade långa perioder där Hampus bokstavligen fick betalt för att inte göra någonting och eftersom The Boss hade för vana att skälla ut personer för inkompetens om de frågade om saker hon ansåg uppenbara förväntade sig Hampus att det skulle fortsätta att fortgå tills dess att han skickade ut en påminnelse i intranätet om avdelningens existens. Det planerade han faktiskt att göra efter lunch – då kunde han också redan nästa dag förhoppningsvis påpeka för The Boss att hans avdelning sysselsattes till kapacitet och att det gjorde att alla andra arbetade mycket effektivare.

Det kunde dock vänta tills dess att han läst klart de artiklar och diskussionstrådar på Internet som handlade om hans dåd. Hans handlingar under helgen hade resulterat i rubriker i nästan varje större dagstidning och på vägen till jobbet hade han sett hur Metro hade haft nyheten på förstasidan. Polisen hade varit förtegen till tidningen men ansåg sig inte kunna utesluta ett hämndmotiv. Det var som väntat. Han ansåg sig behöva veta vad Polisen tyckte men eftersom Polisen gärna inte ville avslöja om de avsåg rusa in på hans jobb och arrestera honom så sade de ingenting. Hampus trodde dock inte att de visste vem han var. Efter att han pratat med Malin på telefon vid Ängbybadet och sedan gått hem i den stilla höstkvällen så hade han insett att Polisen aldrig hade förföljt honom och antagligen hade polisen aldrig ens noterat hans närvaro.

Det fanns visserligen spår som han lämnat kvar – hylsorna från vapnen – men att polisen skulle kunna veta mer än så om dådet trodde han inte. Vad som dock förvånade honom var att Polisen offentligt gått ut med uppgiften att de misstänkte att det var ett medborgargarde som låg bakom mordet. Som han förstått det brukade man inte vilja gå ut med liknande uppgifter eftersom det skulle uppmuntra till härmapor. Just härmapor var något Hampus inte hade tänkt på så mycket man om andra gick ut och följde hans exempel skulle det bara vara bra. Vem skulle mörda eller våldta om konsekvenserna var att man blev dödad?

Kommentarerna på Internet hade också muntrat upp Hampus något enormt. Han hade varit noga att kolla på Sweddit, på tidningarnas kommentarsfält, på Flashback och på Facebook. Feedbacken var enorm med en massa personer som tyckte att det han gjort var bra och det värmde. De tyckte som han, de stödde hans handlingar och det gjorde också att han kunde räkna med deras stöd. Det var givetvis viktigt att välja mål som alla avskydde för att fortsätta ha det folkliga stödet och det störde honom lite att det fanns flera som ansåg att våld inte var den rätta vägen. Han brydde sig dock inte nämnvärt – de kommentarerna fick ändå inga likes.

Detta hade resulterat i att han kände sig fullständigt trygg i att han skulle kunna utföra fler handlingar och redan hade han börjat forska i vem som skulle bli hans nästa mål. Kanske ett annat uppmärksammat fall där någon gått fri? Problemet var mest att han inte kunde gå och döda en massa personer som blivit frikända. Då skulle han förr eller senare döda en oskyldig. Nästa var tvungen att vara dömd för ett brott men inte fått tillräckligt hårt straff. Han lekte med tanken att straffa åklagaren som satt dit The Pirate Bay men att rikta in sig på rättsväsendet – och framför allt en person som skulle ha andra redo att hämnas – skulle inte vara en smart idé. De han bestraffade behövde vara någon som samhället universalt avskydde.

Han slet tankarna ifrån den andra delen av hans liv. Han behövde sätta igång och jobba nu innan The Boss fick se honom sitta och dagdrömma. Fort så stängde han ner de flikar på sin dator som inte var jobbrelaterat och satte igång med att författa den interna påminnelsen om att hans tjänst existerade – även fast han inte skrev det på precis det sättet. När han var klar så vinkade han symboliskt hejdå åt sin fritid och gick ut för att äta lunch efter att ha skickat påminnelsen i det interna nätverket – han hade speciellt sett till att skicka en till The Boss så att hon förstod att han faktiskt hade gjort någonting. När han kom ut genom dörren så tog han in Fatbursparkens atmosfär och gratulerade återigen sig själv till att ha landat ett jobb på en av de trevligare platserna i staden. Överallt han såg gick det människor, somliga på väg till lunch som han själv och andra på väg till sina respektive ärenden. Han beslöt sig för att vara lat idag – påminnelsen skulle resultera i en ökad arbetslast för honom när han kom tillbaka – och gick mot Burger King.

Mitt på torget stod det en vitmålad bil med blåa ränder och gula fyrkanter kring de tonade rutorna. Ordet ”Polis” var skrivet längst med sidorna och Hampus kände hur hans mage verkade falla ner genom byxorna och landa på gatan. Kunde de ha hittat honom? Han tittade noga åt deras håll för att se om de verkade vara intresserade av honom men det verkade som de var mer intresserade av att säga till en alkoholist att inte spy ner en av statens fina bänkar. Hampus fnyste. Det här dög inte. Han kunde inte bara frysa till varje gång han såg en polis – om det hände skulle han utan tvekan åka fast. Han skyndade sig in på Burger King i hopp om att det skulle se ut som att han frös och inte att han varit rätt för polisen.

Kön inne på restaurangen var lång vilket Hampus tyckte var konstigt. Burger King var ett nödfall när man hade ont om tid, inte något man valde per automatik.

”Kanske alla de andra bränt sina pengar på lattes” tänkte han sarkastiskt och tittade omkring sig. Det fanns i alla fall inga tofflor eller morgonrockar på någon av personerna där, en inte alltför ovanlig syn när det kom till vissa av frukostcaféerna på smågatorna runt omkring på morgonen.
Själv kunde han inte förstå grejen med det. Okey att det var trevligt att äta frukost ute men att gå utanför dörren i morgonrock – där någonstans gick hans gräns. Han hoppades att de som valde den vägen i alla fall hade vett att ha någonting under den.

”Vad för det lov att vara?” frågade personen vid kassan. Hampus hörde henne inte. Hans näsa var borta och där fanns ett stort blödande hål med tomma, anklagade ögon. Han ville skrika till, fråga hur det här var möjligt, varför han stirrade så och nästan be om ursäkt. Han blinkade.
”Hallå?” svarade tjejen vid kassan osäkert. Hon bar ett oroat ansiktsuttryck som rimmade illa med hennes mörka hår och vita skjorta som fick henne att se ut som en posterperson för serviceyrket.
”Förlåt” svarade Hampus och lyckades pressa fram ett leende. ”Mina tankar var på jobbet. Jag skulle vilja ha en Whopper Meal med Cola tack”.

Hon vände på klacken och började ordna med hans beställning. Hampus suckade lågt och blinkade flera gånger tills han var säker på att hans ögon fungerade ordentligt. Samtidigt grävde han i fickan efter sin plånbok, tog fram sitt kontokort och betalade maten. Kassörskan återkom med hans mat precis inom den tidsram han väntade sig av någon som aldrig skulle bli bättre än att jobba på snabbmatsrestaurang Snabbt tog han matbrickan och avlägsnade sig från kassan för att försöka hitta ett bort. Det är möjligt att killen bakom hade irriterats över hans fördröjning – eller hade den bara varit i hans huvud? Han tog upp Whoppern och vecklade upp pappret. Han tog en tugga och njöt av den billiga smaken av en hamburgare som säkert inte legat mer än några minuter – Till skillnad från McDonalds mat gick åtminstone Burger King att äta om man var hungrig nog.

Han gillade att äta, framför allt eftersom det var den tiden på dagen som han befriade hjärnan från allt arbete. Han ogillade att göra annat än möjligen föra samtal då han åt eftersom han då kände att han förlorade smaken på maten och vad var då poängen med att äta? Då han inte hade någon att samtala med så gillade han att titta sig omkring och bedöma – och ibland häckla – det som han såg. Han ansåg det inte vara elakt på något sett; att vara elak i sina tankar var mycket bättre än att vara det rakt ut. Det var som han ventilerade allt så att han sedan kunde fokusera på att hålla den fasad han ansåg passande för hans yrke och ålder.

Maten var mycket snabbt uppäten – poängen med besöket uppnådd – och han lämnade fort restaurangen. Medborgarplatsen såg än mer upptagen nu än när han gått in. En del av de romer som bodde i parken stod framför ingången och grälade högljudd på sitt hemspråk och Hampus tog noggrant några steg undan – han var inte beväpnad och ville inte bli rånad. Han hade hört att somliga av dem hade blivit våldsamma om man inte gav dem pengar och ville därför inte ta några risker. Snabbt så vände han åt vänster och råkade gå rakt in i en annan person, en lite äldre man iförd en grå kostym. Mannen snubblade till något och Hampus räckte snabbt ut handen för att ta tag i honom så att han inte föll omkull. Hans hand fick tag i mannens kavaj och hölls stadigt fast tills mannen stod stadigt vilket tog några sekunder. Mannen tittade upp.

”Ursäkta mig” sade Hampus fort. ”Jag hade lite väl bråttom där”.

”Inga bekymmer alls” sade den andra mannen och lyfte på hatten. ”Ingen skada skedd.”

Nöjd över att ha slätat över sitt misstag fortsatte han gå rakt över torget och Fatburgsparken, noga med att inte råka krocka in i någon annan och huvudet helt rensat på tankar. Han gillade inte att skämma ut sig på det viset, det var inte bra för hans image. Han skyndade rakt in i porten och steg upp för trapporna till första våningen. Han hade precis kommit innanför dörren och börjat gå mot sin dator med den vaga tanken att surfa lite mer och sedan kolla om han fått någon respons på sitt PM då han stod öga mot öga med The Boss.

”Hampus. Bra.” sade hon utan att med några ansiktsuttryck stödja det påståendet.

”Tack” svarade Hampus lite förvånat. Det här var inte riktigt likt The Boss.

”Följ med mig” befallde The Boss och gestikulerade med handen. ”Vi behöver tala.”

De gick in på The Boss kontor och Hampus stängde dörren efter sig. Långsamt satte sig The Boss vid sin stol och tittade upp på honom förväntansfullt. Hampus – som förväntat sig att det här skulle ta kort tid – stod fortfarande men en gest från The Boss övertygade honom att han borde sätta sig ner. Han drog ut den obekväma stolen som The Boss antagligen plockade fram när hon hade anställda på kontoret och satte sig ner och inväntade hennes nästa drag.

”Du har varit chef för research i ungefär en vecka. Hur kommer det sig att ett PM som påminner om avdelningen gick ut först idag?”
”Därför att ingen använde avdelningen” svarade Hampus förvånat.
”Precis. Du har suttit och inte gjort ett skit under en vecka.” påpekade The Boss.

”Ingen har haft behov av avdelningen under den tid som jag strukturerat rutinerna” försvarade sig Hampus argt. ”Det är väl inte mitt fel om min avdelning inte har något att göra?”

”Det är det när du inte informerat om rutinerna till att börja med” sade The Boss och höjde på ögonbrynen. Med en sjunkande känsla i magen insåg Hampus att hon hade rätt.

”Jag trodde att du skulle informera de andra om min avdelning” började Hampus men en blick från The Boss avbröt honom. ”Jag menar, jag var upptagen med att strukturera!”

”Bullshit” svarade The Boss. ”Antingen så glömde du eller så sket du i det. Faktum är att jag väntat för att se vilket av det som det var och det faktum att du skickade ut bra instruktioner idag är det enda som räddar dig just nu. Jag kommer hålla ögonen på hur du arbetar i fortsättningen. Du kan gå.” avslutade hon kallt och viftade mot dörren. Hampus som inte behövde en ursäkt för att gå gick ut, mer arg än något annat. Hur skulle han vetat att det var hans plikt att informera. The boss var ett jävla praktarsel. Han andades djupt. Nu behövde han koncentrera sig på arbetet och det kunde man inte göra om man gick omkring och var arg. Han skulle gå till sin plats och fokusera på sitt arbete.

När han kom till sin plats och läste vad som stod på datorn försvann alla tankar på att inte vara arg. På intranätet blinkade flera popups. Han hade 56 olästa mail – samtliga med begäran om research.

