”Det finns fyra slags mord. Brottsliga, ursäktliga, rättvisa och berömvärda. Denna klassificering tjänar juristerna. För de mördade är den likgiltig.”
– Ur Brott och Straff av Ambrose Bierce
30 November
Kronoberg, Stockholm
Omväxling förnöjer var tanken som Hampus hade tänkt när han hade fått veta att en Utredare ville tala med honom. Inte för att han ansåg att hans tillvaro i Arresten dittills haft så mycket av den saken. Efter att han gripits på bar gärning av en patrullbil som hört skotten och sedan haft modet att smyga upp bakom honom genom samma gång som han själv och Alec använt så hade han förts till Västberga Häkte i väntan på någonting. Väntan hade det blivit en hel del av, framför allt då arresten hade saknat alla former av muntrationer. Till slut hade vakten lånat honom en av sina böcker, Stjärnklart av Lars Wilderäng och det var den som Hampus hade läst under större delen av sin tid i Västberga. Efter en mycket lång dag och en natt där han för första gången tyst och stilla hade sovit så hade han blivit förd till Kronobergshäktet under söndagsförmiddagen efter att ha lämnat tillbaka boken med ett artigt tack. Han hade inte hunnit läsa ut den men den hade gett honom ett perspektiv på samhället och samtidigt varit en mycket trevlig distraktion.
Bilfärden hade varit intressant i sig. En piketbuss med fyra poliser hade transporterat honom och han hade varit tvungen att ha handklovar på sig under resan. Han gjorde inget motstånd – varför irritera Poliser i onödan? – utan hade artigt samtalat med Poliserna om oviktiga saker och önskat dem en trevlig dag när de skildes åt.
Omväxlingen de hade erbjudit var en plats i ett upplyst rum som påminde om ett kontorsrum förutom att det var väldigt kalt med enbart ett skrivbord. Han hade erbjudits kaffe och en kaka och fått båda delarna. Kakorna var helt klart vanliga från den lokala ICA Affären men kaffet hade varit riktigt bra, bättre än somliga av de Caféer som Hampus besökt i sina dagar. Han hade dock satts att vänta på någonting, och han visste inte riktigt på vad. Han hade förberett sig på vad hans första mening skulle bli, men i övrigt vänta på deras drag. Det var inte meningen att han skulle spela sina kort innan han visste vad Polisen hade för hand.
Dörren öppnades och in steg en kvinna, mörkt, kort hår – på gränsen till snaggat – som var bara några centimeter kortare än Hampus. Hon var klädd i en grå kostym som The Boss skulle avgudat och inte låtit något hindra henne att få en egen. Den enda dekorationen på kostymen var en pin med Polisens logotyp.
”Hejsan” sade hon och tittade ner på sina papper. ”Hampus Petterson var det?”
”Det stämmer” svarade han enkelt. ”Jag skulle vilja ha en advokat.”
”Enkelt att ordna och jag kan inte klandra dig för den saken” svarade kvinnan. ”Mitt namn är Andrea och jag har en del frågor till dig. De kan dock vänta tills din advokat kommer. Under tiden så undrar jag om du skulle vilja lyssna istället för jag har några saker som jag tror du vill veta.”
”Har jag något val i frågan?” frågade Hampus.
”Ja, det har du faktiskt. Men jag tror du kommer föredra att lyssna. Dels så slipper du sitta här i en timme och inte göra någonting och dels så har jag något från en gemensam bekant som jag tänker överlämna till dig men jag gör det helst efter att jag berättat vad jag har att säga.”
”Jag vet inte vilken bekant det skulle kunna vara” svarade Hampus enkelt men i själva verket så kände han en tomhet, den välbekanta känslan som om magen hade försvunnit. Hade Malin angett honom trots allt? Varför hade de då inte kommit för att ta honom i hans hem? Och varför reagerade han på det? Han borde reagerat mer på att han varit i häkte, att de antagligen visste alls.
