Kapitel 6

I det stora hela tyckte Hampus att det var en bra dag när han lutade sig tillbaka i soffan. Hans affär under gårdagen hade visserligen gått lite mer än vad han räknat med men inte över hans totala budget. Han hade nu en hel del pengar kvar för att köpa utrustning med och det planerade han att göra efter att han hade spanat på målet – om man lämnade lägenheten kunde man lika gärna så mycket av det som möjligt. Efter gårdagen hade han möblerat om så att den stora svarta väskan som innehöll hans nya vapen placerades i en garderob varpå han såg noga till att fylla garderoben med en massa andra kläder. Det skulle inte lura någon under en längre tid om de avsåg titta men hela poängen var ju att de aldrig skulle få chansen att komma nära nog att göra det i alla fall.

Det hade varit en övning i att hålla masken att bära hem den stora väskan. Han kände att alla tittade på honom och kände sig övertygad om att han skulle få frågor om den. Till slut så hade han kommit hem och då hade han inte motstått att ta upp och känna på automatkarbinen. Den hade känts bra i hans hand och han hade gått runt i lägenheten med den vilket han motiverade med att han skulle ”öva handhavande.” Vad han egentligen hade gjort var att leka runt med den och ha dagdrömmar om vad han ämnade göra med dessa vapen. Han hade också övervägt om han skulle ha en skytteövning så att han lärde sig skjuta lite men han ansåg det överflödigt. Dessutom skulle det skapat ytterligare ett riskmoment men han trodde inte att det skulle vara några problem att skjuta när det väl gällde. Hur svårt kunde det vara?

Den ursprungliga planen hade varit att han skulle spana på sitt mål efter fredagens jobb men där hade ett telefonsamtal kommit emellan. Med motiveringen om att målet antagligen ändå inte var hemma på en fredagskväll så hade han återkommit till personen som ringt och därmed funnit sig inbjuden till en filmkväll med sällskap. Således hade han satt sig på tunnelbanan, åkt genom fredagskvällen från jobbet ut längst med röda linjen till Ropsten där han bytt till buss. Efter att i det snöblandade rusket stigit av vid Larsberg så hade han hamnat i en varm och mysig lägenhet där en trevlig middag väntade honom. Sällskapet som lagat middagen var trevligt det med.

”Vad sitter du och tänker på” frågade Malin under det att hon lät hennes hand röra sig långsamt över hans arm. ”Du verkade verkligen in the zone där ett tag” fortsatte hon.

Hampus tittade upp. Han var inte medveten om att det hade varit så uppenbart. De tittade ju faktiskt på en film och då var det okey att låta tankarna vandra en del, men när han försökte komma ihåg vad som hänt i filmen så noterade han roat att han inte hade en aning.

”Äh. Bara jobbgrejer” svarade han med en axelryckning.

Malins ansiktsuttryck blev genast lite moloket och hon tog bort sin hand från hans arm.

”Du borde inte tänka så mycket på din chef. Chefer är orättvisa och någon dag kommer du hamna hos någon annan som inte heller är rättvis. Det räcker med att du jobbat över, börja inte tänka jobb på fritiden också. Då kommer du bara bli galen.”

Malins uppläxande ton var också något Hampus skulle kunnat bli galen på, men det sade han inte. Istället så sträckte han sig efter hennes hand men hon höll den demonstrativt utom räckhåll.
”Jag vet att du har rätt” sade han och svalde impulsen att förklara att han inte alls hade tyckte The Boss värd all den övertid han till Malin att han hade gjort men hon hade velat veta varför han inte kunnat ses under gårdagen. Att han ansåg det olämpligt att hon skulle vara där när han burit in vapen i huset kunde han inte heller säga. Hela poängen var ju att ingen skulle veta att han ägde dem.

”Klart jag har” sade hon och sträckte sig efter popcornen. ”Jobbet gör oss alla dumma. Medborgarlön vore ett mycket bättre alternativ”.
”Där har du inte rätt” skrattade Hampus ”men jag tror jag föredrar att titta på filmen än att argumentera saken med dig.”