”Den här jävla helgen kunde inte kommit fort nog” tänkte Hampus när han trött och sliten efter dagens arbete tog fram sina nycklar och öppnade lägenhetsdörren. Han tittade ut i det upplysta trapphuset på det viset som han gjort varje gång han öppnat dörren för att försäkra sig om att det inte var någon där. Det var en vana han lagt till sig efter att han tyckt sig se något i ögonvrån men ingen hade ringt på dörren därefter – eller slagit in den. Han började inse att han antagligen inte hade spårats efter sin handling för en vecka sedan. Det var nödvändigt att hitta namn på det han gjorde och även om operation var ett lockande ord så hade han valt Handling – det var det han gjorde till skillnad från Polis och Politiker – och dolde dessutom någorlunda hans syfte.

Han hade fått jobba en hel del efter att under måndagen fått alla begäran om information och det hade också blivit en del övertid. Även fast The Boss inte gillade att man registrerade övertid i systemet tänkte Hampus göra det till punkt och pricka de två timmar per kväll som han spenderat till det hela. Hade The Boss ett problem med det så hade han programmerat in en rutin som skulle rensa hela avdelningens arbete från intranätet. Han drog en gräns mot brottsligheten och nu avsåg han även göra det mot sin chef om det skulle visa sig att hon skulle bli ett problem som han inte längre orkade hantera. Han kunde alltid skaffa sig ett nytt jobb, det borde inte vara något problem för en person av hans kaliber. Sedan kunde hon sitta där och utse en person som skulle behöva göra om allt hans jobb.

Det har blivit i alla fall blivit lite tid för honom att forska om det han egentligen ville forska om – nämligen vem som mest förtjänade hans uppmärksamhet härnäst. Han hade varit tvungen att göra en lista och han övervägde med sig själv om han skulle följa listan eller om han skulle ha ett nytt urval varje gång? Det kunde ju trots allt vara så att det dök upp ett nytt hot som han var tvungen att ta itu med och då dög det inte att följa en lista med personer som visserligen behövde avlägsnas från samhället men som inte var ett hot just nu. Våldtäktsmannen han redan likviderat var ju tekniskt sett inte ett hot mot någon men där hade han statuerat exempel. Han hade blivit uppmärksammad som brottsling och för det så fick han betala priset. Det var viktigt att behålla det momentumet – en uppmärksammad brottsling som dog skulle få folk att undra när nästa skulle tas av daga. Problemet var bara att Polisen säkerligen skulle tänka på samma sätt och om han blev förutsägbar skulle de ta honom vid någon av måltavlorna. Och det kunde han inte tillåta.

Han strök sig över pannan och upp över håret. Det var dags att sortera igenom skurkarna. Han gick till kylen och plockade fram en Red Bull så att han skulle vara alert under sorteringen. Att vara trött efter jobbet var en sak, men han avsåg att lägga grundläggande planer så att han kunde spana på målet och sedan direkt agera om han fann det rådligt. Att vara synlig två dagar i rad på samma ställe var inte en gångbar strategi om han kunde undvika det. Han slog på datorn och kollade igenom det dokument där han skrivit ner kandidaterna.

Den första han skrivit ner hade han av en slump hittat via Lexbase när han sökt på närliggande mål. Personen, en kvinna i tjugoårsåldern i Södertälje hade dömts för att ha skjutit en polis – den första av två på listan – men lyckats hävda visst självförsvar vilket var anledningen att han inte hade dömts för mord. Det hela hade gått igenom både tingsrätt och hovrätt som båda hade kommit fram till att eftersom Polisen inte agerat i enlighet med lagen under ingripandet så hade man kunnat förstå att kvinnan som lagligt ägde en pistol för sportskytte hade öppnat eld. Kulan hade träffat polismannen rakt i ansiktet och han hade avlidit direkt. Personen hade sedan direkt ringt SOS Alarm och rapporterat att hon blivit överfallen av en gärningsman utklädd till polis och sedan avvaktat tills Polisen dök upp. Resultatet – som hade fått Polisen att koka av ilska trots deras kollegas bevisade övertramp – hade blivit fyra månaders fängelse för vållande till annans död och våld mot tjänsteman.

Han tog genast bort henne från sin lista över kandidater. Hon hade agerat hederligt när hon ringt SOS Alarm om sitt brott. Dessutom hade Polisen varit korrupt och antagligen försökt förgripa sig på henne – hon dömdes för att hon försvarade sig mot maktmissbruk och det kunde han inte kritisera.

Hans egna handlingar var ju trots allt något liknande.

En man, 48 år gammal och bosatt på Kungsholmen i Stockholm var den andra. Han hade åkt fast för ett inbrott av två vaksamma poliser. Genom rättegången hade han fått veta deras namn, varpå han hade besökt dem i hemmet. Han hade dödat den ena polisen och misshandlat hennes dotter men blivit gripen utanför den andra polisens bostad när den chockade dottern hade hunnit ringa polisen och ge en beskrivning av den misstänkte. Han hade åkt dit för mord – fängelse i åtta år – men kommit ut efter tre nyligen för gott uppförande, något som Hampus inte riktigt ansåg att han hade förtjänat.
En handling mot honom skulle dessutom antingen inte utredas ordentligt av polisen eller leda dem åt fel håll. Dessutom bodde han i närheten – mindre än tjugo minuters resa – från Hampus.

Han var en stark kandidat att skickas till helvetet.

Den tredje personen på listan var också en stark kandidat. Man, 39 år bosatt på Lidingö hade till skillnad från de båda ovan på listan inte spenderat någon tid i fängelse. Han hade misshandlat sin sambo till döds, hävdat att han inte avsett att skapa några bestående skador och att dödsfallet hade orsakats av att hon ramlat då hon inte kunde se eller gå ordentligt efter den misshandel han erkänt sig skyldig till. Tack vare en inkompetent åklagare och ett obeskrivligt resonerande i Tingsrätten så hade han bara dömts till två månaders fängelse vilket hade neutraliserats av de tre månader han spenderat i häkte. Följaktligen var staten tvungen att betala ut pengar till honom för att han hållits i förvar för länge. Underligt nog hade hela händelsen undvikit media fullständigt. Flashback hade dock en tråd om mannen vilket var anledningen till att Hampus kände till fallet.

Hampus stoppade sig själv. Det var väl egentligen uppenbart att den andra på listan förtjänade att skickas ifrån Jordelivet först? Även om den tredje personen också var en mycket vidrig person så kunde han nog vänta ett tag på sin tur. Han slog upp Google Maps. Personen ifråga hette Markus Lindström och bodde enligt kartan vid Thorildsplan. Han bestämde sig genast. Han skulle bli nästa person att utsättas för hans rättvisa. Han log och alla tankar om jobbet och The Boss var som bortblåsta. Morgondagen skulle bli väldigt intressant.

”Var uppmärksam på målet och omgivningen”
– Ur Grundläggande regler för skytte, Regel Nr 4.

15 November

Det var i ett dystert duggregn som den blåa tunnelbanevagnen lämnade tunneln och körde ut i det bleka ljuset som solen bemödade ge ifrån sig denna lördag. Det gnisslande ljudet från bromsarna mot det blöta spåret fick de få personer som stod på perrongen att höja volymen på sina musikspelare eller hålla för öronen. På helgerna var Thorildsplans Tunnelbanestation inte en speciellt upptagen plats vilket Hampus ansåg vara både en fördel och en nackdel. Han skulle visserligen sticka ut men det uppvägdes att det fanns färre som kunde lägga märke till honom. Dagen till ära hade han valt en klädsel som nästan skulle kunna uppfattas som normal. Han hade den svarta jackan med märkena som stolt förkunnade hans avsikter och i dess fickor låg handskar, balaclavan och – gömd i en av innerfickorna – hans Pistol 88. Hans avsikt var att spana på målets bostad och om tillfälle gavs döda honom. I värsta fall kunde han bara ringa på dörren och hoppas att målet var ensam hemma – så här tidigt på lördagskvällen skulle han antagligen inte vara någon annanstans. Om målet inte var i lägenheten så var det bara att försöka igen tills han var det.

Hampus steg ut ur tunnelbanevagnen så fort som dörrarna öppnade sig. Att stiga ut före andra hade stigit in var ett privilegium han utnyttjade och om de på andra sidan inte flyttade sig så fick de finna sig i att bli undanknuffade. Stod de i vägen så var det deras fel om de fick en hård stöt i sidan eller tappade balansen när han gick fram. Reglerna var klara och tydliga men inte nödvändiga att tänka på med en så här tom perrong. Han hade stått längst bak i tåget vilket innebar en lång sträcka att gå till den enda uppgången som tunnelbanestationen hade. Den var vackert dekorerad med en glad sol av trä på ena betongväggen. Hampus tog fram sin mobiltelefon och tog en bild på den och lade upp på Instagram med en käck titel och många filter tillagda och hoppades på åtminstone tio-femton likes på den bilden. Han lade ner telefonen igen och gick under stationens tak. Här var stationen än bättre utsmyckad med blått tegel som hade pixelgrafik från gamla spel med figurer från Mario, Pac Man och andra klassiker. Hampus kunde inte hjälpa det, han stod och tittade närmare på den kärlek och detaljrikedom som gått in i designen. Han undrade om eleverna på det närliggande gymnasiet förstod exakt hur briljant designen var och han tog upp telefonen igen. Det slutade med fyra nya bilder till hans instagramkonto. Kanske han rentav skulle få lite nya followers tack vare det här?

Han gick ner för den ramp som ledde till entréhallen och sedan förbi spärrarna. En kort blick på skylten avslöjade att han skulle svänga vänster, förbi pressbyrån och en rumänsk tiggare. Han undrade kort vad som skulle få de parasiterna att lämna landet istället för att sitta utanför varenda butik och tunnelbanestation och övervägde kort att vända sina vapen mot dem någon mörk kväll – men att vara fattig var inte ett brott – även om de gärna fick vara det någon annan stans än i hans stad. Han fann det inte ett dugg förvånande att till och med den rödgröna röran som påstod sig gilla dem tog i med hårdhandskarna mot dem. Ingen gillade tiggare, oavsett vilken sida den politiska skalan du stod på. Han fortsatte genom tunneln som även den var dekorerad med kakelliknande väggar även fast de här var i en röd färg som fick tunneln att se mörk ut. Inte ens lamporna lyckades lysa upp den nämnvärt. Han tyckte om den – allt skulle vara så öppet och ljust numera och här var en tunnel som kändes mörk och nästan lite kuslig trots att mörkret inte fallit utomhus ännu.

Han steg upp för de trappor som ledde ut till Bryggar-Annas täppa och gick förbi en make-up studio och ett litet kvartersfik upp till ett litet torg som var själva Thorildsplan, döpt efter skalden Thomas Thorild som var mest känd för ett roande litet verk vid namn ”Om Qvinnokönets naturliga höghet” som argumenterade mot dåtidens stämmor om det manliga könets höga ställning och istället argumenterade kraftfullt att männen var odjur som sökte dominera varandra. Det var en teori som Hampus ansåg inte hade ändrat sig nämnvärt genom åren. Hans eget besök här var ett klart besök på det tänkte han. Passande att det skulle ske på just den här platsen.

Förutom att på något vis ha gett namn till Stadsdelen och Tunnelbanestationen så var Thorildsplan dock inte mycket att se på. I ena änden av torget, över gatan låg en sjaskig thairesturang som han tvekade att han skulle äta på om han så ens fick betalt. I huset som vätte mot själva torget låg en mäklarbyrå vilka säkerligen gjorde goda affärer på det attraktiva läget. Torget var dock mer en park där träd och några bänkar fanns, men både gräsmattorna och bänkarna var tomma. Närheten till Rålambshovsparken gjorde att dess enda syfte var att ge lite grönska till vad som annars närmast kunde beskrivas som en betongdjungel.

Hampus gick upp för Creutzgatan och tittade upp mot den gråa, trista himlen som tycktes bli mörkare för varje sekund. Han hade valt sin strategi med all hast – han skulle anlända på målets adress från andra hållet – och på väg därifrån vara noga med att gå lugnt och stilla så att han inte skulle sticka ut. Att springa på de här tomma gatorna skulle vara detsamma som att vilja bli sedd om han hade oturen att möta någon. Det innebar inte att han var orolig. Det hela skulle antagligen bli rätt enkelt. Gå till målets portuppgång, ringa på dörren och sedan skjuta när han öppnade. Han skulle stå lite åt sidan så att man inte skulle se honom från kikhålet. Det var enkelt och effektivt.

Hans enda fundering var vad han skulle göra ifall någon annan än målet öppnade dörren. Antingen fick han tvinga sig förbi vederbörande i jakt på sin måltavla eller handla i självförsvar beroende på hur situationen såg ut. Han kände sig lite tveksam. Hans förra operation hade planerats mer detaljerat än så här – nu hade han bara adressen och ett vapen. Behövde han egentligen mer än så?

