”Utan Spaning, Ingen Aning”
– Gammal Visdom i Försvarsmakten
8 November
Blackeberg, Bromma
Islandstorget var nog bland de fånigaste namn Hampus kunde tänka sig på en ort. Stället var inte ens att betrakta som ett torg. Det fanns en pizzeria, en bensinmack och en busshållplats förutom själva tunnelbanestationen. Lite längre bort skymtade en mataffär och en videobutik men skulle man vara noggrann så var just de delarna i Norra Ängby vilket delades från Södra Ängby av Bergslagsvägen, en vältrafikerad väg som fyllde hans öron med det motoriserade samhällets oljud. Slutligen ramades hela torget – så som det var – in av Blackeberg ovanifrån efter en kort sträcka öppen mark där det fanns både ett daghem, en gammal kyrka och en fotbollsplan. Varför man byggt en tunnelbanestation här var bortom Hampus förmåga att förstå. Det fanns ingenting här värt att bygga en station för om man inte räknade de ändlösa villorna där alla ändå verkade ha egen bil vilket innebar att de hade lyxen att fastna i de trafikstockningarna som alltid drabbade Drottningsholmsvägen under för och eftermiddag.
Efter att ha tittat på en karta hade han valt att hans operation skulle börja här, trots platsens obetydliga status. Det fanns flera gångvägar upp till Blackeberg med några små trädfyllda områden som han skulle kunna använda för att ta sig fram till målets bostad. Han hade redan bestämt sig för att det var bäst om han bytte om längre bort och sedan dolt tog sig fram mot bostaden där målet skulle befinna sig och sedan försöka eliminera det med sin automatkarbin. Efter aktionen var slutförd skulle han fortsätta, fortfarande dolt och utan att använda vägarna till en plats lite längre bort där han kunde slänga ner sakerna i en väska och fortsätta upp mot Blackebergs tunnelbanestation. Så var i alla fall planen. Med vetskapen om att planer inte alltid gick som man tänkte sig – ens på en så kontrollerad plats som hans jobb så var nu uppgiften att ta reda på huruvida planen skulle ha en chans att fungera i verkligheten.
Kunde han få bekräftat att målet var på plats så var hans avsikt att utföra operationen mer eller mindre genast – kanske rentav samma kväll. Kunde han inte få det så behövdes mer utförlig spaning för att se om målet avsåg återvända eller om det hade flytt till en annan plats. Han bet sig själv i läppen. En del av honom gillade inte hur snabbt han hade börjat tala om den person han avsåg döda som ”målet”, som om det inte var en levande person. Men personen hade gjort ett aktivt val när han hade begått sina handlingar och det var det som var kärnan i det hela. Det som skilde Hampus från honom var att Hampus hade möjligheten att se att det var en person, som antagligen inte skulle tycka om att bli berövad om livet. Hans måltavla hade bara antagit att för att en person kommit in i ett rum där han var så ville hon ha sex med honom. Sådant agerande kunde enbart kallas för hänsynslöst.
Han började att gå längst med Blackebergsvägen upp förbi en sliten skylt som förkunnade att detta var Södra Ängby bara för att några meter fram till höger se en annan skylt som förklarade att man var på väg in i Blackeberg. Till vänster så hade han en stor, sliten byggnad som enligt texten på den sade sig vara en skola. Hampus hoppade verkligen att så inte var fallet, det såg inte ut som en plats för utbildning. Flera rutor var övertejpade som om de krossats nyligen och enbart hjälpligt reparerats. En kakafoni av ljud hördes ifrån fotbollsplanen lite längre bort. Det var en stor plats och verkade tydligen vara populär av ljudet att döma – eller så kanske det helt enkelt bara spelades en fotbollsmatch just idag.
Han svängde upp på vägen som ledde upp till Blackeberg. Hela vägen var formad som ett S och rakt framför sig hade han ett bostadsområde med en skogsdunge framför sig.
”Undrar om träden planterades där för att man skulle slippa se den gräsliga skolan” frågade han tyst för sig själv när han vandrade upp för vägen och tog in detaljerna. Det var en mycket lugn plats, förutom ljuden från fotbollsplanen var det nästan helt tyst. Det brukade vara så i förorterna. Det var platser där man levde på – inte där man hade roligt eller umgicks i någon större utsträckning. För sådant så åkte man in till stan.