”Det är för att du vet att jag inte alls har fel” kontrade hon och log.

Hennes hand låg ovanpå hans igen. Hampus undrade kort varför hon var så angelägen att nudda vid honom men slog bort tanken. De var vänner och kramades ofta. Det var helt enkelt en del i att ha en trevlig middag och en trevlig filmkväll. Han gäspade.

”Hah! Erkänn. Du gillar inte mitt val i filmer!” kommenterade Malin syrligt.

”Ditt val i filmer är jättebra, precis som din matlagning” försvarade han sig. ”Jag har matkoma och då är Titanic lite väl lång”.

”Äh. Du är bara som alla andra killar som sitter och sover tills dess att Isberget kommer in i handlingen.” Hon stötte till hans axel med sin egen. ”Tycker du inte om Kate Winslet?”

”Kate är väl inga problem” sade han och tog inte bort blicken när hennes klänning försvann från hennes kropp på skärmen. ”Det är Di Caprio jag inte pallar.”

”Du är bara avundsjuk” sade Malin. ”Jag skulle vilja se dig dansa ringdans utan att bli andfådd.”
”Kommer inte hända” svarade Hampus som föredrog att inte dansa över huvud taget, något som Malin visste mycket väl efter den senaste kryssningen de hade varit på. ”Det har dock ingenting att göra med min motion som är i utmärkt skick.”

”Det tvivlar jag starkt på, så länge du sitter på det där kontoret och låter benen stelna” kommenterade Malin syrligt. 

”Inte mitt fel att The Boss anser att arbete ska utföras vid datorn” skrattade han. ”Men det är lite svårt att göra research under det att man springer omkring!”

”Inte då!” log hon. ”Nationalencyklopedin är portabel.”
De bröt båda ut i gapskratt och log mot varandra. En sekund så verkade det som att deras ögon var fastlåsta i varandra, en känsla som Hampus såg till att bryta och vända ögonen mot filmen istället.

Det blev inte så mycket mer sagt under filmen. De nådde de lite mer dramatiska delarna av filmen och de visste sedan tidigare filmkvällar att de båda ansåg det respektlöst mot regisörren, skådespelarna och den äkta händelsen att tala under de scenerna. Antingen så stängde man av eller så såg man filmen. Det riktigt korkade slutet då Di Caprio drunknade kunde de dock inte låta bli att göra sig lustiga över. Det var en gammal diskussionspunkt dem emellan, framför allt åsikten att det fanns gott om plats för honom på vrakdelen där Winslet låg. När filmen var slut blev det en lång tystnad som Hampus tyckte om. Man behövde inte alltid göra något, att umgås med en jämlike kunde lika gärna innebära tystnad. Uppenbarligen ansåg Malin samma sak, utan att säga något så lade hon sitt huvud på hans axel.
”Skruvilurkorkar” sade hon lågt, nästan så att han inte hörde vad det var hon sade. Han tog hinten och såg till att gäspa tydligt och på gränsen till överdrivet.

”Kanske dags att jag går hem nu. Jag är trött och det börjar bli sent” sade han med ett försök till en ursäktande blick på Malin. Hennes minspel var neutralt och hon nickade långsamt.

”Jag förstår. Det tar ett tag att åka hem för dig härifrån också” sade hon och lyfte långsamt sitt huvud från hans axel och satte sig upp. ”Jag är också rätt trött efter filmen. Glad över att jag inte behöver åka på buss och tunnelbana med alla fulla idioter.”

”Det är jag också. Framför allt om man betänker vafan som hände förra gången jag åkte hem sent” kom det ut ur Hampus innan han stoppa sig. Han ville inte att Malin skulle misstänka hur mycket det som hänt faktiskt påverkade honom. Han hade ju redan bestämt sig för att hans roll som man krävde att han hämnades den kriminalitet och brist på empati som även hon råkat ut för.

