Kapitel 17

”Du kan skynda utan att vara stressad”
– Eckhart Tolle

22 November

Av alla de spaningar han haft på en måltavla så ansåg Hampus att det här var den bästa. Det sagt, så hade han inte riktigt börjat spana på målet ännu – i själva verket spanade han på någonting helt annat men om han fick välja mellan att spana på en grovt kriminell gängmedlem eller vad han nu lade ögonen på så visste han exakt vad han skulle välja. Det var inte direkt ett svårt val för varje logiskt tänkande man med fullt fungerande hjärna och könsorgan. Han log för sig själv – det skulle vara lite för avslöjande att le utan någon anledning som andra kunde se – och njöt av utsikten framför honom. Föremålet för hans beundran, en rumpa klädd i ett par väldigt tighta jeans var just nu upptagen med att visa upp sig för honom mindre än meter bort. Rumpans ägare, en tjej som var ett halvt huvud längre med honom, ett runt ansikte med klarblå ögon och ett långt rött hår som räckte ner till nacken grävde i ett skåp efter någonting som hon tydligen ansåg var nödvändigt att ha till deras fikastund. Han hoppades att det skulle ta ett tag till att hitta bakverket så att han kunde njuta av utsikten en liten stund till. Det var inte första gången han tänkte på Malin på det sättet – hon hade en tendens att dyka upp när han onanerade men det kändes mer seriöst av någon anledning.

En del av honom tyckte att han skulle gå fram och känna lite på den men han var inte alls säker om en sådan gest skulle vara uppskattad. Visst var de kompisar men att försöka förklara det hela som ett skämt skulle kunna slå fel. Bäst att bara titta och tycka om det man såg i sådana fall. Visst, han brukade krama henne och på Gråmunken hade han rentav blivit mer intim än så och hon hade inte protesterat nämnvärt men han ville inte ta risken. Han tyckte om hennes sällskap och ville han känna på rumpor i snygga jeans behövde han väl bara ta sig ner till Stureplan någon gång och bjuda första bästa blondin på drinkar. Det var väl ändå därför de fanns där – så att man kunde få ut sina manliga drifter – och inte förolämpa vänner genom att agera på det viset.

Till slut så ställde hon sig upp och log åt honom med en påse mazariner i handen. Hon rörde sig snabbt i köket bort till ett av skåpen som hon öppnade.
”Min syster bakade de här åt mig” förklarade hon samtidigt som hon lade upp dem på en liten tallrik. ”Kollar du om tevattnet har kokat klart förresten?”

Hampus gick mot vattenkokaren som var avslagen och varm vilket innebar att den gjort sin plikt och kokat klart det vatten de skulle ha till té. Det fungerade till bakverk men egentligen föredrog Hampus varm choklad eller kaffe. Det té som Malin brukade ha hemma var dock ett undantag. Det var väldigt bittert, även med socker och skapade därmed en intressant smakkontrast i jämförelse med andra drycker som ibland kunde bli lite väl söta tillsammans. Han förstod inte vad Malin gjorde med det för att få det att smaka så gott men hennes förklaring att hon lät det dra längre än vad det borde hade han aldrig riktigt lyssnat på. Han drack té när det bjöds, annars något annat.

”Har du haft en trevlig helg hittills då?” frågade hon samtidigt som hon satte sig i soffan med ännu ett av sina mystiska leenden som hon oftare gav honom när de pratade.

”Nja” svarade Hampus. ”Farsan ringde och ville ha ett möte i veckan. Han behandlar mig fortfarande som en affärspartner och jag svär att det är något han vill. Gud förbjude att vi ska träffas bara för att umgås” svarade han med ett spår av bitterhet. ”Sedan ville Johan träffas, men vi hade ju redan en date så vi fick skjuta till något annat tillfälle.” tillade han. Han ville helst inte umgås att han och Johan träffades alltmer sällan – de var båda jobbnarkomaner med ont om tid och det verkade inte som de saknade varandra. Det ville han dock inte att någon skulle få veta – han och Johan hade samma krav på varandra och sig själva om image och den tillät inte att man slutade umgås med någon som man var tät med. Senast han hade hört något om Johan var en Facebookuppdatering där han hade börjat dejta någon feminist och spytt ut sig en massa konstigt snack om hur man inte kunde säga våldtäkt om annat än just det. Hampus brydde sig inte – så länge man faktiskt inte våldtog fick man kalla saker för vad man ville i hans värld. Det kunde ju knappast vara så att någon intelligent tjej faktiskt tog snacket på allvar och trodde att ”I will rape you” i ett spel innebar att de faktiskt skulle göra det. ”Skruvilurkorkar” sade Malin och tittade på honom. Hennes klarblåa ögon mötte hans.
”Bra sammanfattning sade han och skrattade till. Han gillade ordet även om han inte hade någon som helst aning om vad det betydde.

