Det finns inga farliga vapen. Det finns bara farliga människor.
– Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein
5 November
Telefonplan, Stockholm
Vinterns första snö vräkte ner från himlen och förvandlade långsamt den mörka och gröna hösten vit, en fläck i taget. De första snöflingorna lyckades knappt nudda marken innan de smälte men med hjälp av blotta antalet så lyckades de till slut bilda något som kunde liknas vid ett vitt lager på marken. Idioterna på Facebook hade redan börjat med sina ”Winter is coming” och ”Det snöar” poster som bara bevisade att deras intelligensnivå låg någonstans i nivå med att titta ut genom ett fönster. För de som gick utomhus så fanns intrycket att snön dämpade alla ljud, en illusion som bröts av det välbekanta gnisslet ifrån en tunnelbana som svängde in på Telefonplan. Det var sent på eftermiddagen och mörkret hade redan börjat lägga sig över förorten.
De starka lamporna på stationen var redan tända och lös upp det omgivande området. Enbart ett fåtal personer steg av tåget då det öppnade sina dörrar och släppte ut sin värme i den omgivande kylan. En av dem var en kort ung man med kängor, jeans och en skinnjacka som inte riktigt såg ut att passa honom. Det gjorde den inte heller – han hade valt den för att han aldrig använde den, den var inte hans stil och det var hela poängen med den. Om någon som visste vem han var såg honom skulle de förhoppningsvis tro att han var någon annan. Det var viktigt att hålla sig under radarn på den här sortens ärenden.
Om någon hade frågat Hampus hur han kände sig när han steg upp ur tunnelbanan vid Telefonplan så hade han inte svarat att han kände sig nervös och lite hungrig. Det hade dock varit en utstuderad lögn, avsedd att försöka säga till både sig själv och till den som frågade att han faktiskt inte kände sig nervös alls. Så var inte fallet. Han var på väg att inhandla ett olagligt vapen – vilket i sig noterade han roat – var ironiskt eftersom det var en olaglig handling. Men utan det skulle hans planer antingen behöva skjutas upp tills han fick vapenlicens eller så fick han göra en deal med djävulen.
Det var ändå inte hans plan att i nuläget konfrontera den organiserade brottsligheten vilket innebar att han lika gärna kunde använda dem som sina ovetande affärskontakter. I hans plånbok låg en stor del av hans sparade pengar – han gissade att de skulle vilja ha betalt i kontanter – samt en lapp med adressen till pizzerian. Han hade kunnat slå upp den i sin telefon men den hade han placerat i innerfickan, förberedd för ett nödsamtal om det skulle behövas. Det trodde han dock inte. De här människorna skulle antagligen få hans pengar på ett sätt som var mindre konfrontativt. Det här gällde affärer och affärer var någonting han kunde.
Hans steg förde honom ner längst Telefongatan. Stället skulle tydligen ligga lite undan vilket antagligen var anledningen till att det användes som kontaktpunkt i den mån det inte helt var en front för deras verksamheter. Den saken återstod att se. Snön föll fortfarande i en strid ström från himlen och han frös. Skinnjackan var inte tillräckligt varm för den här sortens väder – den var gjord för stil och inte komfort. Han tog en snabb titt på lappen. Stället låg på Pingstvägen och för att gå dit var det bara att följa gatan. Enkelt att hitta i alla fall. Han tittade upp mot den gråa himlen och såg snön fortsätta sin rusning ner mot jorden. Han hade inte räknat med att snön skulle komma så här tidigt men det var inte viktigt i alla händelser. Ingenting skulle hindra hans plan nu – förutsatt att han kunde köpa ett vapen.
Han svängde upp på pingstvägen och såg genast pizzerian. Att det var ett klassiskt förortshak kunde man se från långt håll och inte en plats som normalt sett besöktes av varken besökare eller de som bodde i närheten såvida de inte var stammisar eller vänner till stammisarna. En upplyst, stel skylt förkunnade att man kunde köpa Pizza och kebab till avhämtning. Efter ett halv stegs tvekan och ett andetag så lade han handen på dörrhandtaget och gick in. Det var som en resa i en tidsmaskin till tiden då rökförbud på krogen var någonting som man skulle betraktat som ett dåligt skämt. Lokalen var rökfylld till den grad att Hampus nästan fick svårt att andas. Borden och stolarna var av trä och målade svarta vilket han tyckte passade med det dåliga ljuset i lokalen. I ett hörn satt några äldre herrar och spelade backgammon med några tjugolappar som insats och en halv stor stark var. Glasen intill dem avslöjade att de antagligen hade spelat ett tag. Personen bakom kassan, en äldre kvinna med svarta byxor, en rutig skjorta och ett svart förkläde med Spendrups logotyp på gav honom en blick men tittade sedan bort, antagligen för att se om någon av gästerna skulle ha mer öl.