Vägen korsades av en annan gata och han svängde till vänster. Det här måste vara Drachmansgatan och var den gata som ledde fram till målområdet. Gatan var flankerad av två tegelgula hus på båda sidorna och det fanns även en ingång till en innergård till höger. Det ena huset – det till vänster – hade en massa balkonger ut mot gatan men det till höger hade bara en ändlös rad fönster som fyllde väggen. Han undrade varför de inte hade balkonger men fann inte frågan värd att att studera närmare. Efter att ha tittat sig lite omkring så gick tillbaka ner mot vägen och fann att bakom huset med balkonger så fanns där en av de skogsområden som han noterat på kartan. Nyfiket gick han för att titta närmare. Det var tätt men stigar och nedtrampade växter visade på att personer brukade gå här ofta. Han tittade upp mot huset där en rad fönster tittade ner på skogen. Det kunde bli problematiskt om han övervägde att byta om så här långt bort från målet. Dels skulle han ha svårt att se vad han tog på sig i det mörker han väntade sig under operationen. Kanske en ficklampa så att han såg ordentligt? Det fick funderas mer på. Han följde stigen genom den lilla skogsdungen och kom fram vid ännu en gångväg. Han noterade att flera av fönstren låg i gatunivå och hoppades att hans måltavla också bodde på nedre botten. I sådana fall skulle det bli en enkel sak att skjuta honom genom fönstret och sedan försvinna. I annat fall skulle han behöva ta sig in i lägenheten vilket kunde bli nog så knepigt om den låg på tredje våningen.
Han skakade av sig tankarna. Det var ju därför som han var här – för att se vad som kunde tänkas fungera i hans planer och inte. Han gick upp på gångvägen och gick långsamt och tog in alla detaljer. Skulle han byta om där han precis varit så skulle han vara tvungen att korsa vägen men han skulle inte vara synlig länge. Han skulle snart komma in i skogen igen bakom det som såg att vara ett hotell eller ålderdomshem av något slag. Vägen här gick strax ovanför fotbollsplanen men det var inte ett problem. Vid vägens slut fanns ett öppet fält som ledde till mer träd och bostadsområden rakt fram men han svängde uppåt, precis som det stod på den karta han skrivit ut. Han gick förbi den stora lekparken som på grund av vädret låg ödegiven och spanade upp till höger, mot bostäderna som låg dolda av en annan del av parken samt några träd. Det fanns dock inte tillstymmelses så många träd som han sett på satellitbilden över området och förbannade sig själv att han inte tänkt på den uppenbara detaljen. Han gick uppåt, förbi något som såg ut lite som en hinderbana i en sandlåda och funderade hur han egentligen skulle kunna ta reda på vilket fönster som tillhörde hans måltavla. Det gick uppenbarligen inte att avgöra från den här sidan huset. Han fortsatte utan att gå för nära husväggen och såg att även här fanns det en ingång som verkade gå till en innergård. Innergården var i Hampus mening rätt hemtrevlig. De fyra husen omringade en gräsmatta där det fanns en sandlåda och en tegelgrill vilket säkerligen var uppskattat under sommaren. Där fanns också en rad med dörrar som ledde in i trappuppgångar. Lennart Andersson, Grundtvigsgatan 17, 168 48 var målets adress. Han gick med snabba och rätt nervösa steg mot den rätta dörren och tog tag i handtaget. Han tvekade en kort sekund innan han gick in och såg listan över de som bodde där. Han hittade snabbt namnet och noterade lättat att det bara fanns en Andersson i den här trappuppgången.
Han kunde inte haft mer tur. Målet bodde på bottenvåningen vilket innebar att han skulle kunna spana på målet och skjuta genom fönstret – och om det misslyckades ta sig in i lägenheten utan att passera ytterdörren. För säkerhets skull så gick han långsamt upp för trappan längre in och tittade på dörren. Det var en säkerhetsdörr och han förväntade sig inte att det skulle vara en han kunde ta sig igenom – inte ens med vapen. Snabbt vände han på klacken och gick ut igen. Hittills hade han inte blivit sedd och det var ingen mening att bli det om han kunde undvika det. Snabbt gick han ut på gården och gick rakt fram mot Gruntviksgatan och den väg som ledde upp till Blackebergs torg. Han hade fått bekräftelse på två saker – för det första att hans uppgifter verkade stämma och för det andra att hans plan att ta sig igenom de trädfyllda områdena i mörkret antagligen skulle gå att utföra utan att det skulle bli något problem med det hela. Det skulle antagligen kännas lite som att vara med i en actionfilm tänkte han belåtet när han gick upp längst med gatan. Gatan svängde långsamt uppåt och han tänkte hånfullt att Blackeberg kanske snarare borde ha hetat Blackekulle. Det lät som något ur Fylke i Sagan om Ringen. Säga vad man vill om Blackeberg men det lät i alla fall respektingivande även om det verkade sakna allt som gjorde det värt något att ha respekt för.