Han svängde upp på Kristinebergsvägen och såg till att gå långsammare. Något inom honom sade att han gick för fort. Var han verkligen otålig att sätta igång – nej, sade han till sig själv – han var otålig att få det överstökat. Det var en naturlig känsla. Han var ingen kriminell person som tyckte om att skada folk men det var nödvändigt. Personen han skulle besöka hade bytt tre år av sitt liv mot någon annans. Blotta tanken gjorde honom arg och han log. Ilska var lätt att framkalla, till och med när man visste att man manipulerade sig själv för att bli arg. Hans ansikte kändes varmt och rött trots de kalla regndropparna som fortsatte falla från himlen, hans andhämtning blev snabbare och han fick helt plötsligt svårt att hålla händerna stilla.

Till vänster om honom på en stor innergård lekte några barn i skolåldern. Han stannade upp för att titta på dem. Precis som de flesta andra så hade han trevliga minnen om sin barndom och hur ens största bekymmer var om någon tagit spaden eller om man fick pannkaka till mat eller inte. Eller för den delen vad man skulle få i Julklapp. På den punkten hade han sällan haft någonting att klaga på och det var först i tonåren som han börjat be sina föräldrar ha lite fantasi. Att få den där dyra saken högst upp på önskelistan hade visserligen varit kul eftersom han visste vad han skulle få. Att däremot inte veta vad han skulle få hade varit mer värt eftersom mycket av hans familjs återtanke kring honom hade återspeglats där. Han suckade djupt och lutade sig mot husväggen. Hans familj var inte något han ville tänka på om han kunde undvika det.

Hans äldre bror hade flyttat till Norge och hamnat på något vänsterkollektiv och ville helst inte ha något med resten av familjen att göra tills dess att de ”accepterat honom som han var” och han hade inte förklarat på vilket sätt familjen misslyckats på det området. Strax därefter hade hans mor och far separerat vilket hade kommit som en stor personlig chock för Hampus som haft upplevelsen att deras äktenskap var lyckligt. Han hade haft teorin om att de enbart varit ihop för hans och hans brors skull och nu när han nästan var vuxen och brodern utflugen så hade de gjort slut men till slut hade han fått veta att hans mor varit otrogen och det var därför som förhållandet gått i spillror då hans fader vägrat att förlåta en sådan handling. Hampus hade i väldigt starka ordalag tagit sin Faders sida vilket hade lett till att han inte alls hade någon kontakt med sin mamma. Hans pappa och han själv träffades ibland – som mest vid årets olika högtider – och samtalade mer som affärsbekanta än familj. Resten av familjen diskuterade dem inte.

Hans tankar flög iväg i en serie av barndomsminnen. Dels Han saknade den tiden då allt varit mindre komplicerat och föräldrarna hade alla svar och var den ultimata tryggheten. Den tiden var dock sedan länge över. Han var vuxen och ansvarsfull med egen lägenhet – visserligen betald av farsan men ändå hans – och ett job där han hade ansvar både för sitt arbete och för att hålla sig undan den här infernaliskt otrevlige The Boss vrede. Han kunde säkert ta över hennes jobb och göra jobbet både effektivare och trevligare. Hur svårt kunde det vara att dirigera personer att göra sina jobb?

Han upptäckte att han stod och log på krönet till Gyllenborggatan. Det kändes bra att stå här och veta att hans uppfostran lärt honom att inte ta skit och göra något åt det han ansåg var fel. Det var en sådan person som skulle utbringa rättvisa idag. Han gick in på Gyllenborgsgatan och skyddades därmed från regnets. Gatan var lång, smal och i lä. Detta gjorde att den såg mycket mörk ut. Hela gatan var fylld av parkerade bilar. Portuppgångar fanns på båda sidorna men gatan hade också små gräsmattor med träd till höger med ett fåtal källarplan där småföretag befann sig. Hans måltavla bodde långt upp på gatan, nästan intill Drottningsholmsvägen. Det skulle göra det lättare för honom att lämna området. Återigen kände han sig lite osäker på om det hade varit rätt val att försöka göra det här utan ordentlig planering. Han skakade bort tvivlen. Han var redo för det här – det hade han bevisat under sin förra operation. Världen hade en våldtäktsman mindre tack vare honom.

Hans kropp kändes nästan lite stel och hans otålighet tog nya höjder när kroppen fylldes med adrenalin. Hjärtat pumpade hårt i bröstet. Gyllenborgsgatan 5. Det var dags. Han log och kände efter så att pistolen satt där den skulle. Magasinet var fulladdat men han skulle bara behöva ett – kanske två skott. Det här skulle gå bra. Han kunde det här! Med några självsäkra steg som dolde den nervositet som fyllde hans kropp så gick han fram till porten. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för vad han skulle göra. Hans hand nuddade handtaget. Han skulle gå upp till målets våning, ringa på och sedan döda den satans polismördaren. Hans hand slöt sig om handtaget.

Dörren rörde sig inte, trots det tryck han applicerade för att öppna den. Kanske dörren öppnades åt andra hållet? Åter igen så rörde sig inte dörren. Vad var det egentligen för fel? Var den låst? Han kände efter genom att trycka försiktigt på dörren. Det kändes som om den var låst. Han tittade kring dörren efter ledtrådar som berättade för honom varför dörren var låst. Det var då han noterade den lilla, gråa plattan med siffror på väggen intill dörren. Det krävdes en portkod för att komma igenom dörren.

”Fan i helvete” svor han för sig själv. ”Varför framgick det inte av kartan att det krävs portkod för att ta sig in på det här stället?” tänkte han utan att inse att portkoden just nu tjänade sitt syfte.
Han tittade sig omkring. Gatan var fortfarande tom på folk. Kanske det fanns en annan ingång som inte krävde en portkod? Han fortsatte att gå längst med gatan och såg en cementcirkel med låga väggar omgiven av gräs och några bänkar. Det var en fontän insåg Hampus, tyst inför vintern. Bakom den fanns det buskar och en gångväg och han tänkte att han kunde se vart gångvägen tog honom någonstans. Kanske det var hans väg in?

Innergården var stor och det såg ut som man kunde ta sig in genom de olika portarna på det viset så han gick långsamt framåt längst med vägen för att se vart den slutade. Vägen slutade intil ett staket – inte speciellt högt men ändå lite knepigt. Det fanns en dörr men den såg ut att kräva en nyckel och han skulle inte kunna klättra över det. Här skulle han inte kunna komma in. En återvändsgränd med andra ord. Han gick mot Lindhagensplan och svängde in på Lindhagensgatan. Han gick långsamt framåt och kände att det hela var lite av ett antiklimax. Varför kunde han inte kollat om stället hade portkod förut? Det var ju precis sådant som spaning var avsett att ta reda på. Han stannade till vid varje port som skulle kunna leda in till innergården. Det var inget värt – samtliga portar hade portkod. Till slut var han tillbaka på Gyllenborgsgatan igen och hade fortfarande ingen aning för hur han skulle ta sig förbi portkoden. Att invänta att någon som kunde koden var riskabelt.

”Kommer den jäveln undan på grund av en portkod?” undrade han desperat för sig själv. Det här var ju rent ut sagt löjligt. Han hade nu gått ett helt varv runt huset och stod återigen utanför måltavlans port. I desperation tog han fram sin mobiltelefon och öppnade webbläsaren. I Googles sökfält skrev han in ”Portkod Gyllenborgsgatan” och började gå igenom resultaten. Fjärde resultatet var ett protokoll av något slag och han klickade in sig på det. Det var ifrån en bostadsrättsförening och där fanns det också en portkod som angavs som den nya för huset. Han höll tummen en sekund och slog sedan utan att andas in 4,6,9,1 på portkodsbrickan. Ingenting hände. Försiktigt tog han tag i porten och prövade den. Ett klick hördes från låset och porten gick upp med ett gnissel. Han var äntligen inne. Försiktigt så gick han längre in i den mörka porten och tryckte på knappen som tände lyset i porten. Lindström bodde på tredje våningen.

Med bestämda steg och med känslan av att nervositeten och adrenalinet återvände till hans ben så började han gå upp för trappan. Trots lyset i trappuppgången så kändes uppgången mörk och tyst och Hampus fick intrycket att det minskade ljuset utomhus smittade av sig inomhus. Försiktigt så grävde han i fickan och tog fram Balaclava och handskar. För att inte väcka uppmärksamhet så rullade han upp Balaclavan efter att han tagit på sig den så att den såg ut som en helt vanlig svart mössa. Om han mötte någon annan så ville han inte förvarna dem för vad som skulle komma att ske. Han passerade första våningen. Fortfarande mötte han inte någon och han öppnade jackan försiktigt. Det var tyst och stilla och han fortsatte upp. Andra våningen. Fortfarande inget som rörde sig eller något som lät. Tyst så sträckte han in handen i jackans innerficka och greppade tag om pistolens kolv samtidigt som han med andra handen drog ner Balaclavan över ansiktet. Ingen kunde nu känna igen honom ens om de visste vem han var. Halvvägs upp till tredje våningen fylldes trappuppgången av ett hemskt oljud. En dörr öppnades och av ljudet att döma kom det från våningarna ovanför. Han blev helt kall i magen. Om någon såg honom nu skulle de förstå att han inte hörde hemma i huset. Men tänk om det var hans måltavlas dörr som öppnats? Med fem dörrar per våning och fyra våningar i huset så hade han en chans på tio att rätt dörr var öppen. Kanske rentav en liknande chans att rätt person precis hade stigit ut i trapphuset. Det var värt risken tänkte han och tog de sista kliven och blickade ut över tredje våningen.

En av trapphusets dörrar var öppen och i dörröppningen stod en man – ett huvud längre än Hampus, håret var brunt, jämnt klippt och välvårdat med breda axlar – i en snygg och rätt så dyr kostym vänd in mot lägenheten. Kanske skulle han på middag någonstans? Hampus hjärta slog fort och han försökte titta på de andra dörrarna samtidigt som mannens rygg var vänd bort. Det kunde väl ändå inte vara hans måltavla. Han var ju propert klädd och skulle säkert på en viktig affärsmiddag – han kunde ibland själv klä sig på samma sätt. Mannen vände sig om och verkade först inte verka Hampus som stod på sista trappsteget. Han stängde dörren och rotade i sin ficka efter ett par nycklar som om han precis kommit på att dörren inte var låst.

Då kände Hampus igen honom. Fotot han sett hade varit gammalt och mannens hår hade varit rakad på bilden. Men det var ögonen som Hampus såg. Ögonen som utan känslor hade tittat rakt in i Polisens kamera, ögon som förklarat att de inte brydde sig om vad han gjort. Nu tittade de ut i trappuppgången med samma uttryck – att han inte brydde sig om vad han såg. Det ändrades fort, hans blick landade på Hampus och deras ögon möttes. Snabbt insåg Hampus att det var dags att agera och han drog fram sin pistol snabbare än vad han trodde var möjligt och gjorde mantelrörelse – målet agerade minst lika fort, vände sig om och slet upp dörren. Precis när målets hand vilade på insidans dörrhandtag så nådde Hampus finger avtryckaren. Dörren slog igen med rasande fart och utan att han var beredd på det så hördes en hög smäll från pistolen. Hampus sköt igen och igen men han insåg att hans tre kulor hade slagit in i dörren. Fort så sprang han fram och riktade pistolen mot låset samtidigt som han hörde dörrens lås klicka. Han tryckte av igen, öronen gjorde oerhört ont av påfrestningen från pistolens höga ljud.

Han försökte räkna skotten han placerade i låsmekanismen – han behövde några kvar för att döda målet med. När han skjutit tio skott mot låset så prövade han dörren. Den gick inte upp. Hampus svor högt; han hade inget val. Han var tvungen att låta den här brottslingen undkomma för stunden. En säkerhetsdörr kunde han helt enkelt inte ta sig igenom. Han satte snabbt tillbaka pistolen i innerfickan och gick ner för trappan så snabbt som han kunde utan att springa. Hans måltavla ringde säkert polisen just nu. När han passerade trapphuset och skylten som berättade vart personerna i huset bodde så rullade han upp Balaclavan och stoppade ner den i fickan. Varför, varför hade han blivit sedd innan måltavlan hade hunnit låsa dörren för!

