– Okänd
24 November
Det hade dock inte hindrat honom från att ha en mycket sömnlös natt där både Malin, de han dödat, polisen och en massa mörka stadsdelar gjorde ett intryck som vägrade lämna hans hjärna och hans tankar. Han visste inte om han hade sovit eller varit vaken och det hade gjort det hela värre. När väckarklockan hade ringt hade han ignorerat den och nu satt han upp och försökte tvinga sig att vakna genom att hårt stänga ögonlocken och sedan öppna dem igen. Klockan var mycket och han skulle antagligen bli sen till jobbet om han inte steg upp omedelbart och lämnade huset. Men han var så fruktansvärt trött. Han behövde Kaffe. Långsamt så steg han upp ur sängen och gick mot hallen, nästan stapplande. Hans ben hade somnat och de stödde honom långsamt. Hakan kliade och när han lyfte handen för att klia den kände han den sträva känslan av en skäggstubb. Rakapparaten hade varit oanvänd i flera dagar men han hade inte tid att ordna den saken nu. Kaffe var en prioritet, framför allt när det luktade gammal alkohol och dålig andedräkt kring honom. En del av honom ville sjukanmäla sig eller åtminstone riskera att komma försent för att duscha men han visste att The Boss aldrig skulle acceptera det.
Med en suck så sträckte han sig efter kaffekokaren och slog på den. Förhoppningsvis skulle den bli klar fort. Sedan gick han bort, ut mot vardagsrummet där han hade lagt fram sina jobbkläder. Han luktade av svett som funnits på hans kropp under natten och sedan stelnat men han ansåg sig inte ha tid att duscha. Han fick helt enkelt ta det hela på språng, undvika folk på jobbet och generellt ge intrycket av att han festat för mycket. Han kunde inte förstå varför han inte sovit ordentligt – hade helgens händelser verkligen påverkat honom så? Han skakade av sig de ord som fortfarande ringde i hans huvud – Malins ord. Hur kunde en så intelligent person ha så fel egentligen?
Det var nästan tragiskt att hennes brist på insikt i det här området skulle sätta käppar i hjulet för deras vänskap. Hon hade varit en bra avlastning när han behövt slappna av och känna sig normal, i hennes sällskap hade han kunnat glömma bort minnesbilderna av personerna han dödat. Kaffekokaren plingade till. En kopp var redo åt honom och han slet åt sig den och tömde den i två svep. Munnen och halsen sved efter värmen men det var han villig att tåla. Slutligen så sprang han in i badrummet för att borsta tänderna för att få bort den värsta stanken från munnen och få honom att känna sig lite mer som en man. Personen som mötte honom i spegeln kändes inte som honom själv. Ögonen var spruckna med påsar under dem, hans hud kändes onaturligt blek och fet. Han nästan längtade efter en dush men han kunde inte komma försent, fick inte komma försent. En minuts borstande och en sköljning med flour fick räcka. Sedan rusade han ut genom dörren.
Hampus morgon hade inte blivit bättre på resan in till jobbet. Allt oljud från de andra passagerarna, tåget och trafiken hade gjort ont i hans öron och när han steg in på kontoret så var det med en djup önskan om att krypa in i sitt hörn med lite frukt från fruktskålen och sätta igång att jobba i all ensamhet. Han ville inte ha sällskap, han ville inte att någon skulle se honom i det skick han var just nu och framför allt ville han inte ha fler personer som ställde krav på hur han skulle agera. Han visste bäst själv vad han klarade av och vad som var rätt.
”Okey, hör av dig om du behöver ledigt. Jag tror vi kan klara oss utan dig ett tag.” sade hon och lade en hand på Hampus axel. ”Ta det lugnt idag okey?”
Det var helt tyst i lokalen. The Boss stod och tittade på Hampus med ett chockat, nästan förfärat ansiktsuttryck och vid kontoren och skrivborden runtomkring stack hans kollegor upp huvudet för att se vad det var som pågick. Med en föraktfull fnysning vände han på klacken och gick raka vägen ut ur kontoret. Han tänkte inte komma tillbaka. Vad han tänkte göra var att gå hem och sova. En kort tanke gick till scriptet han hade på jobbdatorn och att han nu inte kunde använda det. Kanske lika bra egentligen. Det var inte hans kollegors fel att The Boss var ett sådant arsel. Hur i helvete kunde hon vara så elak att läxa upp honom för hans utseende när hon måste sett att han hade en dålig morgon. Och anspeningen på att han skulle vara lat eller inkompetent. Han fnös och öppnade ytterdörren. Han skulle inte behöva återvända hit. Han skulle hitta ett bättre jobb, ett som faktiskt lät honom göra det som han var bra på och inte slösade bort hans talanger med att sitta i ett hörn och forska saker åt bättre avlönade personer så att The Boss kunde sitta och skryta om att det var hon som gjorde att det gick så bra för bolaget inför aktieägarna och styrelsen.