Han ställde sig upp och sträckte på sig. Det hade varit en mycket lång film och hela hans kropp kändes som att den redan hade somnat. Han började gå ut mot hallen utan att se sig om. Hon följde efter honom och stod lite osäkert på avstånd när han tog på sig jackan. När han böjde sig ner för att knyta sina skor så kom hon närmare och var väldigt nära när han rest på kroppen igen. Han kände hennes händer kring sin midja och märkte att deras ögon återigen hade låst fast sig i varandra. Han böjde sig framåt, bröt ögonkontakten och kände sin kind mot hennes och höll om henne tätt i en kram som han lika snabbt avslutade och öppnade dörren. Han såg i ögonvrån hur hon stod kvar, fortfarande med det neutrala uttrycket i sitt ansikte innan dörren stängdes bakom honom.

Han småjoggade ner för trapporna, i stor iver att ta sig hem. Dels så var han faktiskt trött och dels så skulle han upp tidigt i morgon. Han hade två lediga dag och en ledig dag spenderades bäst med att spana på målområdet. Även om målet inte var närvarande så fanns det en möjlighet att ta reda på allt annat viktigt. Dessutom behövde han köpa sin utrustning och han visste inte hur lång tid det skulle ta. Den friska, kalla nattluften kändes som ett glas vatten när man är mycket törstig. Det hade varit varmt i Malins lägenhet, framför allt i soffan och efter den goda måltiden. Han tittade ut över gångvägen som låg till busshållplatsen och lade noga märke till skuggorna. Det var något han skrivit flera gånger i sin planering att längst en gångväg så gjorde det skarpa ljuset från gatlyktorna att en person kunde vara nästan helt blind för vad som rörde sig i skuggorna. Det gjorde honom också lite paranoid.

Det kunde ju faktiskt finnas någon där i skuggorna och då skulle han inte veta om det alls. Det var dock inte troligt att han skulle vara en måltavla – framför allt inte i Larsberg. Det var ett mycket lugnt område. En del av honom undrade om man ens hade gaturån här – det var ju trots allt en plats där det visat sig att en majoritet av eleverna hade råd med Cannabis för flera hundra kronor i veckan och om det var en majoritet så kom knappast pengarna ifrån smårån av besökande ungdomar. Han log för sig själv. Han hade med besöket i Pizzerian sett en annan värld, en värld han skymtat genom vad han bevittnat på tunnelbanan. En värld där man bara brydde sig om pengar och inte människan. Alec hade sagt det själv till honom – skulle han bli ett problem mot deras inkomster skulle de ta hand om honom.

Det oroade inte Hampus överdrivet mycket. Avsikten var ju att de aldrig skulle få veta vem han var och den saken var en barnlek att ordna, framför allt eftersom spelet ändå var slut om hans identitet blev röjd. Då skulle Polisen komma och knacka på dörren och det skulle vara det.
Han log för sig själv. Den saken skulle aldrig hända. Han hade ingen personlig koppling till de han planerat att agera mot och fanns inte den så gjorde det saken mycket svårare för polisen. Det hade tydligt framgått av ”Forensic Detectives”, ”Deranged Killers” och ”FBI Files”. Det var därför en seriemördare kunnat gå fri i nästan tjugo år. Han rös lite. Han gillade inte den indirekta kopplingen. Man skulle kunna kalla det han skulle göra för seriemord och det tyckte han var obehagligt. Hans jämlikar skulle i alla händelser förstå och tids nog journalisterna också. Det var inte en tanke som han ville behålla i huvudet. Han skulle tids nog få se vad reaktionerna av sina handlingar skulle bli.

Helt plötsligt fick han en konstig känsla och en ilning gick igenom hans kropp. Han tittade upp, hans kropp fylldes av adrenalin och han stönade högt av frustration. På busshållplatsen, hundra meter bort stod redan den buss han hade hoppats på att åka med. Med en inre bön om att den skulle stå kvar så att han slapp stå och vänta en halvtimme på nästa så började han att springa.