När han svängde ut från Gyllenborgsgatan ut på Drottningholmsgatan så korsade en tanke hans huvud, en tanke som förklarade varför han misslyckats idag och varför han enbart skulle försöka hårdare nästa gång. Det var en tanke som fastnade i hans huvud och som fick honom att le när han snabbt gick mot Tunnelbanestationen. Fanskap händer!

”Överlägsen skicklighet innebär att bryta motståndet utan att strida”
– Ur Krigskonsten av Sun Tzu

16 November
Södermalm, Stockholm
Det gick inte att förneka att för första gången på länge så mådde Hampus riktigt bra. Visserligen hade han misslyckats med att hämnas för den döda polisen och hennes misshandlade dotter men det innebar inte att hans besök hade varit värdelöst. Han var på en promenad genom Tantolunden efter att ha fikat med Malin vilket i sig var anledning nog att vara glad – hennes intelligens var enastående för en kvinnas – och de hade diskuterat fallet ingående utan att det hade varit han som tagit upp ämnet.

”Vad ser du så glad för” hade hon frågat när de skiljdes åt vid Hornstull och kramats hejdå.

”Det har varit trevligt att träffa dig” svarade han undvikande och även om han menade det så var det inte därför han varit glad – anledningen till att han var glad var uppsatt intill Pressbyråkioskens dörrar. Malin hade lett brett åt honom och rusat för att hinna med Linje 11 mot Ropsten vilket lämnade Hampus fri att beundra det hantverk han inte kunde erkänna.

”TIO SKOTT i dörren – Polisen misstänker HÄMND!” ropade Expressen ut med stora bokstäver och bredvid försökte Aftonbladet trumfa med att ropa om ”SKOTTDRAMA PÅ KUNGSHOLMEN: ”Gunhild, 85 – Jag talade med skytten”. Självklart visste Hampus om att ingen hade talat med honom men det faktum att antingen media eller polisen hittat en gaggig tant som kunde skicka Polisen åt fel håll var antagligen värt mycket mer för honom än en död polismördare. Dessutom hade han skickat ett meddelande till den kriminella jäveln; Han skulle passa sig jävligt noga för man visste aldrig om han skulle komma på besök igen.

Hampus var dock inte dum. Personen hade antagligen polisbeskydd – vilket polisen måste tyckt var trevligt – och att försöka ta kål på honom igen skulle inte vara värt besväret. Kanske senare när saker lugnat ner sig lite kunde han återvända och avsluta jobbet men nu var han rädd efter att ha undkommit Hampus handling. Dessvärre innebar det också att all Hampus planering flög ut genom fönstret eftersom Polisen avslöjat att de trodde att det kunde vara en Polis bakom dådet. Detta gjorde att de få Polismördare som gick fria skulle ha ögon i nacken under den närmsta tiden och då var det inte fördelaktigt att jaga dem. Han skulle behöva hitta en ny måltavla istället för att följa sin lista. Han hade hela veckan på sig att hitta en ny och sedan skulle han agera. Att hämnas – han undvek fortfarande gärna ordet ”döda” – var bäst att göra under helgerna då han hade ledigt. Spana på lördagen och agera på söndagen. Visserligen hade det gått bra att spana och sedan försöka slå ut hans måltavla men hela fadäsen med portkoden hade lärt honom hur viktigt det var med spaning.
Faktumet att han hade kunnat utföra sin handling om han inte kommit in och därmed mött sitt mål i dörren hade inte heller undgått honom.

Fanskap var orsaken. Han kunde inte förvänta sig att jämt ha tur. Det skulle ske att personen inte var hemma, eller på semester eller något. Därför skulle han välja en ny person varje vecka. Aldrig förfölja någon. Inte försöka igen. Han fick inte falla in i ett mönster. Då skulle han till slut åka fast.
Han slog bort tankarna. Han hade haft nog av dem under hemresan under gårdagen. Han var då övertygad om att han inte blivit sedd förutom av sitt mål som inte kunde fått en speciellt bra blick av honom. Ingen annan skulle ha noterat hans närvaro. Istället ville han njuta av sin promenad och att det gått så bra.

Han vände om, ned från kullen och den fantastiska utsikten och lät återigen hans känsla av lättnad fylla honom. Han tyckte om den, han gillade att han var glad över att han inte dödat någon – det var det som skiljde honom från de han jagade. Det var därför han hade vänner och det var framför allt därför som han var mycket bättre än dem. Han småsprang ner för kullen. Känslan av lätthet gjorde att han inte alls kände sig trött utan snarare uppmuntrad och hade vad föräldrar brukade kalla ”spring i benen.” Han log och kände sig som en idiot. Han såg säkert jättefånig ut men det var okey för honom. Han brydde sig inte. Allt var väl med världen.

16 November
Bromma, Stockholm

”Det är inte arbetet som dödar en man, utan bekymren”
– Engelskt Ordspråk

21 November
Medborgarplatsen, Stockholm

Vad som förvånande Hampus mest när han väl tänkte tillbaka på de senaste tre veckornas händelser var hur det nästan hade blivit en rutin. Han visste inte om den rutinen skulle fortsätta i resten av hans liv eller hur den skulle ändras, men för tillfället var han nöjd med den. Den fungerade tillfredsställande och gjorde att hans liv hade lite stabilitet för en gångs skull, framför allt nu när han arbetat ikapp den ökade arbetsbördan som han dragits med under föregående vecka. Det fanns helt enkelt mer tid över åt att göra annat än att planera sina handlingar eller jobba. Han behövde inte ens jobba övertid längre och var det någonting som garanterades så var det att hans övertid skulle ge ett fint tillskott till kassan under löning. En försiktig bedömning var att han skulle få igen nästan hälften av vad hans vapen kostat vilket hade gjort honom munter. Om han satte in lite mer pengar nästföljande månader skulle hans sparkapital återigen vara där det en gång var och sedan yngla av sig lagom tills han behövde det igen.

Hittills hade The Boss inte nämnt något om att han skrivit upp sig för övertid vilket Hampus tog som ett tyst godkännande, trots hennes policy gällande just den saken. Förhoppningsvis ansåg hon inte det mödan värt att ta itu med ett väpnad uppror från hela arbetsplatsen eller så förstod hon hur hårt hon trängt honom när hon väntat en vecka med att säga att hon inte börjat referera personer till avdelningen. Han ansåg att det hade varit ett väldigt ruttet test – framför allt då hennes ansvar egentligen var att se till att avdelningen sköttes effektivt, inte att de anställda skulle utsättas för olika tester som kunde hota effektiviteten. Det var dock tur att han lärt sig att tänka på annat samtidigt som han gjorde rutinärenden för annars skulle han nog blivit galen på sitt jobb för länge sedan. Klockan hade precis slagit lite över fem och han avsåg att lämna lokalen så fort det nuvarande ärendet var klart. Var ingen mening med att låta det vänta – på måndag skulle det finnas mer arbete – det var han säker på.

Han skrev de sista raderna och skickade in arbetet. Skriva var något han var väldigt trött på. Han hade suttit med en miniräknare och kommit fram till att han varje dag i November hade skrivit åtminstone 1667 ord i sina olika projekt. Om han upprätthöll den takten skulle det hela till slut kunna bli en mindre roman – om än en väldigt tråkig sådan som avslöjade att han dödat en person och allvarligt skämt en annan. Han tog sin jacka, knuffade in kontorsstolen under skrivbordet så det inte skulle vara ivägen, stängde av datorn och lade den sedan försiktigt i väskans datorfodral.
”Dags att ta sig hem för att fortsätta med ett annat slags jobb”tänkte han under det att han gick igenom kontorslandskapet för att komma till dörren. Han noterade att han för en gångs skull var en av de få som gick tidigt och det innebar att han egentligen borde skynda sig – The Boss kunde få syn på honom och ge honom en extra uppgift och den skulle det i sådana fall vara omöjligt att få övertid för eftersom det då skulle anses vara en personlig tjänst. Han suckade inombords. Han gillade verkligen inte sin chef, men dessvärre gillade The Boss chefer henne. Hon hade inga favoriter, drev det hela som om det vore en kinesisk fabrik och var skoningslös effektiv. Att hon inte var populär med personalen var inget de brydde sig om så länge hon höll dem under kontroll.

En del av Hampus beundrade henne för just de egenskaperna. Det var ett bra exempel på hur en chef kunde vara bra – även om hennes känsla för rättvisa egentligen var hennes enda bra egenskap i deras ögon – utan att för den sakens skull vara omtyckt. Hon var respekterad bland de flesta på företaget, även dem som ville ha en bättre och kanske lite mer social chef. Hans fot landade officiellt utanför dörren och satte därför gränsen för när han skulle acceptera The Boss att ropa tillbaka honom. Jobb var jobb och fritid var fritid i hans mening. Kanske det var det som gjorde att han hade så mycket problem med att jobba hemifrån? Han kände sig jämt distraherad när han försökte göra det. Det blev en match i Counterstrike, läsa på Reddit eller delta i någon diskussion på Facebook men aldrig något jobb klart. Kanske det var för att han var avslappnad eller hade det en djupare orsak?

Det innebar dock inte att det skulle bli fritid när han kom hem – inte i hans mening. Hans handlingar hade blivit nästan som ett andra jobb och han var mycket angelägen om att inte misslyckas den här gången. Han skulle hitta en ny person som han kunde slå ut. En som förtjänade det men som inte fick vara Polismördare. Även om rubrikerna dött ut efter någon dag så trodde han att det skulle vara förenat med högre risker att gå efter den person han egentligen avsett. Dumt av honom att inte förutspå det men han var fortfarande ny på det här. När han väl kommit igång lite så kanske man kunde ta lite risker men att göra det nu skulle bara vara skapa problem.

Fatbursparken var redan mörk när hans steg tog honom ut genom dörren och ut i parken. Han undvek lamporna, en vana han lagt sig till. Man visste aldrig vem som tittade i ljuset, men i Stockholms Skuggor så tittade få och det avsåg han att ändra på.

21 November
Ulvsunda, Bromma

Det hade fått bli en kort middag. I enlighet med hans planer för hur en handling skulle gå till så skulle spaning ske på lördagen – att utföra handling samma dag var något han inte tänkte göra igen efter att ha lärt sig läxan förra gången – och det innebar att han hade hela veckan på sig att försöka hitta en ny person som skulle bli hans måltavla. Under veckan hade han dock inte ansträngt sig på den sidan. Den lätta och härliga känslan som fyllt honom efter att ha sett rubrikerna hade underligt nog inte inspirerat honom att arbeta hårdare på att hitta en ny kandidat. Därför satt han nu med enbart några korvar på en tallrik och slog upp fall på Lexbase. Han kunde inte söka efter brott på siten utan fick nöja sig med att sitta med en karta över Stockholm och se alla plupparna som markerade en dömd person. Det fanns några i hans kvarter men det var att ta en risk – någon kunde se honom gå in genom hans portkod efter dådet – men det var inget allvarligare än vad som kunde förlåtas – en misshandel av en flickvän här, lite skattebrott där. Han ville ha en riktigt ful fisk, någon som inte kunde förlåtas. Någon som samhället skulle klara sig bra utan.

Muspekaren flöt över Ropsten och över till Lidingö. Kanske han borde hjälpa till där Malin bodde. Trots allt så var det ju hennes snack om Bystander Effect som fått honom att inse att han var tvungen att göra något på egen hand. Det skulle vara passande och någonstans bland de många plupparna skulle det kanske finnas en riktigt elak jävel. Det fanns flera klickar i en stadsdel som hette Mosstorp och som fylldes av villor. Han klickade på en på måfå. Hampus Lundgren, 64, Skattebrott. Han skrattade till lite dels åt det identiska namnet, dels åt det faktum att den första han hittade på Lidingö var dömd för skattebrott. Han klickade på en annan i samma stadsdel. Helena Lovisa Andersdotter, 26, Skattebrott. Ännu en. Han klickade på den tredje. David Ulriksson, 42, Skattebrott. Det här började ju bli fånigt. Bara för att se vem den fjärde klicken var – och om det också var Skattebrott – så klickade han på den. 

Den resulterande listan var lång. Misshandel, Mordförsök, Vapenbrott, Övergrepp i Rättssak. Han hade åkt dit för det mesta mer än en gång och hade tydligen dömts för allt vid ett och samma tillfälle och därmed fått samhällets ökända straffrabatt. Personen ifråga hette Ragnar Johansson, 41 år och i domen noterades det att allt hade gjorts åt ett kriminellt gäng. Advokaten hade lyckats få domen för hela rabaldret att bli fem år som han avtjänat utan anmärkning med en kommentar att en person som ville bli torped och inte lyckats döda någon knappast skulle försöka igen i yrket. Hampus blev lite illa till mods när han läste hela domen. Den här personen kändes lite som hans motsvarighet inom det kriminella. Istället för att läsa vidare på universitet hade han sökt sig till brottet för att – som han själv sade få utlopp för sin aggressivitet. Han undrade hur detta hade hanterats i fängelset där det inte direkt fanns många sätt att få utlopp för den på det sätt han uppenbarligen ville.