Det fanns inga stolar vid baren, istället var det bara en klassisk bardisk vilket gjorde att han fick intrycket av att servitrisen gärna höll sig på avstånd från sina klienter, vilket med tanke på det närvarande urvalet antagligen var en god idé. Väl upplyst lite längre bort fanns det enda området som såg någorlunda rent ut och som innehöll ett glasfönster där man kunde stå och se sin pizza bakas om man så önskade. Bakom den disk som pizzorna bakades på så fanns där två pizzaugnar av den sort som nästan varenda kvarterspizzeria i landet innehade. En meny förkunnade vilka pizzor som kunde beställas och Hampus noterade att priserna för pizza faktiskt var rimliga. Det kanske var för att folk faktiskt skulle köpa dem eller möjligtvis för att stammisarna skulle beställa en lite då och då.
Han gick fram till baren och fångade hennes blick. Hon kom genast precis som en god servitris skulle göra och verkade ta in hela hans intryck. Han blev åter medveten om att han var lite för välvårdad för att vara en person som normalt besökte en plats som den här och han undrade om hon kunde gissa vad som föranledde hans besök. Eller kanske så brydde hon sig helt enkelt inte.
”Vad ska du ha” frågade hon utan att ge något tecken på att hon över huvud taget brydde sig.
”Jag är här för att träffa Alec” svarade han och korsade mentalt fingrarna över att hans information var korrekt – och att det inte fanns två Alec. Kodfrasen verkade dock fortfarande fungera.
Servitrisen nickade och gjorde en gest mot ett bord samtidigt som hon snabbt gick iväg och försvann genom en dörr bakom kassan. Han tittade sig om i lokalen. Hans ankomst hade registrerats av en av stammisarna som likt han verkade lite för välvårdad för att höra hemma. Han gissade att det var någon utkik som såg till att han inte anlänt i en polisbil eller liknande. Det var dock ingen mening att stå kvar som en annan fåne. Han tog sin angivna plats och försökte se nonchalant ut samtidigt som han höll utkik i lokalen.
Det tog inte lång tid tills servitrisen kom tillbaka och efter henne kom den person som Hampus antog var Alec. Han var en lång, överviktig man med kort sandfärgat hår och blek hy. Hans ansikte visade tecken på både stress och en dålig rakhyvel med både små skärsår och orakade delar över hakan. Den vita skjorta han bar hade tydliga svettmärken och de mörka byxor han hade till dem hade helt klart sätt bättre dagar. Hade Hampus fått gissa så hade han sagt att personen hade vaknat fem minuter innan och slängt på sig gårdagens kläder. Mannen tittade mot bordet där Hampus satt, vände sig om mot servitrisen och sade någonting. Hon nickade och mannen gick snabbt mot Alecs bort. Hampus ställde sig upp och räckte fram handen. Mannen tog den och de skakade hand men ingen av dem nämnde sina namn. Sedan satte de sig ner på varsin stol igen. Mannen mitt emot honom betraktade honom varsamt.
”I vilket syfte söker du mig?” frågade han, fortfarande utan att introducera sig. Hans röst var mörk, nästan skrovlig och Hampus fick intrycket av att han inte fäste något speciellt värde vid samtalet.
”Jag önskar göra affärer. Jag har har fått veta att du har varor jag kan vara intresserad av” svarade han med samma ton som han reserverade för The Boss när hon var på sitt värsta humör.
”På så vis” sade den andre och strök sig över hakan. ”Problemet för oss är att du inte är känd av oss och det är inte alltid en god idé att göra affärer med någon man inte känner. Hur fick du reda på att jag eventuellt skulle ha varor som du skulle kunna vara intresserad av?”
”En kontakt” svarade Hampus neutralt. ”Han trodde att du skulle kunna hjälpa mig med det här.”
”En kontakt” sade mannen eftertänksamt. ”Det var möjligen inte Göran?”