Blackebergs Torg visade sig heller inte ha något större att tillhöra mänskligheten. En videouthyrningsaffär – hur sådana kunde överleva med Netflix var bortom Hampus förmåga att förstå, en matbutik och en rad med stängda småbutiker tillsammans med ett bibliotek summerade det hela i Hampus ögon. Mitt på torget stod det dock en snabbmatskiosk och han bestämde sig för att han lika gärna kunde ta en snabb middag här innan han åkte in till Fridhemsplan för att inhandla sin utrustning. Det skulle frigöra tid när han kom hem att gå igenom sin utrustning inför sin operation. När operationen skulle ske skulle han avgöra när han inventerat allt.
8 November
Fridhemsplan, Stockholm
Oavsett vilka tillkortakommanden som Blackeberg uppvisat i övrigt så var deras snabbmat inte en av dem konstaterade han fyrtiofem minuter senare när han satt på tunnelbanan in mot City. Det var tur att platsen hade något värde och inte var helt värdelös, även om dess värde bara låg i goda hamburgare. Han gick igenom sin lista på vad han skulle behöva och var därför nära att glömma att stiga av vid Fridhemsplan. Där skulle det enligt hans googlesökningar ligga en butik som sålde taktiska kläder och utrustning och där kunde han antagligen köpa det han behövde utan att någon frågade. Han var faktiskt riktigt spänd på vad han skulle komma att hitta där och motstod enbart på grund av den av god mat fyllda magen att springa upp för rulltrappan. Dessutom så hade han faktiskt inte bråttom.
Han tittade ut genom dörrarna och fnös. Vädret hade blivit sämre. Förutom att det börjat skymma så hade snön börjat blåsa runt i dramatiska virvlar och att gå utomhus visade sig vara en obehaglig affär, framför allt eftersom hans kavaj inte var tjock nog för att hålla de bitande höstvindarna borta. Han var tvungen att småspringa över gatan vid övergångsstället för att det kändes som att han skulle frysa sönder och samman. Hur kunde det vara sådan skillnad i väder mellan Fridhemsplan och Blackeberg? Där hade det visserligen varit kallt men inte så här illa! Han såg flaggorna som hängde utanför butiken och såg till att skynda åt det hållet och det var med en nöjd suck över att komma in i värmen som han steg in i butiken. Butiken var huserad vad som antagligen varit ett garage eller en källarlokal och gav ett aningen sterilt men inbjudande intryck. Entrén var fylld med skyltdockor, ammunitionslådor och planscher från de produkter som bolaget sålde. När han kommit in i själva butiken nickade personen bakom kassan åt honom och sade god dag. Butiken var fylld med kläder, tillbehör, taktiskt utrustning och liknande. Han insåg genast att vad han än köpte här så skulle det inte bli nämnvärt uppmärksammat. Precis så som han ville ha det.
Han var inte helt säker på vad han skulle ha, och han kunde inte lika gärna gå fram till kassan och säga vad han skulle ha det till, så han spenderade nästan tio minuter med att gå omkring bara för att se vad som fanns. Personalen försökte emellanåt fånga hans blick men det verkade mer vara ämnat för att se om han behövde hjälp än något intresse att veta vad han höll på med. Till slut hade han fått en någorlunda översyn på vad som fanns och fick ta en vända till med inköpslistan. Det här tog mycket längre tid och till slut tvingades han erkänna att även om han hittade vad han behövde så skulle han inte känna igen det.
”Ursäkta mig” sade han och fångade en av säljarnas blick.
”Kan jag hjälpa till med något” frågade den unga mannen omedelbart. Han bar ett par jeans och en pikétröja med företagets logotyp.
”Ja, jag letar efter lite saker” sade han och anlade den röst han reserverade för affärssammanträden.
”Det borde inte vara något problem” tyckte säljaren. ”Vad ska du ha dem till?”
Hampus klarade med en ansträngning att inte studsa till vid frågan. Vad skulle han svara?
”Jag vill ha lite coola grejer när jag skjuter luftpistol” ljög han. ”Överväger att införskaffa ett gevär snart också och då vill jag ha lite roliga grejer som samtidigt håller mig varm – framför allt i det här vädret” fortsatte han och gjorde en gest mot väggen.
”Det kan ni nog ordna” svarade säljaren med ett leende. ”Ska vi titta på kläder först. Vill du ha en kamoflaugeuniform eller någon annan färg?” frågade han.
”Svart” blev hans svar. ”Vill ju inte att någon tror att jag är Ryssen som flytt från min Ubåt”.