Här hade han en bra måltavla. Han skrev ner adressen på kartan. Han skulle dit och spana i morgon då han numera visste att kartor inte gick att lita på. Det hela låg även nära Malins lägenhet. Kanske han skulle ringa henne och bjuda in sig på filmkväll efteråt? Då skulle han kunna säga att han bara var på promenad om någon undrade? Det var en bra täckmantel tänkte han och sträckte sig efter telefonen. Det skulle bli en mycket trevlig helg.

”Du kan skynda utan att vara stressad”
– Eckhart Tolle

22 November

Av alla de spaningar han haft på en måltavla så ansåg Hampus att det här var den bästa. Det sagt, så hade han inte riktigt börjat spana på målet ännu – i själva verket spanade han på någonting helt annat men om han fick välja mellan att spana på en grovt kriminell gängmedlem eller vad han nu lade ögonen på så visste han exakt vad han skulle välja. Det var inte direkt ett svårt val för varje logiskt tänkande man med fullt fungerande hjärna och könsorgan. Han log för sig själv – det skulle vara lite för avslöjande att le utan någon anledning som andra kunde se – och njöt av utsikten framför honom. Föremålet för hans beundran, en rumpa klädd i ett par väldigt tighta jeans var just nu upptagen med att visa upp sig för honom mindre än meter bort. Rumpans ägare, en tjej som var ett halvt huvud längre med honom, ett runt ansikte med klarblå ögon och ett långt rött hår som räckte ner till nacken grävde i ett skåp efter någonting som hon tydligen ansåg var nödvändigt att ha till deras fikastund. Han hoppades att det skulle ta ett tag till att hitta bakverket så att han kunde njuta av utsikten en liten stund till. Det var inte första gången han tänkte på Malin på det sättet – hon hade en tendens att dyka upp när han onanerade men det kändes mer seriöst av någon anledning.

En del av honom tyckte att han skulle gå fram och känna lite på den men han var inte alls säker om en sådan gest skulle vara uppskattad. Visst var de kompisar men att försöka förklara det hela som ett skämt skulle kunna slå fel. Bäst att bara titta och tycka om det man såg i sådana fall. Visst, han brukade krama henne och på Gråmunken hade han rentav blivit mer intim än så och hon hade inte protesterat nämnvärt men han ville inte ta risken. Han tyckte om hennes sällskap och ville han känna på rumpor i snygga jeans behövde han väl bara ta sig ner till Stureplan någon gång och bjuda första bästa blondin på drinkar. Det var väl ändå därför de fanns där – så att man kunde få ut sina manliga drifter – och inte förolämpa vänner genom att agera på det viset.

Till slut så ställde hon sig upp och log åt honom med en påse mazariner i handen. Hon rörde sig snabbt i köket bort till ett av skåpen som hon öppnade.
”Min syster bakade de här åt mig” förklarade hon samtidigt som hon lade upp dem på en liten tallrik. ”Kollar du om tevattnet har kokat klart förresten?”

Hampus gick mot vattenkokaren som var avslagen och varm vilket innebar att den gjort sin plikt och kokat klart det vatten de skulle ha till té. Det fungerade till bakverk men egentligen föredrog Hampus varm choklad eller kaffe. Det té som Malin brukade ha hemma var dock ett undantag. Det var väldigt bittert, även med socker och skapade därmed en intressant smakkontrast i jämförelse med andra drycker som ibland kunde bli lite väl söta tillsammans. Han förstod inte vad Malin gjorde med det för att få det att smaka så gott men hennes förklaring att hon lät det dra längre än vad det borde hade han aldrig riktigt lyssnat på. Han drack té när det bjöds, annars något annat.

”Har du haft en trevlig helg hittills då?” frågade hon samtidigt som hon satte sig i soffan med ännu ett av sina mystiska leenden som hon oftare gav honom när de pratade.

”Nja” svarade Hampus. ”Farsan ringde och ville ha ett möte i veckan. Han behandlar mig fortfarande som en affärspartner och jag svär att det är något han vill. Gud förbjude att vi ska träffas bara för att umgås” svarade han med ett spår av bitterhet. ”Sedan ville Johan träffas, men vi hade ju redan en date så vi fick skjuta till något annat tillfälle.” tillade han. Han ville helst inte umgås att han och Johan träffades alltmer sällan – de var båda jobbnarkomaner med ont om tid och det verkade inte som de saknade varandra. Det ville han dock inte att någon skulle få veta – han och Johan hade samma krav på varandra och sig själva om image och den tillät inte att man slutade umgås med någon som man var tät med. Senast han hade hört något om Johan var en Facebookuppdatering där han hade börjat dejta någon feminist och spytt ut sig en massa konstigt snack om hur man inte kunde säga våldtäkt om annat än just det. Hampus brydde sig inte – så länge man faktiskt inte våldtog fick man kalla saker för vad man ville i hans värld. Det kunde ju knappast vara så att någon intelligent tjej faktiskt tog snacket på allvar och trodde att ”I will rape you” i ett spel innebar att de faktiskt skulle göra det. ”Skruvilurkorkar” sade Malin och tittade på honom. Hennes klarblåa ögon mötte hans.
”Bra sammanfattning sade han och skrattade till. Han gillade ordet även om han inte hade någon som helst aning om vad det betydde.

”Du var fast i dina tankar igen” kommenterade Malin. ”Du har varit det en hel del de senaste veckorna. Ända sedan den där grejen i tunnelbanan”.
”Jag har alltid tänkt mycket” svarade Hampus defensivt. ”Bara det att jag nu tänker vid andra tillfällen och på andra saker”.

”Jag märker det” svarade hon och blinkade. ”Det är nyttigt att tänka. Sorterar tankarna, får en att ta beslut för det mesta och skapar underlag för handlingar.”

Hampus stirrade på henne i några sekunder och började sedan att skratta. Hennes finurliga leende bröts och hon lutade sig tillbaka i soffan med ett ännu bredare leende som visade hennes tänder.

”Jag fick dig att tro på det ett tag, eller hur?” frågade hon.

”Nästan” erkände Hampus ”men du har aldrig varit den filosofiska typen” svarade han och tog ett bett ur sin mazarin. ”De här var riktigt goda. Sin syster kan baka rätt bra.”

”Inte förvånad över den saken. Hon jobbar som kontorist och de bakar allt själva” förklarade hon.

”Bra är det i alla fall” sade han och blev sedan tyst.

”Hur är det med jobbet då?” fortsatte Malin. ”Är The Boss fortfarande ett pain in the ass?”

”Vet du” svarade Hampus och satte ner témuggen som var lite för varmt för honom. ”Jag talar helst inte om något gammalt, fult och elakt när jag har den totala motsatsen i samma soffa. Saboterar stämningen.” förklarade han och tittade in hennes ögon.

”Mmm?” frågade hon efter att ha tagit en klunk ur sin egen mugg. ”Vad för slags stämning är det som du är rädd för att sabotera då?”

”Den här” påpekade Hampus. ”Jag kan sitta här och prata med dig, behöver inte låtsas vara något jag inte är, behöver inte bli gapad på av en surkärring eller höra en massa gnäll om patriarkatet.”

”Oroa dig inte för den saken. Mina armhålor är rakade, det garanterar jag” svarade hon med ett flin som anspelade på deras privata skämt om dylika frågor.

”Jag får väl helt enkelt vänta tills jag får se dig i en bikini igen och se efter om det fortfarande stämmer” sade Hampus och tog en klunk ur sin mugg och tog samtidigt en blick på sin klicka. Han behövde gå snart om han skulle få tillräckligt med tid att avspana målområdet.

”Du” sade han försiktigt. Det var inte speciellt artigt att behöva lämna huset bara några timmar efter att han anlänt. ”Jag har en massa jobb som behöver göras. Jag kommer behöva gå rätt snart, bara så du vet.” svarade han och vägrade möta Malins blick. Han anade att den skulle vara förebrående.
”Du vet hur The Boss är” sade han och suckade. ”Jag har krokar ute på ett nytt jobb men det tar tid” sade han fort för att undvika hennes uppenbara och väntade kritik av hans chef.

Han ställde sig fort upp, nästan så fort så att han kände att han flydde därifrån. Han ville inte övertalas att stanna kvar, han ville inte göra henne besviken och framför allt så ville han inte göra ett arsel av sig själv på det här viset men hans upplevelser förra helgen hade lärt honom värdet av spaning och att följa sin planering. Det gick bara inte att höfta till det och hans besök här hade ändå varit på grund av att han ändå var i området. Han tittade tillbaka på soffan där Malin fortfarande satt och tittade på honom med tekoppen i knät.

”Det är lugnt” sade hon trots att rösten avslöjade att hon inte alls tyckte det. Han ryckte på axlarna i ett försök att säga att han var ledsen men fick inte ut någonting ur munnen. I hallen så tog han på sig sina skor och sin vinterjacka och noterade att hon fortfarande satt där och tittade på honom. Han kunde inte lika gärna bara sticka sådär och gick fram till henne och tog hennes hand.

”Du vet att jag inte vill. Men jag behöver ha kvar mitt jobb” sade han och försökte fånga hennes blick. ”Jag ska försöka komma förbi snart, jag lovar.”
”Närhelst du vill” svarade hon och ett svagt leende skymtade på hennes läppar.

”Då skulle jag ju inte få något jobb gjort” sade han med en flin och strök henne över håret och vände sedan på klacken och gick de korta stegen till hallen, öppnade dörren och steg ut. Hans tékopp stod fortfarande ljummen och sval kvar på bordet tillsammans med smulorna av en Mazarin.

Den kalla novemberluften kändes kall och hård mot hans kinder, ett straff kanske för att han lämnat både en varm lägenhet och trevligt sällskap men det var smällar man helt enkelt fick ta om man lämnat den sortens löfte som han gjort. En snabb titt på mobilen bekräftade att han var på rätt väg, han skulle förbi Ica Kvantum och över en bro som gick över Lidingöbanan och en bilväg. Sedan skulle han gå fvia en gångväg och en massa träd för att ta sig en närmare titt på huset där hans måltavla bodde. Han hade redan kollat upp området via Google Earth och att det låg nära var en absolut fördel. Dels hade det ett skogsområde där han kunde byta om och framför allt så låg själva huset intill sagda skogsområde. Om man skulle tro Google Earths satellitbild så hade de bara ett staket ut mot skogen – antagligen tyckte dem att det var trevligt att ha det bakom knuten.

Som tur är behövde han inte gå in i skogen ännu. Han ville bara ta en titt på området i händelse av att han blev sedd eller på annat vis behövde ta sig därifrån fort. Hans plan var enkel – åk buss dit, gå in i skogen vid Hägerstigen och kom ut vid Oskarsgatan. I skogen skulle det nog också vara säkert att tända ficklampan på automatkarbinen – om de skulle se vad ficklampan satt på så skulle det ändå vara försent eftersom han skulle kunna se måltavlan.

Hans steg förde honom över bron och han stannade ett tag för att titta ut över den byggarbetsplats där en stor depå skulle byggas för Lidingöbanans bruk. Ibland undrade han vad som fick folk att söka sig till jobb där de utsattes för smuts, väder, fara och hårt arbete och byggarbetsplatsen såg ut att innehålla en hel del av alla de nämnda sakerna. Stora lampor var tända för att ge ett gult ljus över hela platsen i det tagande mörkret. Han var mycket glad över att slippa utföra en handling där – hans spaningsturer och handlingar hittills hade lärt honom att mörkret var en plats han trivdes på – där han inte blev sedd och inte dömd för vem han var. Han hade ljugit för Malin tidigare under kvällen. Han brydde sig väldigt mycket om sådana saker som stil, image och kläder inför henne men det kunde han ju inte låtsas om. Han fortsatte gå och tog en titt till på sin telefon. Den blåa linjen som visade hur han skulle gå ville att han skulle korsa gatan vilket han gjorde direkt och fick ett argt tutande från en blå Saab till tack. Bilen körde förbi honom med ett swoshande ljud som i Hampus mening avgjorde att den körde för fort.

