”Behåll enbart de vänner som du närsomhelst har mod att bli ovän med”
– Gustaf Lindborg
23 November
Larsberg, Lidingö
Det var länge sedan som Hampus senast hade vaknat med en annan persons huvud liggandes tätt intill honom och samma persons hår spritt över hans bröst även om han låtsades för omvärlden att det var någonting som hände honom ofta. Han ansåg det i alla fall vara nyttigt att vakna upp och inse att där fanns någon som genuint gillade honom, som inte följde med honom hem för att de var för fulla för att inse att det inte var en bra idé eller trodde att han skulle fixa dem modellkontrakt.
Han kunde nämligen inte förstå någon annan anledning till varför annars en av de människor han värderade högst i sitt liv skulle ligga och hålla om honom på det här sättet och tanken fick honom nästan att känna sig besvärad. Han tittade ner på den sovande tjejen och sedan ut genom fönstret där morgonsolen lyste starkt och irriterande på honom. Själv behövde Hampus mörker för att kunna sova – minsta ljus väckte honom men tydligen fungerade Malin annorlunda. Försiktigt frigjorde han sig från hennes grepp och ställde sig upp bredvid sängen. Täcket hade delvis glidit av Malin när han reste sig upp och hon låg nu på sidan med överkroppen blottad. Han stannade till och beundrade den smala och välformade kroppen som låg på sängen.
”Det enda fett hon verkar ha sitter i alla fall på rätt ställe” tänkte han och gick fram till fönstret. Det hördes inga ljud utifrån – fördelen med bra ljudisolering – men trafiken var redan igång över bron i fjärran, samma bro som han under natten flytt från Polisen. Han undrade om de fortfarande letade eller helt enkelt accepterat att han undkommit. Han drog igen gardinerna och var noga med att de inte släppte igenom något ljus och gick sedan tillbaka till sängen och satte sig på sängkanten. Hon var en väldigt vacker tjej, även utan håret uppsatt och smink. Det var det som var naturlig skönhet.
Han sträckte fram handen och smekte henne försiktigt över kinden men tog inte bort den när han nått hakan. Istället böjde han sig fram och lät försiktigt handen söka sig neråt över halsen och till slut mellan hennes bröst. Han tvekade lite innan han förde upp handen över hennes ena bröst – hon hade ju lagt sig naken i samma säng, hon tyckte säkert det var okey – och gned med tummen över bröstvårtan. Sedan tog han bort handen, lade sig ner på sängen, flyttade sig så nära Malin som han kunde komma och tryckte sin bringa mot hennes bröst samtidigt som han höll henne tätt intill sig. Återigen lät han sina händer gå på upptäcktsfärd över hennes kropp, ned för ryggen och mycket försiktigt och mjukt över rumpan. Han funderade om han skulle utforska mer nu när han hade fri tillgång men det skulle säkert komma fler tillfällen. Han var trött och behövde sova i några timmar till. Nöjd över att ligga så nära en tjej som han både respekterade och tyckte var så oerhört sexig knäppte han händerna över hennes midja, lutade sig tillbaka mot kudden, blundade och somnade om.
Långsamt öppnade han ögonen. Rummet var ljust och kallt. Gardinerna som han dragit för tidigare var återigen uppdragna. Han tittade åt sidan. Malin låg inte kvar bredvid honom. Antagligen hade hon gått upp. Han vände på huvudet och försökte hitta en klocka någonstans men det satt ingen på väggen som det gjorde hemma hos honom. Han vände huvudet åt andra hållet, bort från sängen. Där fanns ett nattduksbord och på den stod en billig väckarklocka från Ikea. Den visade att klockan var halv tolv. Han hade sovit ett bra tag och det var dags att gå upp och antingen se om Malin ville hitta på något eller åka hem. En del av honom hoppades att Malin ännu inte klätt på sig – han hade uppskattat att se henne lättklädd – men om klockan var så här mycket var hon antagligen redan ute på stan och shoppade redan. Långsamt tog han bort täcket från sin kropp och satte sig på sängkanten. Hans fötter stötte emot något mjukt och han tittade ner. Hans kläder låg där i en kaotisk hög där han hade svårt att skilja ett plagg från ett annat. Han kände på sin T-shirt. Den var fortfarande blöt och han såg inte fram emot att ta på sig den men det fanns inget val i frågan.