Säljaren skrattade och grävde fram ett par BDU byxor i Ripstop som Hampus fick prova. De satt lite tight men han föredrog det framför att de skulle sitta för löst. Jackan – en 101 INC Softshell i svart blev ett enkelt val. Den var bekväm, lätt och framför allt skulle den vara varm. Han kunde inte låta bli att dekorera den med två märken som stolt deklarerade att ”We do bad things to bad people” med BAD enbart skrivet en gång så att de båda meningarna korsade det. Det gav också märket en extra dimension där man kunde läsa in att personen som bar det var ”Bad”. Blotta ironin gjorde att det var värt den extra hundralappen.
”Vad ska du ha på fötterna?” frågade säljaren. ”Om du ska vara i skogen kan du inte köra gympadojor eller har du redan ett par kängor?”
Hampus hade visserligen ett par kängor – men det var mer av sorten man bar på Stureplan och var inte överdrivet bekväma.
”Visst. Vi tar en titt på dem.” sade han och följde efter säljaren.
Det tog nästan en timme att få ihop allt. Kängorna hade tagit längst tid eftersom Hampus fortfarande kände sig bunden av vad som var snyggt. Till slut hade de enats om ett par bergskängor med dintexfoder.Vissa saker hade inte visat sig behövas – som en stridssele. Han hade ändå inga extra magasin till sin automatkarbin och den han testade begränsade hans rörelsefrihet. Han hade också lockats av en kombinerad vapenväska och ryggsäck. Den var mycket smidigare att använda än den stora svarta väskan han fått automatkarbinen i och hade ett innanmäte av nylon. Det gjorde att den inte kändes mjuk när den var tom. Han fick pröva att bära den med kläderna och en av butikens replikor i och fann att den kunde packas upp och ner lätt. Det fick honom att inse att en vapenrem skulle vara en bra idé. Han valde en modell som enbart fästes i en enda punkt i geväret och som sedan placerades över kroppen.
Det fick bli ett svart pistolbälte som samtidigt kunde användas som skärp i hans nyköpta ripstopbyxor. Till det kopplades ett SERPA Benhölster för Glock 17 och en liten ficka med första hjälpen paket. Sedan så införskaffades handskar (”Jag vill inte råka tappa vapnet för att händerna är svettiga eller kalla”) samt ett par knäskydd. Han slängde också ner en balaclava som enbart hade hål för ögonen med ursäkten att man visste aldrig om det skulle bli kallt ute. Slutligen köpte han en vapenlampa från Night Evolution till Automatkarbinen och en mindre från ASG som han ämnade montera på pistolen. Den mindre vapenlampan innehöll även ett traditionellt lasersikte vilket inte bara såg coolt ut utan även skulle hjälpa till att sikta bättre. Totalt så betalade han lite över sextusen kronor för hela paketet.
Det blev en mycket tung påse som han bar hem och när han väl landat hemma var klockan fem på eftermiddagen. Hampus var innerst inne glad över att han redan bestämt sig för att utföra operationen nästa dag för han hade ingen större vilja att göra den samma kväll. Istället spenderade han sin tid på att packa sin nya vapenväska. Hans automatkarbin fick precis plats i den även om kikarsiktet skapade lite problem. Han övervägde att ta bort det men kom på att det var bättre att ha kvar det mest för att han inte vad övertygad att han visste hur han skulle sikta utan det.
Han packade ner båda vapnen i väskan tillsammans med all den utrustning och kläder som han inhandlat förutom byxorna, kängorna och handskarna. Sist av allt så laddade han vapnens magasin. Pistolen laddades med femton skott och automatkarbinen med tio. Det var bäst att vara försiktig – han visste ju inte om han skulle behöva mer än ett skott men han kände sig säker att ett av tjugofem skulle träffa sin motståndare.Att ladda magasinen gav bokstavligen vikt åt hela situationen och vad han satt sig att göra. Han kände att nu hade han bestämt sig. Nu skulle den jävelns offer få rättvisa.
Han satte sig ner vid datorn och programmerade in den planerade rutten i sin mobiltelefon. Han räknade med att använda positionsmarkeringen i sin telefon som en ungefärlig markör på sin position vilket säkerligen skulle bli nödvändigt om han skulle smyga till målet genom de trädfyllda delarna av Blackeberg. Han hade spanat på sin motståndares bostad och dess omgivningar. Han hade all utrustning som han behövde för uppgiften. Han hade en plan tajmad och klar in i minsta detalj. Allt han behövde var lite vila. Det fanns ingen anledning att vänta längre än nödvändigt. Med en googlesökning tittade han efter när solen skulle gå ner. Han tog sedan beslutet.
Operationen med syfte att eliminera målet skulle påbörjas 19.00 den nionde november.