”Rädsla leder till vrede, vrede leder till hat, hat leder till lidande.”
– Ur Star Wars Det Mörka Hotet
28 November
Ulvsunda, Bromma
Platsen han satt på var vid det här laget bekant. Han hade knappt lämnat den på flera dagar, han hade ätit där, spelat där, surfat där och utan någon som helst entusiasm sökt jobb där. Faktum var att stolen som en gång varit den mest bekväma ytan i hela lägenheten där han många kvällar sjunkit ner efter att ha suttit på den hårda kontorsstolen hade börjat förlora det som gjorde den speciell.
Hampus hade sedan länge insett att han var rastlös framför allt. Han var van att jobba på dagarna och att få så här mycket fritid utan något att fylla den med var bland det värsta han varit med om. En gång hade han fnyst åt de arbetslösa som kunnat göra vad de ville under dagarna men nu förstod han deras frustration. Människan vill utföra någonting meningsfullt och finns inte det något sådant att göra så blir man långsamt galen. Inte för att det fanns annat att bli långsamt galen åt.
Media hade äntligen kopplat att de tre handlingarna han utfört var sammankopplade och irriterade honom med ändlösa analyser från så kallade experter som förklarade att han antagligen var sjuk i huvudet, hade Aspergers (Vad i helvete det nu var), att han var en arg vit man och att man antagligen skulle hitta honom snart och låsa in honom för gott och slänga nyckeln. Den enda kommentaren från Polisen var att man hade flera ledtrådar samt att han var beväpnad och mycket farlig. Politiker hade uttalat sig, glada över chansen att noteras av pöbeln och fördömt vad de kallade för hemska brott istället för att erkänna sin egen skuld till att brottslingar sprang lösa till höger och vänster.
Där någonstans hade Hampus tröttnat och stängt ner fliken i Webbläsaren. Istället hade han sökt sig till de sociala medierna, tidningarnas kommentarsfält, Sweddit och Flashback. Där hade han hoppats hitta personer som kunde visa förståelse för hans handlingar. Vissa av dem var förutsägbara och tyckte han ”borde knäppa blattarna istället” men andra, personer med logiska argument uttryckte att det hade varit bättre om han gått efter aktiva brottslingar istället. Visst hade de som dött varit svin, men hade de verkligen förtjänat att dö? Det var ett argument som Hampus hade svårt att värja sig vid och den ensamma kommentaren på Sweddit var anledningen till att han inte tagit sin automatkarbin och gått ut för att öka antalet döda brottslingar till en per dag. Det var ju trots allt ändå så att om hans jämlikar inte förstod vad han försökte göra så var det hela redan dömt och han kunde gå till Polisen med en gång.
Han hade redan insett att han förr eller senare antagligen skulle åka fast om han fortsatte. Det fanns två alternativ – det första var att sluta med den brottsliga verksamheten och försöka hitta ett nytt jobb. Kanske kunde han då återvända till Malin och förklara att han insett att han gjort fel? Han kunde ljuga om så behövdes för han visste att han saknade henne. Han hade ju trots allt gjort värre saker än så. Men det gick inte till på det viset. Det visste han. Slutade han nu skulle det bara vara ett gäng mord i samhällets ögon och när någon inte lyssnade på argument så fick man helt enkelt bevisa att de hade fel. Och det bästa sättet att bevisa att de hade fel på var att visa att man var en nytta för samhället. Han fick gå efter de lite större fiskarna och inte frikända våldtäktsmän. Han hade dock inte gjort något överhuvudtaget för att hitta de större fiskarna. De kunde man inte hitta genom att kolla på Lexbase eller genom att läsa i tidningen. Faktum var att han inte hade en aning om hur man hittade någon av dem.
”Men om man hade en ledtråd” sade han lågt för sig själv. Att prata med sig själv var en vana han lagt till sig de senaste dagarna. Han ansåg den inte vara hälsosam men han underhöll den med tålamod. Alternativet var att inte tala alls och det lockade inte. Om han talade högt så var det i alla fall ett par öron som lyssnade istället för inne i hans hjärna som fortfarande kändes kaotisk. The Boss hade faktiskt ringt dagen efter som han lämnat kontoret och frågat honom om han menade allvar med sin uppsägning. Det hade förvånat Hampus – han trodde att han gjort sin synpunkt på området fullständigt klar men det kändes också bra. De behövde tydligen honom. Han hade gjort en poäng av att säga att han kanske uttryckt sig otrevligt men att han stod bakom det som han hade sagt och på så vis hade saken varit klar. Lönen hade i alla fall kommit in på kontot men utan all den övertidsersättning han egentligen hade rätt till, något som han såg som ett bevis på att The Boss helt enkelt var bitter. Att ordna nytt arbete hade inte gått som planerat. Han hade väntat sig att så fort han skickat in sitt CV så skulle saken vara klar – han hade bra referenser även utan The Boss – men det enda som ens svarat hittills var ett jobb på supporten hos en affär som han sökt mest för att kunna visa upp något för Arbetsförmedlingen.