”Du var fast i dina tankar igen” kommenterade Malin. ”Du har varit det en hel del de senaste veckorna. Ända sedan den där grejen i tunnelbanan”.
”Jag har alltid tänkt mycket” svarade Hampus defensivt. ”Bara det att jag nu tänker vid andra tillfällen och på andra saker”.

”Jag märker det” svarade hon och blinkade. ”Det är nyttigt att tänka. Sorterar tankarna, får en att ta beslut för det mesta och skapar underlag för handlingar.”

Hampus stirrade på henne i några sekunder och började sedan att skratta. Hennes finurliga leende bröts och hon lutade sig tillbaka i soffan med ett ännu bredare leende som visade hennes tänder.

”Jag fick dig att tro på det ett tag, eller hur?” frågade hon.

”Nästan” erkände Hampus ”men du har aldrig varit den filosofiska typen” svarade han och tog ett bett ur sin mazarin. ”De här var riktigt goda. Sin syster kan baka rätt bra.”

”Inte förvånad över den saken. Hon jobbar som kontorist och de bakar allt själva” förklarade hon.

”Bra är det i alla fall” sade han och blev sedan tyst.

”Hur är det med jobbet då?” fortsatte Malin. ”Är The Boss fortfarande ett pain in the ass?”

”Vet du” svarade Hampus och satte ner témuggen som var lite för varmt för honom. ”Jag talar helst inte om något gammalt, fult och elakt när jag har den totala motsatsen i samma soffa. Saboterar stämningen.” förklarade han och tittade in hennes ögon.

”Mmm?” frågade hon efter att ha tagit en klunk ur sin egen mugg. ”Vad för slags stämning är det som du är rädd för att sabotera då?”

”Den här” påpekade Hampus. ”Jag kan sitta här och prata med dig, behöver inte låtsas vara något jag inte är, behöver inte bli gapad på av en surkärring eller höra en massa gnäll om patriarkatet.”

”Oroa dig inte för den saken. Mina armhålor är rakade, det garanterar jag” svarade hon med ett flin som anspelade på deras privata skämt om dylika frågor.

”Jag får väl helt enkelt vänta tills jag får se dig i en bikini igen och se efter om det fortfarande stämmer” sade Hampus och tog en klunk ur sin mugg och tog samtidigt en blick på sin klicka. Han behövde gå snart om han skulle få tillräckligt med tid att avspana målområdet.

”Du” sade han försiktigt. Det var inte speciellt artigt att behöva lämna huset bara några timmar efter att han anlänt. ”Jag har en massa jobb som behöver göras. Jag kommer behöva gå rätt snart, bara så du vet.” svarade han och vägrade möta Malins blick. Han anade att den skulle vara förebrående.
”Du vet hur The Boss är” sade han och suckade. ”Jag har krokar ute på ett nytt jobb men det tar tid” sade han fort för att undvika hennes uppenbara och väntade kritik av hans chef.

Han ställde sig fort upp, nästan så fort så att han kände att han flydde därifrån. Han ville inte övertalas att stanna kvar, han ville inte göra henne besviken och framför allt så ville han inte göra ett arsel av sig själv på det här viset men hans upplevelser förra helgen hade lärt honom värdet av spaning och att följa sin planering. Det gick bara inte att höfta till det och hans besök här hade ändå varit på grund av att han ändå var i området. Han tittade tillbaka på soffan där Malin fortfarande satt och tittade på honom med tekoppen i knät.

”Det är lugnt” sade hon trots att rösten avslöjade att hon inte alls tyckte det. Han ryckte på axlarna i ett försök att säga att han var ledsen men fick inte ut någonting ur munnen. I hallen så tog han på sig sina skor och sin vinterjacka och noterade att hon fortfarande satt där och tittade på honom. Han kunde inte lika gärna bara sticka sådär och gick fram till henne och tog hennes hand.

”Du vet att jag inte vill. Men jag behöver ha kvar mitt jobb” sade han och försökte fånga hennes blick. ”Jag ska försöka komma förbi snart, jag lovar.”
”Närhelst du vill” svarade hon och ett svagt leende skymtade på hennes läppar.

”Då skulle jag ju inte få något jobb gjort” sade han med en flin och strök henne över håret och vände sedan på klacken och gick de korta stegen till hallen, öppnade dörren och steg ut. Hans tékopp stod fortfarande ljummen och sval kvar på bordet tillsammans med smulorna av en Mazarin.