Framför honom låg en upplyst skolgård men kartan sade åt honom att gå in på en liten väg till vänster. Det var en liten och tom asfalterad väg men han kände sig väldigt exponerad när han gick nedför den men han kunde inte smyga omkring i buskarna. Då kanske någon skulle tro att han tänkte överfalla någon på vägen och han ville inte ge det intrycket. Vägen tog honom fram till Duvstigen som i Hampus ögon var ett helt vanligt villaområde. Han var nu inom sitt målområde och försökte ta in alla detaljer som kunde vara viktiga för morgondagens handling. Här och var stod bilar parkerade och ur somliga av husen strömmade det högljudd musik där fester hade tjyvstartat.

När han svängde upp höger på Svalvägen så blev han nästan lite besviken över den fortsatta tystnaden. Här fanns ingenting som ens andades ovanligt, det var ett väldigt lugnt område. Innan han visste ordet av det så var han framme på Tranvägen. Han tittade in på den korta avgatan. Det fanns precis som kartan visade en ingång i skogen längre bort. En oro hade varit att kartan skulle varit ouppdaterad men så var alltså inte fallet. Vid trastvägen så stannade han upp och undrade vilken jävla idiot till fågelskådare som döpt gatorna i området och svängde sedan in på Oskarsvägen och tog sig snabbt fram till måltavlans adress. Han var inte ens nervös längre. En kort titt på huset avslöjade att det var mycket mer påkostat än de andra husen i området. Antagligen på grund av målets kriminella bakgrund. Han tittade några sekunder till på det och försökte avgöra om det fanns någonting som kunde störa hans operation under morgondagen. Det såg i alla fall inte ut att finnas en portkod, det var en villa vilket innebar att han inte skulle behöva ta sig igenom en lägenhetsdörr och hade han tur kanske han skulle kunna skjuta från skogen – det beslutet fick han ta när han väl skulle utföra operationen. Han log. Det här skulle bli en barnlek.

Med den tanken fast i sin hjärna vände han på klacken och gick tillbaka mot bussen. Det här hade tagit väldigt kort tid och han övervägde kort att gå tillbaka till Malin och säga att han ändrat sig, men då kanske hon skulle tro att han var någon slags toffel. Bäst att gå hem och förbereda sig inför operationen istället och gå och lägga sig tidigt så han var utvilad och klar när det som måste göras skulle ske.

”Ingen vila till natten, för i gryningen går vi till strid!”
– Ur Gott Mitt Uns av Sabaton

”Som en tumregel; försök aldrig sova innan du ska göra någonting intressant” tänkte Hampus när han hoppade av Buss 291 vid Larsbergs Station strax efter klockan halv två på natten. Han hade försökt sova efter sitt besök hos Malin och planeringsrundan därefter men funnit det omöjligt. Till slut, framåt elva på kvällen hade han gett upp, bytt till sina svarta BDU Byxor, laddat vapnets magasin, slängt ner allt i väskan och gett sig iväg. Han var egentligen inte så mycket angelägen om att döda brottslingen, gängmedlemmen som orsakat andra så mycket lidande som att få det hela gjort. Hans nervositet var inte baserad på att han såg fram emot det han skulle göra men det hindrade honom inte från att vara spänd. Han var dock inte lika nervös över att någonting skulle gå fel. Vid det här laget ansåg han sig vara förberedd på de problem som han hittills stött på. Visserligen hade han fortfarande inte skaffat hörselskydd för att skydda öronen från ljudet från vapnet men såvida han inte köpte aktiva hörselkåpor så skulle han inte kunna höra något när han hade dem på sig och sådant ansåg han viktigt. Alla sinnen behövde vara på helspänn. Då ansåg han det mycket viktigare att han kunde höra om det sades något, eller om någon var på väg eller liknande.

Larsbergs Station såg annorlunda ut i det nästan kompakta mörker som täckte himlen med hjälp av de gråa Novembermolnen. Vid byggarbetsplatsen hade lamporna släckts och gatlamporna var den ensamma ljuskällan förutom enskilda lampor i fönstren hos lägenheterna i Högberga. Hampus var ensam ute, det verkade inte ens finnas några festande ungdomar på väg till eller från någon fest, något Hampus fann lite underligt. Bussen hade visserligen hade sin beskärda del av personer på väg hem från olika fester men få av dessa hade stigit av i Larsberg. Han spanade ut över den tomma gatan. Det var dags att sätta igång så att han kunde komma hem och kanske få sova lite efter det här. Han tittade mot det höga huset som markerade orten och tänkte på Malin och vad hon gjorde just nu. Kanske sov hon, kanske var hon ute med sina vänner. Kanske till och med hade något ragg hos sig? Han gillade inte riktigt den tanken, Malin var en på tok för bra tjej för att nedlåta sig till den sortens drägg man kunde hitta på krogen. Hon sov nog antagligen avgjorde han. Det var dags att tänka på det som han var där för att göra, inte något som inte hade med saken att göra. Fokusera!

Han gick långsamt ner längst vägen som ledde till skolgården. Han behövde gå förbi den och sedan via gångvägen till Fågelvägarna som han i sitt stilla sinne döpt dem till. Färdvägen var redan memorerad men om det inte skulle hjälpa så hade han satt fast sin telefon i ett sportfäste på handleden. Den skulle visa honom vägen om hans minne svek honom. Han hade till och med lagt till punkter för att enkelt och effektivt kunna navigera genom skogen. Självsäkerheten fyllde honom, målet var på plats och han var på väg med automatkarbin och pistol för att se till att den enda plats den kriminella skulle till efter sitt hem var bårhus och kyrkogård. Vem skulle sakna en sådan belastning på samhället?

Gångvägen var väl upplyst och lika tom som de andra delarna av hans väg hittills varit. Det kändes nästan lite kusligt, som om han vore den sista mannen på Jorden. Var det så att alla som bodde här sov? Han önskade att han tillåtit sig lite musik men det skulle bara ge samma effekt som ett par hörselskydd och därför fick det vänta tills hemvägen då han inte längre skulle behöva alla sina sinnen och kunde kosta på sig att halvsova till lite rockmusik.

Han spetsade öronen. Var det bara han som inbillade sig eller var det musik han hörde någonstans? Gångvägen närmaste sig slutet och han kunde redan se nästa väg framför sig, men inget som avslöjade vart det konstiga ljudet kom ifrån. Han var övertygad om att han hörde musik nu, det kändes som det blev starkare för varje steg han tog. Det var inte längre det bakgrundsbrus som det varit för några steg sedan då han enbart hört en sångröst lägre än tystnaden som fyllde luften kring honom. Nu kunde han också tydligt höra basen tillsammans med skratt och rop. Han svängde upp på gatan och såg genast anledningen. Vid ett av husen, nästan vid korsningen på Tranvägen var det fest och trots den kyliga luften kunde han se flera öppna fönster och ungdomar som stod både i och utanför huset. Eftersom han själv varit tonåring så visste han att huset skulle vara fyllt av rökande, drickande och tafsande ungar som antagligen skulle ångra hälften dagen efter. I alla händelser skulle föräldrarna ångra att de lämnat huset tänkte han roat. Festen var i fullt swing och han tvivlade på att de skulle notera honom utöver möjligen att ropa några hälsningar på det sätt tonåringar gjorde när de inte ännu fått kontroll över sin fylla och när han hörde det klassiska ”opa Gangnam style” ropas ut av festens samtliga deltagare så insåg han att de skulle ha ögonen enbart för den galna dansen och varandra, inte för en förbipasserande på gatan.

Det passade honom utmärkt men det kom med insikten att han skulle vara tvungen att ta festen i beaktande när han utförde sin handling. Kanske skulle de höra skotten, kanske inte. Han kunde alltid hoppas på att det hela skulle ursäktas som smällare eller fyrverkerier. Det var väl inte speciellt många som visste hur eldvapen egentligen lät – allt de flesta visste var vad som de sett på bio och det var som Hampus själv noterat inte alls likt verkligheten. När han gick förbi så dansande de fortfarande men till ”Gentleman” vilket fick Hampus att le ironiskt. Sången var en parodi och musikvideon gestaltade en person som var långt ifrån titeln anspelade. De personer han kunde se betedde sig närmare musikvideon än titeln vilket inte var förvånande med tanke på alla de tomma flaskor och burkar som stod på altanens räcke och liggandes på gräsmattan.

Den som skulle behöva städa upp allt det där skulle det vara synd om. Några killarna på verandan vinkade vänligt åt honom och han vinkade tillbaka och noterade att de sedan genast vände uppmärksamheten mot tjejerna de stod och snackade med. Kanske hade de förhoppningen att förlora oskulden under kvällen – även fast de själva till sina polare sade sig haft tiotals partners – Hampus visste exakt hur det brukade gå till och längtade inte tillbaka. Han hade själv varit i situationerna där man bjudit på drinkar, cigg och uppmärksamhet och ändå inte fått av trosorna på en brud. Sådant agerande var helt enkelt oschysst och nu när han var äldre visste han vad man skulle satsa på och det behövde inte kosta pengar för den delen. Allt som behövdes var självförtroende och lite vita lögner.

Han svängde in på Trangatan och försökte skaka av sig tankarna. De var bara i vägen, framför allt nu när han hade viktigare saker för sig än lite fitta. Ryggsäcken kändes tyngre på hans axlar men han kunde inte avgöra om han var tröttare eller om den helt enkelt fick vara en fysisk representation av stundens allvar. Skogen låg mindre än hundra meter framför honom och husen på båda sidor vägen var tysta och nedsläckta. Han hade lyckats ta sig så långt utan upptäckt och inne i skogen skulle han knappast bli det. Det var inte troligt att någon skulle vara där inne så här på natten. Han tog ett andetag – han ogillade skogar om nätter precis lika mycket som alla andra han kände till. Bristen på ljus och det faktum att det var lätt att bli desorienterad gjorde att navigera i skog kunde vara lite knepigt. Han tänkte inte ens försöka – hans hjälpmedel var mobiltelefonen i sitt sportfäste.

När han kommit femtio meter in i skogen och inte längre såg husen så stannade han upp. Faktum var att han inte såg speciellt mycket alls förutom skuggorna av trädstammarna och mörkret mellan dem. Att se vart han satte fötterna var helt plötsligt omöjligt. Han krängde av sig väskan och lade den på marken, böjde sig ner och öppnade den. Hans fingrar gled över rälsen på automatkarbinens handskydd och han kände sig fram till lampan som satt fäst där. Med en knapptryckning slog han på den. Det plötsliga och starka skenet från lampan bländade honom och det tog några sekunder innan han återfick bruket av sin syn. Han lyfte upp bältet och spände på sig det i skenet från lampan tillsammans med hölstret och pistolen. Jackan försvann ner i väskan och hans bara armar fick snabbt gåshud av kylan. Med ett leende tog han på sig jackan med märkena som förkunnade att han gjorde dåliga saker med dåliga människor och slutligen balaclavan, knäskydden och handskarna.

Hans högerhand tog tag i automatkarbinens pistolgrepp och lyfte upp den samtidigt som han hängde vapenremmen kring sin hals och spände åt den så att den skulle sitta närmare kroppen. Nu kände han sig redo att utföra sin uppgift.

En snabb titt på telefonen visade att han var nästan precis rätt – han stod nu ovanpå den sista hållpunkten han programmerat in i kartan. Då var det bara hundra meter kvar till deras staket. Hjärtat bultade i bröstet. Han var mycket nära sitt mål nu och det skulle inte behövas så mycket till innan han var där. Han gick lite fortare, angelägen att snart se huset och innan han visste ordet av slog hans känga rakt in i en sten. Han ville svära men avhöll sig – det vore inte bra om någon hörde honom – och istället återgick han till den tidigare takten. Det fungerade bättre, med försiktiga steg som gjorde att han undvek fler missöden med olika föremål på marken. Framför honom avtecknade sig en rad med hus, nedsläckta men gatlyktorna avslöjade deras profiler och Hampus hade inte svårt att se vilket hus som var hans destination. Det var lite större än grannhusen och hade dessutom en upplyst swimmingpool vilket var en ovanlig syn i November. Det innebar att poolen var uppvärmd vilket i sin tur innebar att ägaren hade pengar – få personer hade råd att värma upp en bassäng med några tusen liter vatten om hösten eller vintern.