Hampus kände igen namnet men visade det inte. Goran4Life hade varit användarnamnet på användaren på Flashback som tipsat honom.
”Jag och Göran är inte bekanta” svarade han. ”Men jag fick tipset via honom, det stämmer.”
Mannen på andra sidan bordet log, ett fult leende som visade både fläckar av lössnus och dåliga tänder. En objuden tanke kom till Hampus att mannens leende borde vara straffbart enligt lag men kom sedan på att hans affärspartner i alla händelser inte brydde sig så värst mycket om lagen.
”Men då vet vi vart vi har varandra. Och som Göran gör så gav han tipset. Inte mer. Men vi har regler på den här platsen. Vi är noggranna med våra kunder och därför är också våra priser bra.” sade mannen som om Hampus inte hade avbrutit honom med en bekräftelse. Det var mycket troligt ansåg han att Göran bara var ett täcknamn för en kontakt som inte fanns. Även personer som sålde olagliga saker behövde ju trots allt göra någon slags reklam för att få sina varor sålda.
”Vad är det för regler?” frågade han. Det sista han ville nu var att få komplikationer.
”Våra regler här hos Alecs är enkla. Vi har lägre marknadspris mot att vi vill veta på ett ungefär varför du önskar köpa ett vapen. Därefter väljer vi ut någonting passande och kommer överens om ett pris. Behöver du mer ammunition är det bara komma hit och då behöver du inte längre fråga, bara förvarna Göran så får du en överenskommen mängd till överenskommet pris..”
”Det finns ingenting att säga emot på den punkten” svarade Hampus. Han fångade åter servitrisens blick och kom mycket snabbt över till deras bord. ”En cola, tack” sade han. ”Det vanliga” muttrade hans samtalspartner och servitrisen gick för att hämta dryckerna. Alecs vanliga visade sig vara ett glas rött vin vilket Hampus fann vara en intressant kontrast till hans ovårdade utseende.
”Intressant val av dryck” kommenterade Alec. ”De flesta jag gör affärer med föredrar Alkohol.”
”Till skillnad från de du gör affärer med så föredrar jag att ha huvudet klart när jag gör dem” kontrade Hampus vilket fick hans bordspartner att le igen.
”Klokt. Du kan kalla mig Alec. Eftersom du skyddade din identitet väldigt väl inför Göran så skulle jag vilja fråga vad jag kan kalla dig?”
”Hampus” svarade han. Det var en del av hans planering inför besöket. Det kommer antas att du har ett täcknamn, följaktligen använd ditt riktiga så du förvillar eventuella motståndare.
”Jaså, Hampus” sade Alec och tog en klunk ur vinglaset. ”Varför vill du köpa ett vapen?”
”Snutens fel” sade Hampus och log inombords över att det tekniskt sett var sant. ”De skrev ner lite skit i mitt brottsregister och nu vill ingen skytteklubb ha mig. Det är bara det att jag saknar skyttet. Hjälper mig att tänka och just nu bryr jag mig ändå inte om jag åker fast vilket jag inte tänker göra.”
”På så vis” kommenterade Alec roat. ”Hade det inte varit för din uppenbara ovana vid den här sortens saker hade jag sagt att du ljög. Men en kontorsnisse som du skulle ändå bara åka på böter. Så länge du skjuter någonstans där ingen stör dig så borde det fungera.”
Alecs blick försvann någonstans i fjärran i några sekunder och återkom sedan raskt till verkligheten. Han tog fram sin telefon, en Samsung Nexus och tittade på den i några sekunder.
”Som jag sade så väljer vi vapen åt dig men det beror också lite på vad du hade tänkt dig.”
”En pistol. Nio millimeter” svarade Hampus bestämt.
”Barnlek” smålog Alec ”men det visste du kanske redan.” Han verkade fundera en liten stund. ”Vet du vad. Jag har något i gömmorna som kanske passar. Framför allt om du nu vill skjuta för att det är roligt. Det är något svårsålt men det kan komma att kosta extra. Inte mycket men jag kan låta hämta den om du vill ta en titt. Annars kan jag alltid erbjuda en K-pist 45 men skulle du skjuta med den skulle varenda gammal hemvärnsnisse på en mils avstånd veta vad du gjorde.”
”Jag tar gärna en titt” svarade Hampus. Han var uppriktigt nyfiken. ”K-Pisten hoppar vi nog. Den kan precis som du säger sprida lite för mycket glädje för min smak.”