Den kalla novemberluften kändes kall och hård mot hans kinder, ett straff kanske för att han lämnat både en varm lägenhet och trevligt sällskap men det var smällar man helt enkelt fick ta om man lämnat den sortens löfte som han gjort. En snabb titt på mobilen bekräftade att han var på rätt väg, han skulle förbi Ica Kvantum och över en bro som gick över Lidingöbanan och en bilväg. Sedan skulle han gå fvia en gångväg och en massa träd för att ta sig en närmare titt på huset där hans måltavla bodde. Han hade redan kollat upp området via Google Earth och att det låg nära var en absolut fördel. Dels hade det ett skogsområde där han kunde byta om och framför allt så låg själva huset intill sagda skogsområde. Om man skulle tro Google Earths satellitbild så hade de bara ett staket ut mot skogen – antagligen tyckte dem att det var trevligt att ha det bakom knuten.

Som tur är behövde han inte gå in i skogen ännu. Han ville bara ta en titt på området i händelse av att han blev sedd eller på annat vis behövde ta sig därifrån fort. Hans plan var enkel – åk buss dit, gå in i skogen vid Hägerstigen och kom ut vid Oskarsgatan. I skogen skulle det nog också vara säkert att tända ficklampan på automatkarbinen – om de skulle se vad ficklampan satt på så skulle det ändå vara försent eftersom han skulle kunna se måltavlan.

Hans steg förde honom över bron och han stannade ett tag för att titta ut över den byggarbetsplats där en stor depå skulle byggas för Lidingöbanans bruk. Ibland undrade han vad som fick folk att söka sig till jobb där de utsattes för smuts, väder, fara och hårt arbete och byggarbetsplatsen såg ut att innehålla en hel del av alla de nämnda sakerna. Stora lampor var tända för att ge ett gult ljus över hela platsen i det tagande mörkret. Han var mycket glad över att slippa utföra en handling där – hans spaningsturer och handlingar hittills hade lärt honom att mörkret var en plats han trivdes på – där han inte blev sedd och inte dömd för vem han var. Han hade ljugit för Malin tidigare under kvällen. Han brydde sig väldigt mycket om sådana saker som stil, image och kläder inför henne men det kunde han ju inte låtsas om. Han fortsatte gå och tog en titt till på sin telefon. Den blåa linjen som visade hur han skulle gå ville att han skulle korsa gatan vilket han gjorde direkt och fick ett argt tutande från en blå Saab till tack. Bilen körde förbi honom med ett swoshande ljud som i Hampus mening avgjorde att den körde för fort.

Framför honom låg en upplyst skolgård men kartan sade åt honom att gå in på en liten väg till vänster. Det var en liten och tom asfalterad väg men han kände sig väldigt exponerad när han gick nedför den men han kunde inte smyga omkring i buskarna. Då kanske någon skulle tro att han tänkte överfalla någon på vägen och han ville inte ge det intrycket. Vägen tog honom fram till Duvstigen som i Hampus ögon var ett helt vanligt villaområde. Han var nu inom sitt målområde och försökte ta in alla detaljer som kunde vara viktiga för morgondagens handling. Här och var stod bilar parkerade och ur somliga av husen strömmade det högljudd musik där fester hade tjyvstartat.

När han svängde upp höger på Svalvägen så blev han nästan lite besviken över den fortsatta tystnaden. Här fanns ingenting som ens andades ovanligt, det var ett väldigt lugnt område. Innan han visste ordet av det så var han framme på Tranvägen. Han tittade in på den korta avgatan. Det fanns precis som kartan visade en ingång i skogen längre bort. En oro hade varit att kartan skulle varit ouppdaterad men så var alltså inte fallet. Vid trastvägen så stannade han upp och undrade vilken jävla idiot till fågelskådare som döpt gatorna i området och svängde sedan in på Oskarsvägen och tog sig snabbt fram till måltavlans adress. Han var inte ens nervös längre. En kort titt på huset avslöjade att det var mycket mer påkostat än de andra husen i området. Antagligen på grund av målets kriminella bakgrund. Han tittade några sekunder till på det och försökte avgöra om det fanns någonting som kunde störa hans operation under morgondagen. Det såg i alla fall inte ut att finnas en portkod, det var en villa vilket innebar att han inte skulle behöva ta sig igenom en lägenhetsdörr och hade han tur kanske han skulle kunna skjuta från skogen – det beslutet fick han ta när han väl skulle utföra operationen. Han log. Det här skulle bli en barnlek.

Med den tanken fast i sin hjärna vände han på klacken och gick tillbaka mot bussen. Det här hade tagit väldigt kort tid och han övervägde kort att gå tillbaka till Malin och säga att han ändrat sig, men då kanske hon skulle tro att han var någon slags toffel. Bäst att gå hem och förbereda sig inför operationen istället och gå och lägga sig tidigt så han var utvilad och klar när det som måste göras skulle ske.