Med en suck förstod han budskapet. Klä på dig innan du går ut ur sovrummet. Det innebar att det inte alls var troligt att Malin skulle vara lättklädd. Han övervägde om han skulle försöka hinta att han gillade Malin bättre på det sättet men det kunde lika gärna vänta. Nu när han visat att han kunde hantera det skulle de säkert dela säng igen. Med en suck plockade han upp sina kalsonger. De stank av svett och urin och han slängde dem ifrån sig. Han tänkte inte ta på sig dem och han sträckte sig efter sina leriga och smutsiga BDU byxor och kände direkt hålet som rivts upp under nattens handling. Att bära dem utan underkläder var uteslutet så länge som hålet fanns där såvida han inte ville åka fast för Ofredande och hade nattens äventyr bevisat någonting för honom var det hans vilja att inte åka fast för något över huvud taget. Han tog på sig kalsongerna och byxorna men lämnade T-shirten där den var så länge och gick ut i hallen. Hade inte Malin sagt att hon skulle tvätta hans kläder? Varför hade inte det skett? Något kanske hade gått fel med tvättmaskinen tänkte han när han gick ut i Vardagsrummet. Malin satt vid datorn som stod på hennes skrivbord och såg väldigt allvarlig ut. Hon gav honom en kort blick innan hon fortsatte att titta mot skärmen.
”Det var ett mord på Lidingö inatt” sade hon med en röst tom av känslor, som om hon läste innantill. ”En man sköts av en okänd gärningsman inför sin familj, Polisen jagade gärningsmannen som verkar ha kommit undan.”
”Några spår av skurken?” svarade han och försökte hålla samma tonläge som om de diskuterade vädret. Han noterade att Malin fortfarande undvek titta åt hans håll.
”Gärningsmannen var mörkt klädd med rånarluva och tung beväpning” fortsatte hon i samma nästan döda röst. ”Polisen ber allmänheten att ringa 114 114 om de har sett någonting i anslutning till det hela. Man misstänker att mordet är kopplat till mordförsöket förra veckan och mordet av den frikände våldtäktsmannen för två veckor sedan.” avslutade hon och tittade på Hampus.
”Jag är inte dum, Hampus” sade hon tyst. ”Du dyker upp mitt i natten iförd mörka kläder.” började hon men hennes röst stockade sig, som om det var något hon beklagade.”Sedan vaknar jag och läser om att det skett ett mord där gärningsmannen har samma kläder du dykt upp i, vid ungefär samma tid som du dök upp. Så jag tittade i din väska. Jag tog några saker därifrån som bevisar din inblandning och har gömt dem där du inte kommer hitta dem. Försöker du skada mig så kommer Polisen veta vart man hittar dem. Innan du går har jag bara en jävla fråga. Varför.”
Hampus var mållös. Det var inte så här det skulle vara. Hon skulle ju vara stolt över vad han gjort, stolt över att inspirerat honom, stolt över att han gjorde något, glad över att världen hade två mindre kriminella. Hur vågade hon sitta där som en idiot och vägra förstå samhällsnyttan i det han gjorde?
”Det är väl uppenbart varför” svarade han med en röst som kändes hög och onaturlig i hans egna öron. ”Vi är båda överens om att det behövs göra något mot brottsligheten, att man inte kan tillåta att kriminella frikänns eller bara springer runt efter att ha spenderat ett år på de vuxendagis som är dagens fängelser. Jag sätter skräck i dem, ser til att de tittar sig över axeln. Jag gör dem rädda, precis som de har gjort sina offer rädda och när de varit rädda befriar jag dem från det här livet. Jag vet att du förstår, du berättade ju själv för mig om The Bystander Effect, du vet att ibland måste man bryta den och göra någonting för att ingen annan gör det.”