”Bra. Då ska jag låta hämta den. Det kan ta ett litet tag. Njut av min gästfrihet så länge.”
Alec lämnade bordet och sade något lågt till servitrisen som kom fram till bordet. Efter att han gjort det så gick han tillbaka in i rummet därifrån han kommit.
”Du får en maträtt på huset som en av Alecs affärskontakter.” sade hon kort. ”Något speciellt du skulle vilja ha?”. Hampus behövde tog en titt på menyn på väggen. Hans hunger gjorde sig plötsligt påmind och lite mat skulle antagligen göra honom gott. Han behövde inte tänka efter länge.
”Jag skulle vilja ha en Calzone. Sallad och ett pizzabröd medans jag väntar om det går bra” svarade han. Servitrisen nickade och gick tillbaka till baren där hon snabbt knackade på dörren som Alec hade gått ut genom. En man, klädd i vitt stack ut huvudet och lyssnade uppmärksamt på de instruktioner som hon gav. Han sprang genast upp till den upplysta delen av pizzerian med ugnarna och hade börjat tillaga hans pizza samtidigt som servitrisen återvände med påfyllning på drickan, pizzasallad och en brödbit.
På det stora hela ansåg Hampus att han hade varit orättvis mot stället när han först gått in dit. Pizzan hade visserligen inte varit så stor som han var van vid men den hade varit väldigt god. I rättvisans namn så var det väldigt svårt att misslyckas med en pizza men de verkade lägga lite ansträngning i det hela. När han ätit klart dukades hans talrik bort och han började titta om Alec hade kommit tillbaka. Lokalen hade dock inte förändrats nämnvärt sedan han ankommit. Han började bli lite nervös igen, tänk om det hela bara var en ploj av Polisen? Sedan kom han på att det knappast kunde vara en värdefull sysselsättning för polisen – blott ett försök att köpa ett olagligt vapen låg väl inte högt på straffskalan. Mer troligt var att lagret inte fanns i Pizzerian vilket fick anses vara en klok inställning i händelse av att en polis skulle få för sig att testa kedjan. Att få in nya kunder var både någonting som blev lönsamt men det var också riskabelt.
Till slut reste sig mannen i hörnet som Hampus gissade tjänade som någon slags utkik och vinkade till sig honom. Hampus reste sig och lämnade en femtiolapp på baren som dricks till servitrisen. Det skadade inte att underhålla relationerna. Tillsammans gick de igenom dörren som Alec kommit ifrån, genom vad som såg ut att vara ett personalrum med en TV och en soffa och sedan ner för en trappa till ett källarutrymme. Utkiken tog fram en nyckel, låste upp dörren och gjorde en gest åt Hampus att stiga in. Rummet var väl upplyst av en stel tungstenlampa som stod i ett hörn. På golvet låg en stor, avlång väska. Bakom den stod Alec med en seriös min och såg ut att skärskåda Hampus.
”Jag hoppas du tyckte om din middag” sade han samtidigt som dörren stängdes bakom Hampus. Utkiken hade inte gått in i rummet men Hampus antog att han väntade utanför i händelse att det skulle bli problem.
”Den var mycket bra” svarade Hampus. ”Bättre än väntat och bra public relations om inte annat.”
”Ja, för Public Relations är viktigt i min bransch” sade han småskrattandes. ”Låt mig lära dig en sak. För mig och för kunden är en enda sak viktig och det är att produkten överlämnas smidigt och utan problem. Allt annat är enbart utsmyckad och ingen kommer tacka dig för det om du inte kan leverera det som räknas.” Han spände ögonen i Hampus.
”Jag vill att du ska veta en annan sak. Skulle du bli frestad att hantera vad du vill köpa på annat sätt än du berättat för mig så kan det vara en idé att snacka med mig först. Det finns många konkurrenter i den här staden och alla är måna om att hålla varandra borta från sina revir. Nykomlingar är inte välkomna såvida inte de tar sin plats i det stora hela .” avslutade han.
”Med andra ord överlämnar en del av vinsten till någon.” översatte Hampus. ”Oroa dig inte. Jag avser inte råna någonting. Faktum är att vad jag kommer göra lär snarare kosta pengar.”
”Som sagt, tänk på vad jag sagt” sade Alec och nickade. ”Men det är dags att du får dina varor.”
”Det tycker jag med. Vad har du åt mig?”