”Okey” svarade han till slut. ”Jag lyssnar”
”Vi kan väl börja med mordet i Blackeberg” sade kvinnan och gick runt i rummet. ”Där sköt någon – och vi kan erkänna direkt att vi tror att det var du – en person som friats av hovrätten för våldtäkt. Personen ifråga visste, precis som jag visste det – att det hela skulle överklagas till högsta domstolen. Han var alltså inte frikänd ännu, det var mycket möjligt att Högsta Domstolen skulle gått på Tingsrättens linje. Du tog lagen i egna händer i ett fall som jag var ansvarig för.”
Hampus var tyst. Hans ego krävde att han svarade, att han förklarade för den här kvinnan vad hon gjort för fel i hans ögon men att vara tyst var antagligen smartast.
”Sedan jagade du efter en dömd polismördare på Kungsholmen. Du satte ett antal kulor i hans dörr men misslyckades som tur är med att mörda honom. Mordförsök kallas det. Jag ska inte förneka att det faktum att han går fri sticker i några av mina kollegors ögon men han har avtjänat sitt straff och gjorde det med stor ånger över vad han gjort.” förklarade hon. ”Från att ha startat sitt eget bolag och försökt driva det till framgång är han nu så rädd så han inte förmår lämna lägenheten.”
Hampus bibehöll sin tystnad. Att käfta skulle inte tjäna någonting till.
”Sedan bröt du dig in hos en person på Lidingö och mördare honom inför hans fru. Detta för att han var en före detta gängmedlem. Sedan ledde du mina kollegor på en liten jakt över ön. Vi hittade dig inte och resultatet av det fick vi se igår då du mördade personen som sålt dig dina vapen. Ingen heder bland tjyvar uppenbarligen. Att bli av med Alec the Dinosaur kommer dock inte hjälpa något i slutändan eftersom vi nu inte vet vem som kommer ta över hans organisation vilket innebär kaos i den undre världen och utrymme för frilansare att ta över vilket vi inte uppskattar.”
Hon tittade honom i ögonen. ”Nu när vi fått det avklarat så vill jag läsa upp ett brev som vi fick in tillsammans med ett paket för några dagar sedan. Avsändaren är anonym men jag tror du vet vem det är.” Hon tog fram ännu ett papper och läste ifrån det.
”Min vän gör folk illa, trots att jag inte vill det. Jag vet inte vad jag ska göra men jag tror inte han vill skada mig. Jag sparade det här i händelse att han ville det men jag tror att han är säker att han gör det rätta. Det gör han inte och någon dag kommer han att inse det. Sakerna jag lämnar in knyter honom till åtminstone ett brott, kanske fler. Jag hoppas ni hittar honom och stoppar honom för hans egen skull. Ge honom åtminstone den hjälpen. Ge honom sedan brevet.”
Andrea lade ett rosa kuvert på bordet. Det var förseglat med ett sigill som Hampus kände igen. Det var samma sigill som brukade finnas på Malins julkort och det var inte brutet. Polisen hade alltså inte läst brevet. Han sträckte sig fram och tog kuvertet med darrande händer och öppnade kuvertet och läste igenom innehållet. Sedan lade han ifrån sig det. Han visste vad han skulle göra nu, någon planering var inte nödvändig.
”Så, vad sägs om att jag ställer dig lite frågor om du inte har något emot det?” frågade hon.
”Jag antar att det går bra” svarade Hampus neutralt.
Andrea tryckte på en knapp som fanns monterad på det mörka bordet som skilde dem åt. Hampus antog att den måste gå till en bandspelare.
”Förhör med Hampus Petterson, På Sannolika Skäl misstänkt till Mord, Mordförsök, Ofredande, Olaga Hot och Grovt Vapenbrott. Hur ställer du dig till anklagelserna?”
Hampus tittade upp och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa något i hennes ansiktsuttryck men de visste båda vad svaret skulle bli. Det fanns ingen mening att låtsas om något över huvud taget.
”Skyldig.”