Han undrade egentligen hur mycket en brottslig bana betalade om man hade råd med något sådant, det var trots allt en driftskostnad och inte bara en engångskostnad också. Han stängde av ficklampan, den behövdes inte längre då bakgården var upplyst av det överblivna skenet från gatlamporna. Han tittade på staketet och försökte avgöra var han bäst kunde passera det. Det fanns ingen grind mot skogen men det var inte högre än ett vanligt trädgårdsstaket och borde därför inte vara något speciellt bekymmer att ta sig förbi. Han släppte automatkarbinen och lät den hänga i sin rem över kroppen samtidigt som han tog sats och snabbt svängde sig över staketet med först det ena benet och sedan det andra. Samtidigt som första foten tog mark så hörde han ett lågt, ritchande ljud och kände sig helt plötsligt lite kallare mellan benen. Hans andra fot tog mark och han höjde vapnet mot huset för att se om någon märkt att han hoppat över staketet. Huset låg fortfarande tyst och stilla. Oroad över ljudet han hört och den nya ventilationen han märkte så sänkte Hampus vänster hand för att känna efter. Det var som han befarade. De nästan nya, svarta BDU Byxorna som han inhandlat för precis den här sortens saker hade spruckit i grenen och öppnat ett några centimeter stort hål som avslöjade hans underkläder. –

Hampus brydde sig inte nämnvärt, han hade inte tid så länge som byxorna faktiskt stannade på hans kropp. Hjärtat bultade fortfarande och hans sinnen var på helspänn. Än så länge hade det hela gott bra trots missen med byxorna. Han fick väl helt enkelt köpa nya – kanske rentav ett dyrare och bättre par den här gången. Försiktigt rörde han sig fram mot huset och den bakre ingången. Dörren var helt inglasad vilket Hampus antog passade med stilen på resten av verandan men det var inte ett säkert system på något sätt. Hans mål måste varit övertygad om att han inte skulle få besök av någon som honom, annars kanske det hade suttit galler för fönstren. Han sträckte ut armen och kände efter. Dörren var låst. Han tänkte efter i ungefär en sekund innan han vände sitt vapen bakofram och med kolven slog ett stort hål i det övre fönstret. Sedan sträckte han ut handen, tog tag i låskolven och vred om utan att se den lilla klisterlappen som varnade att huset var larmat. Sedan grep han tag om handtaget och öppnade försiktigt dörren.

Den inglasade verandan var sparsamt dekorerad med några solstolar och ett trägolv. Det kändes nästan som ett växthus vilket kanske var hela idén tänkte Hampus när han tog sig förbi den och till den lilla träliknande dörren som ledde in i huset. Här fanns det inte ett lås och det var enkelt att vrida på handtaget så att han skulle komma in i huset. Persiennerna var inte neddragna och Hampus kunde därför lätt navigera sig i vardagsrummet med hjälp av ljuset från gatorna och garaget. Det var ett modernt vardagsrum med en stor TV i ena hörnet dit en Bluerayspelare och ett Playstation 4 var kopplat. Bokhyllan var lite mera klassisk, gjord av trä och fylld med böcker som säkerligen var mycket tråkiga. Det såg inte ut som en brottsling bodde här – snarare en helt vanlig familj. Han skakade av sig tanken. Om man kunde se på lägenheten att där bodde en brottsling så skulle Polisen knappast ha problem att gripa alla kriminella svin – det skulle bara varit att ta en ordentlig titt på hur de bodde.

Eftersom huset var tyst och nedsläkt anade Hampus att hans motståndare låg och sov. Det passade honom utmärkt och skulle antagligen vara smärtfritt för hans måltavla tills dess att han fick ett samtal med djävulen om sina synder och därefter ett ordentligt straff i resten av evigheten. Även om Hampus inte betraktade sig som kristen så lockades han av tanken på ett liv efter döden, att man i döden behandlades efter hur man levt sitt liv. Han tittade runt omkring sig. Lägenheten var varm och han började svettas innanför Balaclavan. Det var dags att hitta målet och göra slut på honom.
Han tittade sig omkring och såg en trappa som antagligen ledde upp till en övervåning. Det var där som sovrummet fanns på de flesta villor. Säkerligen var detta inte ett undantag. Trappan låg i skugga och var mycket mörkare än resten av lägenheten.

När hans känga nådde det första trappsteget så sträckte han fram vänsterhanden från frontgreppet och slog på ficklampan igen. Skulle målet vara vaken så skulle det blända honom. Försiktigt gick han upp för trappan och förbannade för sig själv varenda knak och knarr som det ljusa träet gav ifrån sig. Efter vad som kändes som en evighet var han uppe på övervåningen. Det fanns flera dörrar här och samtliga var stängda. Han öppnade den närmaste men den visade sig enbart innehålla ett badrum. Kall luft strömmade mot honom inifrån det vilket fick Hampus att misstänka att rummet innehöll en ventil eller annan direktventilation som släppte in luft utifrån. Försiktigt så stängde han dörren igen och gick vidare i hallen. Det var en mycket underlig känsla att befinna sig i någons hus utan att vara inbjuden till det. Nästan dörr var försedd med en blå skylt gjord i trä som förkunnade att det var Eriks rum. Hans måltavla hette inte Erik, så Hampus gick långsamt förbi rummet och stod inför den sista dörren i hallen. Han övervägde hur han skulle ta sig vidare. Han var övertygad om att detta var ett sovrum. Frågan var bara om han skulle sparka in dörren och rusa in med höjt vapen vilket antagligen var klokast om någon var vaken eller om han skulle smyga sig in vilket kunde skapa problem om personen var förberedd. Han bestämde sig för att sparka in dörren. Var målet vaket skulle det skapa ett chockelement och var de inte det skulle det förvirra målavlan länge nog för att han skulle kunna identifiera och skjuta utan att bli störd. Han räknade tyst ner för sig själv.

”Tre. Två. Ett. Nu”

I efterhand så hade Hampus nästan inga minnesbilder av hur det gick till eller hur det kändes när han stormade sovrummet. Han var så nervös så att han skulle kunnat kräkas, hans kropp så fylld av adrenalin att han inte kände någon av sina kroppsdelar, hans avtryckarfinger fokuserat på avtryckaren. Det kändes som det tog en evighet för dörren att gå upp, och lampan lyste upp två personer som satt upp i sängen. De var båda helt klart vakna och den ena personen, en kvinna höll i en mobiltelefon. Båda kisade mot det skarpa ljuset som precis kommit in i deras sovrum. Hampus visste under en sekund inte vad han skulle göra, hans hjärna tom på tankar. Han undrade för en sekund varför han stod i ett sovrum och höll ett vapen mot ett nyvaket par. Mannen som hade långt, tjockt hår med fler grå och vita hårstrån än vad brukligt för hans ålder, hans mage och bröst påverkad av för mycket öl och en blick som verkade penetrera Hampus Balaklava satte sig upp lite mer i sängen.

”Vem fan jobbar du för” ropade mannen med en kontrollerad och djup röst. ”Mike lovade att lämna mig ifred mot att jag inte lade mig i eller golade. Jag har hållit min del av avtalet.”

”Jag jobbar inte för någon” svarade Hampus defensivt och lite förvånat. ”Man kan säga att jag är frilans och är här av mina egna skäl.

”Lämna oss ifred” skrek kvinnan gällt. Telefonen fanns inte längre vid hennes öra. ”Stick från vårt hus! Där är dörren. Det är bara att gå därifrån du kom.”

Hampus bet sig i underläppen. Vem var hon som trodde att hon kunde ge honom order? Hon skulle visserligen klara livhanken – han skulle inte skada en oskyldig – men det hindrade honom inte från att störa sig på henne. Hon stirrade argt och självsäkert på honom, hennes bara bröst en klar distraktion från vad han egentligen borde titta på.
”Du ska sitta där och bara vara tyst. Din pojkvän har begått en hel del dumheter i sitt liv.” svarade Hampus och lyfte demonstrativt vapnet så att pipan pekade rakt mot mannens ansikte.
”Det är det ingen som förnekar” svarade mannen lugnt – så lugnt så att Hampus sänkte karbinen. ”Men jag har försökt göra det bästa av den nya chans jag fått med min familj. Jag är ren och vit. Har varit det sedan jag kom ut. Jag svär. Jag är inte ett hot mot er verksamhet. Snälla, skada inte min familj. Jag ber dig. ”

Hampus fnyste. Trodde verkligen det kriminella svinet att han skulle lyssna på honom?

”Och vad tror du dina offer tänker om vad du gjort. Om hur du gjorde gatan osäker och folk rädda för din blotta närvaro. Och vad tror de tänker om de skador somliga av dem fortfarande har?”

”Jag vet inte varifrån du fått din information, grabben men ingen av dem jag skadade fick men för livet. Det är inte så man skrämmer folk. Man måste ha något att förlora för att bli rädd och en person som skadas för livet förlorar den saken. De blir bara beslutsamma och beslutsamhet är ett problem. Det är en läxa du kommer behöva lära dig i den här branschen.” Mannen spottade ner i en askopp. ”Är du smart så drar du nu och tänker över vad jag sagt.”

Hampus finger klämde kring avtryckaren. Han skulle ta mannens tips på allvar. Han skulle visa beslutsamhet. Men först skadade det inte att ge mannen lite sinnesro innan han visade vad han tyckte om att mannen ansåg att det han gjort inte var så farligt bara för att ingen blivit allvarligt skadad.

”Jag lovar på heder och samvete att jag inte ska skada din familj” sade han och tittade rakt in i mannens ögon. Hans måltavla slappnade märkbart av och hans mun började forma sig till ett leende när automatkarbinen small till och en .22LR kula flög rakt in i det begynnande leendet bakom läppen. Hampus öron gjorde redan ont – ljudets effekt hade förstärkts av det lilla sovrummet men han tryckte på avtryckaren en gång till och den andra kulan hamnade strax ovanför mannens högra öga. Mannen sjönk genast ihop i sängen, Blod skvätte över de vita sängkläderna och över kvinnan intill som skrek högt och gällt. Hampus behövde inte trycka på avtryckaren en tredje gång – hans måltavla var död och hans högra hand redan upptagen med att massera sin öronlob efter den kombinerade smärtan av skotten och det höga skriken från kvinnan. Hans jobb var klart. Allt som återstod var att hålla löftet till den döda mannen och ta sig ifrån huset. Fort så vände han sig om och hoppade ner för trappan två trappsteg i taget, hans kängor skapade dova dunsar för varje trappsteg han passerade. Automatkarbinen slog mot hans bröst för varje steg han tog och han rusade genom vardagsrummet, öppnade dörren ut mot altanen och sprang ut.

Ljudet av sirener fyllde hans öron.

”Bättre fly än illa häktad”
– Okänd

23 November

”Det var en rent ut sagt dum sak att göra” tänkte Hampus när han sprang ifrån det stora huset på Oskarsgatan. Han hade lämnat en död man i det och stått och snackat skit när tjejen hade haft en mobiltelefon. De måste ha upptäckt att han tog sig in på något sätt – de hade ju varit vakna – när han stormade deras sovrum. De hade ringt polisen och det verkade som om det varit en patrull i närheten. Hans första tanke hade varit att springa in i skogen men då skulle han inte kunna kontrollera när han tog sig därifrån. Automatkarbinen slog mot hans bröst allteftersom han sprang. Hade han tur tittade ingen ut och såg honom. Han insåg mycket väl vad för reaktion han skulle framkalla hos eventuella vittnen. 

Han var nästan framme vid korsningen Oskarsvägen-Trastvägen när sirenerna helt plötsligt upphörde och ett blått ljus fyllde gatan framför honom i bråkdelen av en sekund för att sedan regelbundet återkomma men han var redan mitt på själva gatan när han insåg betydelsen av upptäckten. Han tittade upp mot Trastvägen och blev genast bländad av lyktorna på en bil som långsamt körde uppför gatan. Han kunde inte se annat än texten och den vita färgen men det blåa ljuset från saftblandarna på taket avslöjade vad för sorts bil det var tydligt nog. Ordet ”POLIS” var väl synligt på motorhuven trots den bländande effekten. Han insåg med ens att han stod kvar, att de såg honom, att de måste veta att det var han som var deras misstänkte tack vare automatkarbinen som hängde över hans bröst. Bilen stannade in och han tog tag i Automatkarbinen reflexmässigt och var nära på att höja den innan han stoppade sig. Det var inte meningen att han skulle bekämpa poliser, även om de var inkompetenta och borde hanterat brottslingen han dödat själva. Han övervägde dock att skjuta ett varningsskott för att hålla dem på avstånd, men de visste antagligen redan att han redan använt vapnet. Han höll vapnet väl synligt för strålkastarna och bilen började långsamt backa. Han log innanför Balaclavan. De måste tro att han sökte en fight och polisen retirerade hellre än att ta risken att han skulle skjuta.