Alec böjde sig ner och öppnade en ytterficka i den stora väskan som låg på golvet. Ur den så plockade han fram en mattsvart pistol som han försiktigt överlämnade till Hampus. Den var mycket lätt och kändes bra i hans hand. Större delen av vapnet verkade gjort av kolfiber och inte metall.
”Pistol 88C Glock” förklarade Alec. ”Driftsäker och enkel att använda. Kaliber är nio millimeter, precis som du ville. Den kan lätt gömmas och det finns mängder med tillbehör till den. Magasinet tar femton skott. Har det du ska skjuta inte skottsäker väst så räcker två skott gott och väl.”
Hampus kände med fingrarna över vapnet och experimenterade lite med greppet. Sedan såg han en knapp som han tryckte på. Magasinet frigjordes från vapnet och han hann precis fånga det innan det helt hade lämnat vapnet. Lite skamsen lämnade han tillbaka vapnet till Alec.
”Det var det ena. Det andra är lite av en chansning måste jag erkänna” förklarade vapenhandlaren. ”Vi fick in den i ett parti för ett år sedan men den är svårsåld. Inte många är intresserade av ett vapen som sticker ut så mycket.” avslutade han kryptiskt och öppnade väskan med ett blixtlås som fanns runt sidan. Han lyfte sedan långsamt och dramatiskt på locket. Hampus tappade hakan.
Det var en automatkarbin. Lång, svart med en kolv vars läge kunde justeras fram och tillbaka. Pipan var lång och stack ut en del och avslutades i en flamdämpare som påminde om en fågelbur. Den övre delen av vapnet täcktes av en lång skena där ett kikarsikte satt monterat. Den främre delen av vapnet var täckt av samma skenor som ovandelen. På skenan som pekade neråt satt en rund, tjock stav av polymer monterad, avsedd att vara en plats där ena handen förvarades under skytte. Magasinet var kort och hade en genomskinlig del så att man enkelt kunde hålla koll på hur många patroner man hade kvar att skjuta. På vapnets kropp, precis ovanför magasinet stod HK 416D med vita bokstäver. Hampus kände mycket väl igen vapnet. Han hade använt det i Battlefield 4.
”En HK416?” frågade han Alec, oförmögen att dölja sin förvåning. Han var tvungen att ha det här vapnet. Om han skulle vara en soldat mot brottsligheten, då behövde han en soldats vapen.
”Bättre” svarade Alec. ”Det här är HK 416 D145RS. Den skjuter kaliber .22 long rifle vilket är en mycket billigare och tystare ammunition. Rekylen är tack vare designen mycket låg. Magasinet är av den korta varianten och tar tio patroner. Vill du skjuta för att du vill ha roligt så är det här ett bra val.”
”Du sade att den stack ut” sade Hampus och försökte fokusera. Han kunde inte lika gärna låta brottslingen lura honom på pengar bara för han tyckte om varan.
”Det gör den också – om du är på väg bort med polisen i hälarna. Dessutom är det något Polisen skulle vara intresserad av att spåra tills de fattade att det var en rimfire som vem som helst kan köpa över disk i staterna för en struntsumma. Och då skulle det vara för sent, eller hur?” förklarade Alec.
”Okey. Hur mycket hade du tänkt dig för båda?” frågade Hampus.
”Elva tusen” svarade Alec. ”Som jag sade, geväret är svårsålt.”
Hampus var förvånad. Det var ett bra erbjudande. Enligt hans googlande på området skulle en pistol gå på runt niotusen och han hade tagit ut tolvtusen ifall källan var fel och om han ville köpa ammunition. Den tanken fick honom tillbaka till verkligheten.
”Det har jag väl råd med” sade han och försökte låta nonchalant. ”Men skickar du med någon ammunition med det? Behöver ju någonting att skjuta med också.”
Som svar plockade Alec upp fyra askar ur den svarta väskan. Två av dem var gula och markerade med texten ”Top Shot” samt en måltavla. De andra två lådorna var vita och hade texten m/39B textade på dem i svart. Längst ut på lådan fanns Försvarsmaktens vapensköld.
”Åttio patroner nio millimeter och hundra .22 Long Rifle patroner till geväret. Väskan får du med också eftersom du är en amatör och dök upp utan något eget att transportera vapnet i.”
Hampus mötte Alecs blick. Sedan sträckte han fram handen. Alec tog den.
”Ett sant nöje att göra affärer.”