”Har du en skruv lös?” frågade Malin tyst. ”Du kan inte agera polis, jury, domare och bödel. Jag struntar helt och hållet i vad du tycker samhällsnyttan med det här är. Det är fel. Det är brottsligt. Du bekämpar brott genom att göra brott. Med den logiken skulle det vara bäst om du sköt dig själv! Inser du inte att det är Polisens ansvar att hantera brottslighet, inte din? Jag trodde att du var en trevlig och intelligent kille, den sorten som går att umgås med. Istället är du bara en liten machofjortis som behöver växa upp.”
”Växa upp?” skrek Hampus ”Förstår du inte hur mycket planering det går in i det här? Jag skjuter bara grovt kriminella som skadat folk! Tror du verkligen mannen som dog inatt var oskyldig? Nej! Han var en gängmedlem som misshandlat folk, förstört liv och slagit halvt ihjäl en person på grund av att han inte vile betala beskyddarpengar. För det fick han några år i fängelse. Han erkände det själv – han hade inte varit snäll mot folk i sitt liv.”
Hampus kunde knappt tänka. Kompisar skulle stå bredvid en och rådgiva, inte stå och läxa upp honom i en fråga där han visste bäst, det var hon tvungen att förstå.
”Så en kille du sköt hade blivit frikänd för våldtäkt. Big deal” tjöt Malin och hon hade tårar i ögonen. ”Sådant händer hela tiden, han förtjänar inte att dö för den sakens skull! Han som dog inatt hade enligt dig inte ens dödat någon – du har dödat två personer. Det gör dig till värre än dem i min bok.” Hon tystade en kort stund. ”Jag tänker inte ange dig för Polisen men nu drar du härifrån och du kontaktar inte mig igen förrns du har erkänt ditt brott för Polisen. Om du kan visa att du insett det vidriga i det du gjort så kanske vi kan umgås igen. Kanske.”
Hampus vände sig om och började långsamt gå mot hallen.
”Jag tänker inte åka fast för det här” sade han mot vardagsrumsväggen. ”Jag gör rätt sak och när du inser det så kommer jag att förlåta dig för de här orden. Det har du mitt löfte på.”
Väl i hallen så tog han på sig jackan – den kändes kall mot hans bara överkropp – och hängde på sig ryggsäcken. Den kändes inte speciellt mycket lättare vilket i alla fall innebar att automatkarbinen förhoppningsvis låg kvar i den. Han tittade ut i vardagsrummet och tittade mot Malin.
”Jag hade en mycket trevlig natt. Förhoppningsvis kan vi göra det igen någon gång.”
”Ut” svarade hon utan att titta på honom.
Han vände sig om och gick långsamt ut genom dörren. Det enda ljudet i trappuppgången var från hans egna fotsteg när hans fötter landade på trappstegen och skapade en smäll med tillhörande eko i det begränsade utrymmet som lät ljudet studsa mellan väggarna likt hans tankar i huvudet.
Han hade varit så säker på att Malin skulle förstå honom, att hon skulle stött honom. Istället hade den jävla slampan gått och lagt sig intill honom och sedan spionerat i hans ryggsäck. Hon borde hållit sin jävla näsa borta ur hans affärer tills han bjöd in henne att dela dem med henne men nej då, hon skulle använda sin jävla intelligens för att briljera. Hade hon menat allvar med sitt jävla snack om att det var fel, då hade han ju vaknat med Polisen i rummet. Hon stödde fortfarande vad det var han gjorde, det var ju uppenbart.
Med en kraftansträngning så tvingade han sig själv att sluta tänka på Malins reaktion. Hon hade haft vissa poänger, men hon hade inte förstått helheten. Det var allt. Han skulle inte vara arg på henne utan skulle hålla sitt ord så att de en dag kanske skulle ligga bredvid varandra igen. De hade båda gillat det och det hade fungerat hyfsat. I sina tankar kunde han fortfarande henne ligga där i sängen.
Det skulle ordna sig till slut. Hon var hans vän och tids nog skulle hon komma ihåg det men nu skulle han ta sig hem och få på sig lite ordentliga kläder. Han öppnade dörren och steg ut i den friska höstluften som smög in innanför hans jacka och gav honom gåshud på överkroppen och armarna. Allt han ville ha nu var en snabb buss hem.