När bilen fortsatte att backa så vinkade han retsamt åt den och fortsatte sedan att röra sig – till en början i vanlig promenadtakt men när han var säker på att han var utanför bilens synfält så började han springa. Polisen skulle förhoppningsvis hålla sig borta i ett litet tag nu vilket var allt han behövde för att packa ner allt i väskan och försöka hoppa på en buss eller en taxi bort från Lidingö. Hade han riktigt tur skulle de inte försöka följa efter honom över huvud taget för inte skickade man vanliga patrullpoliser för att jaga misstänkta med automatkarbin? Ett skogsområde tornade upp sig i mörkret bakom gatlamporna rakt framför honom. Fortfarande inga spår av polisbilen. Om den bara kunde hålla sig borta från honom i några minuter till så skulle han kunna ta sig in i skogen och byta om. Han sprang fortare och nådde träden inom en minut. En blick bakåt avslöjade att polisbilen ännu inte svängt runt hörnet och han slog av på takten.

Snabbt gick han ner på knä, slet av sig jackan, bältet, knäskydden, hölstret och balaclavan och slängde dem på marken framför sig. Sedan tog han av väskan och lade ner automatkarbinen utan att ens ta ut magasinet först. Det kunde han göra senare. Mobiltelefonen slet han ur sitt fäste på armen och stoppade den i fickan. Efter att ha tagit ut sin vanliga jacka, tagit på sig den och fällt upp huvan så lade han lugnt och försiktigt ner resten av sakerna i väskan och stängde den. Han skulle precis till att resa sig upp när ett blått sken studsade mellan det närmaste huset och det på andra sidan gatan och han slängde sig ner på marken. Långsamt kom det blåa blinkandet från saftblandare närmare och han vågade knappt andas när två ljusa gula lampor lyste upp vägen framför bilen som kom körandes längst vägen i promenadtakt. Han svor för sig själv. De tänkte uppenbarligen inte ge upp jakten på honom och hade han riktigt otur var förstärkningar redan på väg. Han reste sig upp så fort han var säker på att poliserna i bilen inte längre höll utkik mot skogsområdet han gömde sig i.

Han tog upp mobiltelefonen ur fickan och tittade på kartan. Enligt den skulle det finnas en busshållplats uppe vid Lidingö Hospice. En snabb titt på applikationen ”Res i Stockholm” visade att en buss mot T-Centralen förväntades anlända inom tio minuter. Han kände sig omedelbart väldigt lättad. Det skulle ta kanske fem minuter att gå upp till sjukhuset och sedan kunde han försvinna som en i mängden i söndagsnatten. Bara ännu en festprisse som var på väg hem efter en blöt kväll på stan. Han log bistert för sig själv. Det hade ju faktiskt varit en blöt kväll för honom om man nu såg det på det viset.

Promenaden upp till sjukhuset tog lika lång tid som telefonen beräknat och skylten vid hållplatsen annonserade i röda bokstäver att bussen förväntades anlända om några minuter. Gratulerande sig själv till sin fina planering så tog han fram sina hörlurar och började lyssna på musik. Det kändes trevligt och inom en minut hade han glömt bort att han var rädd för att polisen skulle ta honom och att räkna ner minuterna tills bussen skulle komma, det var som vilken kväll i Stockholmsnatten som helst. En kort rödmålad buss med numret 291 svängde in på vändplatsen och Hampus tog automatiskt ett långsamt ett steg framåt och inväntade att den skulle stanna. Den var väl upplyst och värmen strålade ut ur den mot Hampus när den öppnade dörren. Han placerade ena foten på bussen och skulle precis kliva in när busschauffören vinkade avvärjande och sade något. Hampus tog av sig sina hörlurar och såg förväntansfullt på chauffören.

”Order från Polisen. Vi ska tydligen sluta köra. Någon rånare eller något som är lös” sade han kort. ”Antar att Polisen ska kolla igenom oss innan vi får köra vidare”.

”Okey” svarade Hampus och försökte le. ”Tror du det går att få tag på en Taxi?”
”Nej. Har varit med om det här förut” svarade chauffören och suckade. ”De kommer försvinna direkt när alla ska hem. Har du någon polare här skulle jag försöka där.”

”Tack för tipset” svarade Hampus och sparkade sig själv mentalt. ”Jag råkar ha det, så tror jag drar till henne. Trevlig kväll!” sade han och vinkade åt busschauffören.

Han småsprang ner för gångvägen från sjukhuset. Om Polisen skulle kolla bussarna så skulle de nog börja rätt snart och även om han hade andra kläder på sig nu så borde hans signalement vara vida spritt vid det här laget. Det gick inte att undvika att de genast skulle stoppa honom enbart på grund av huvan, de mörka byxorna och ryggsäcken vilka alla borde ha setts ifrån bilen under den korta stund som han var exponerad. Han tittade bort mot höghuset i Larsberg och hoppades innerligt att Malin inte hade ett ragg hemma. Ett snabbt kommando på mobilen programmerade in Malins adress och gav förutsägelsen att det skulle ta tio minuter. Förhoppningsvis skulle det gå smärtfritt.

Snabbt så gick han på en liten gångväg bort från busshållplatsen och ifrån de arga passagerare som diskuterade med busschauffören. Med lite tur skulle de vara så arga så att Polisen skulle fastna där för att lugna ner dem, men det skulle i sådana fall också innebära att de kom närmare. Det fanns för och nackdelar med allt verkade det som. Han önskade att han planerat bättre, varenda handling han gjort sedan han lämnat huset hade varit improviserad. Han hade planerat att skotten skulle kunna höras men inte vad han skulle göra om Polisen faktiskt såg honom i de kläder som han bar när han utförde dådet. Allt hade hängt på planering som saknade flera vitala delar. Han kvävde en gäspning. Han kände av det faktum att han var väldigt trött och även om adrenalinet fortfarande pumpade och hans sinnen var på helspänn så kände han att vad han ville göra var att sova. Ryggsäckens remmar skav in i hans axlar och han var helt plötsligt medveten om dess tyngd igen, något han inte varit när han försökt ta sig till bussen. Han svängde ner från gångvägen och gick över gatan. Fortfarande inga bilar inom synhåll. Det var inte långt kvar nu men han blev tröttare och tröttare för varje steg. Adrenalinchocken höll på att avta, någonting han inte tyckte var välkommet.

”Om polisen tar mig nu tänker jag kräva att sova innan de förhör mig” skojade han tyst för sig själv och skrattade lågt. Han sänkte sina ögon och började titta mer på gatan framför sig än runt omkring.

Han genade över ICA Kvantums parkering. Lyktorna ovanför var visserligen tända och han kände sig ovanligt exponerad i det starka ljuset efter att ha spenderat större delen av helgen i skuggorna. Sedan gick han in på gångvägen, även den väl upplyst men nu kunde han i alla fall se sitt mål rakt fram. Bara några steg till och han skulle vara undan Polisens åsyn. Enda problemet var väl om Malin inte var hemma men i sådana fall kunde han vänta tyst och stilla i trappuppgången antingen tills bussarna började gå igen eller hon kom hem. Han övervägde om han borde ha ringt men kom på att han inte kunde avslöja att han inte varit här rent spontant. Han tog fram sin mobiltelefon och tittade på klockan. Den var tre på natten. Vad skulle han egentligen säga till Malin? Sanningen dög inte. Snabbt stängde han av sin mobiltelefon – han kunde säga att han hade slut på batterier. Han beslöt sig för att han fick improvisera fram något när de stod öga mot öga. Här kunde han inte stå och glo som en annan uggla. Han sträckte fram handen och öppnade dörren och gick snabbt mot hissen som redan stod på gatuplan. Resan uppåt kändes som en evighet, han var nervös och kunde erkänna det. Ingen av dem var speciellt spontana människor och han visste inte alls hur Malin skulle reagera på besöket. Han tog stegen ur hissen och gick fram och ringde på hennes dörrklocka.

Hampus hade varit med om tillfällen då det kändes som att tiden saktade in men nu kändes det som den helt hade stannat. Eller så hade det bara tagit Malin en evighet att vakna och inse att någon ringde på hennes dörrklocka. När han till slut hörde dörren låsas upp och långsamt glida upp så var det med en enorm lättnad över att hon var hemma. Personen som stack ut huvudet var dock inte speciellt lik den Malin han normalt umgicks med. Hennes röda hår var stripigt och stack ut ut alla håll, hennes blick var sömnig och han ansåg att hennes ansiktsuttryck passade bättre på en zombie ur Resident Evil än hans bästa vän. Hon var dessutom naken förutom ett par trosor och han var mycket noga att hålla blicken på hennes ansikte.

”Hampus”?
”Hejsan. Behöver ett ställe och slagga på. Lång historia.” Hans blick fastnade på hennes trosor. Det var ett mycket dekorativt plagg med en regnbåge mitt på, enhörningar som dansade Konga, Sälar som badade i en liten damm och bakgrunden var ett gytter av färger, rutor och cirklar. ”…och vad i hela helvete är det där?” avslutade han meningen.

Hon log på det speciella sätt som brukade innebära att hon tyckte att det han sagt varit roande.

”Det är mina Inspirationsunderkläder” förklarade hon, nästan klarvaket. ”De ger mig bra drömmar, utmärkta idéer, får mig att prestera bra på jobbet, skriva smart på min blogg…” Hon följde Hampus blick ”…och tydligen drar de också killars blickar ifrån mina bröst. Ett väldigt användbart plagg.”

Hon såg över hans trasiga och leriga byxor.
”Vad har du råkat ut för egentligen.” frågade hon, hennes blick rakt i Hampus ögon.

”Jag har ramlat och är skitrött och orkar inte åka hem igen. Jag åkte till jobbet efter vår fika och kände mig sedan usel för att jag stuckit och ville tillbaka. Av någon anledning tyckte jag det var en bra idé att åka ut nu och bussarna är tydligen avstängda” rabblade han upp.

”Klart du kan komma in. Men du kanske vill låna duschen innan du lånar sängen?” frågade hon.

”Det vore helt klart nice” svarade han och gick in i hennes hall, noga med att ställa ner ryggsäcken innanför dörren. Han ville inte släpa på den mer än nödvändigt.

”Släng bara fram lite sängkläder så kan jag lägga mig på soffan.” sade han. ”Ville helst inte väcka dig så gå och lägg dig igen” sade han trött.

”Äh, du kan sova hos mig. Det är inga problem” svarade hon med en blinkning. ”Men dusch först” kommenderade hon med en blick på hans genomblöta T-shirt. ”Släng kläderna i tvättkorgen så fixar vi dem i morgon.” Sedan vände hon sig om och gick tillbaka in i sitt sovrum.

Att Malin var en väldigt klok kvinna var en tanke som flöt igenom Hampus trötta huvud när det varma vattnet strömmade över hans kropp och genom hans hår. Att duscha nollställde tankarna och tillsammans med vetskapen att Polisen knappast skulle hitta honom här gjorde honom lugn. Kombinerat med löftet om sömn så var det faktiskt en rätt bra tillvaro. Han tog en handduk från tvätträcket och torkade sig med den. Först nu kom han på att han inte hade några rena kläder kvar att sova i vilket egentligen inte skulle varit ett problem – men han hade tolkat Malins ord som att de skulle dela säng och då var det kanske inte korrekt att vara naken. Det fick bli på det viset – att sova bredvid en tjej i smutsiga kalsonger var ingenting han ville göra. Tyst och försiktigt för att inte störa så torkade han sig och gick sedan ut badrummet och släckte lampan.

Han tryckte ner handtaget till hennes sovrumsdörr och gick in. Det var uppenbart att hon fortfarande var vaken för när dörren öppnades såg han henne flytta sig i sängen för att maka plats åt honom. Han satte sig ner på sängändan och lade sig försiktigt ner på den mjuka madrassen. Hela hans kropp slappnade av och huvudet fylldes av en känsla av välbefinnande som ökade när han stängde ögonen. Han sträckte ut handen åt Malins håll och drog åt sig en bit av täcket och upptäckte till sin förvåning att Malin hade krupit upp precis bredvid honom och lagt sitt huvud på hans axel. Han lade armen om henne och kände hur hennes varma kropp kom närmare hans. Hans sista tanke innan han somnade var att han inte kände av tyget från hennes underkläder mot sin hud.