Han suckade och stängde ner Far Cry 4. Han hade spenderat lite för mycket av de senaste dagarna framför spelet. Hade han varit lika kraftfull som han var i spelet så kanske han hade kunnat göra någonting ordentligt åt stadens brottslighet, men allt han kände nu var hjälplöshet över att allt han gjort bara hade resulterat i att man gnällde om mord. Förstod de inte att det var brottslingar det handlade om, brottslingar som förverkat rätten till att fortsätta vara i det samhälle som de förstört? Tydligen inte, och nu tyckte de att han var en. Han hade visserligen räknat med det men det fick det inte att kännas bättre på något vis. Men om han skulle tagit beslutet igen så ångrade han ingenting, det var i alla fall vad han sade till sig själv. Problemet med hans handlingar var allmänhetens reaktion och att de inte förstod och det var hans fel.
Han var tvungen att få dem att förstå. Det enda sättet han kunde ta sig upp ur det hålet som han grävt åt sig själv och han hade ingen idé om vart han skulle börja. Det hade nog varit lite naivt att tro att han kunde göra någonting åt brottsligheten själv men samtidigt var han tvungen att göra lite nytta om han inte skulle åka in på livstid. Om bara allmänheten stod på hans sida så skulle det hela antagligen kunna dras ut så länge så att straffet inte skulle bli så långt. Han svettades, han var inte alls lockad av tanken att åka dit över huvud taget men samtidigt så visste han inte om Polisen skulle knacka på dörren inom några minuter – eller kanske när han sov. Malin kunde lätt drabbas av samvetskval, hon hade redan visat att hon var inte kunde härda sig. Hon kanske skulle lämna in bevisen hon stulit tillsammans med hans namn.
Det plingade till i inkorgen. En av de konversationerna han bevakade hade besvarats och det fanns flera nya inlägg i debatten på Efterlysts Facebooksida där hans dåd diskuterades flitigt. En av dem var speciellt intressant och var från Efterlysts redaktion – De ville tillägga att om gärningsmannen läste det hela så fick han gärna lämna in sig själv till Polisen. Egentligen var det inte så svårt att gissa att han skulle det för hans motiv var vid det här laget korrekt gissat av både polis och media även om man hade olika gissningar om detaljerna. Den andra kommentaren, den direkt under fångade dock hans uppmärksamhet.
”Gör någonting åt vapenbrotten! Det är för fan skitlätt att köpa olagliga vapen! Skurkarna lämnar över lite cash som de rånat från någon jävla butik och sedan skjuter de hejvillt i förorterna!” Han klickade på namnet bakom personen som skrivit kommentaren. Det var en äldre, sportintresserad herre som faktiskt såg rätt sympatisk ut. Han tvivlade på att kommentaren var riktad till honom men det skadade ju inte att agera i alla fall. Med en blick på automatkarbinen som stod lutad mot väggen – fanns ingen mening att gömma den längre – så visste han precis vad han skulle göra. Han visste hur han skulle kunna slå till mot den olagliga vapenhandeln i förorterna.
”Det kan faktiskt göras” sade han tyst för sig själv. ”Allt som behövs är att jag går dit och slår till. Han verkar ju faktiskt arbeta där. Men för att se till att han är där kanske man ska göra det på ett annat sätt än förut? Tyst och försiktigt kommer inte fungera, jag måste slå till snabbt så att de förstår att det inte är
Tankarna och orden flöt samman och till slut visste han inte vad som var vad. Syftet var uppenbart och han gillade det. Det var ironiskt på något vis och på så sätt kunde han två sina händer från den verksamhet som han motvilligt sponsrat. Kanske han rentav skulle få tillbaka den investeringen? Om de skötte affärerna där så fanns väl kassan där också. Tekniskt sett var det rån men bättre att han levde på pengarna än att de gick till olagligheter. Han satte sig vid datorn och författade ett PM till det anonyma kontot på Flashback.
Under morgondagen skulle han göra ett återbesök hos sin vapenleverantör.