Kapitel 12

Hampus satt vid sitt skrivbord på jobbet och försökte se upptagen ut, en täckmantel för det faktum att han inte alls jobbade. Det behövde han visserligen inte – hans organisation för den nya avdelningen var klar men det innebar inte att folk automatiskt kom ihåg att den existerade. Detta skapade långa perioder där Hampus bokstavligen fick betalt för att inte göra någonting och eftersom The Boss hade för vana att skälla ut personer för inkompetens om de frågade om saker hon ansåg uppenbara förväntade sig Hampus att det skulle fortsätta att fortgå tills dess att han skickade ut en påminnelse i intranätet om avdelningens existens. Det planerade han faktiskt att göra efter lunch – då kunde han också redan nästa dag förhoppningsvis påpeka för The Boss att hans avdelning sysselsattes till kapacitet och att det gjorde att alla andra arbetade mycket effektivare.

Det kunde dock vänta tills dess att han läst klart de artiklar och diskussionstrådar på Internet som handlade om hans dåd. Hans handlingar under helgen hade resulterat i rubriker i nästan varje större dagstidning och på vägen till jobbet hade han sett hur Metro hade haft nyheten på förstasidan. Polisen hade varit förtegen till tidningen men ansåg sig inte kunna utesluta ett hämndmotiv. Det var som väntat. Han ansåg sig behöva veta vad Polisen tyckte men eftersom Polisen gärna inte ville avslöja om de avsåg rusa in på hans jobb och arrestera honom så sade de ingenting. Hampus trodde dock inte att de visste vem han var. Efter att han pratat med Malin på telefon vid Ängbybadet och sedan gått hem i den stilla höstkvällen så hade han insett att Polisen aldrig hade förföljt honom och antagligen hade polisen aldrig ens noterat hans närvaro.

Det fanns visserligen spår som han lämnat kvar – hylsorna från vapnen – men att polisen skulle kunna veta mer än så om dådet trodde han inte. Vad som dock förvånade honom var att Polisen offentligt gått ut med uppgiften att de misstänkte att det var ett medborgargarde som låg bakom mordet. Som han förstått det brukade man inte vilja gå ut med liknande uppgifter eftersom det skulle uppmuntra till härmapor. Just härmapor var något Hampus inte hade tänkt på så mycket man om andra gick ut och följde hans exempel skulle det bara vara bra. Vem skulle mörda eller våldta om konsekvenserna var att man blev dödad?

Kommentarerna på Internet hade också muntrat upp Hampus något enormt. Han hade varit noga att kolla på Sweddit, på tidningarnas kommentarsfält, på Flashback och på Facebook. Feedbacken var enorm med en massa personer som tyckte att det han gjort var bra och det värmde. De tyckte som han, de stödde hans handlingar och det gjorde också att han kunde räkna med deras stöd. Det var givetvis viktigt att välja mål som alla avskydde för att fortsätta ha det folkliga stödet och det störde honom lite att det fanns flera som ansåg att våld inte var den rätta vägen. Han brydde sig dock inte nämnvärt – de kommentarerna fick ändå inga likes.

Detta hade resulterat i att han kände sig fullständigt trygg i att han skulle kunna utföra fler handlingar och redan hade han börjat forska i vem som skulle bli hans nästa mål. Kanske ett annat uppmärksammat fall där någon gått fri? Problemet var mest att han inte kunde gå och döda en massa personer som blivit frikända. Då skulle han förr eller senare döda en oskyldig. Nästa var tvungen att vara dömd för ett brott men inte fått tillräckligt hårt straff. Han lekte med tanken att straffa åklagaren som satt dit The Pirate Bay men att rikta in sig på rättsväsendet – och framför allt en person som skulle ha andra redo att hämnas – skulle inte vara en smart idé. De han bestraffade behövde vara någon som samhället universalt avskydde.

Han slet tankarna ifrån den andra delen av hans liv. Han behövde sätta igång och jobba nu innan The Boss fick se honom sitta och dagdrömma. Fort så stängde han ner de flikar på sin dator som inte var jobbrelaterat och satte igång med att författa den interna påminnelsen om att hans tjänst existerade – även fast han inte skrev det på precis det sättet. När han var klar så vinkade han symboliskt hejdå åt sin fritid och gick ut för att äta lunch efter att ha skickat påminnelsen i det interna nätverket – han hade speciellt sett till att skicka en till The Boss så att hon förstod att han faktiskt hade gjort någonting. När han kom ut genom dörren så tog han in Fatbursparkens atmosfär och gratulerade återigen sig själv till att ha landat ett jobb på en av de trevligare platserna i staden. Överallt han såg gick det människor, somliga på väg till lunch som han själv och andra på väg till sina respektive ärenden. Han beslöt sig för att vara lat idag – påminnelsen skulle resultera i en ökad arbetslast för honom när han kom tillbaka – och gick mot Burger King.

Mitt på torget stod det en vitmålad bil med blåa ränder och gula fyrkanter kring de tonade rutorna. Ordet ”Polis” var skrivet längst med sidorna och Hampus kände hur hans mage verkade falla ner genom byxorna och landa på gatan. Kunde de ha hittat honom? Han tittade noga åt deras håll för att se om de verkade vara intresserade av honom men det verkade som de var mer intresserade av att säga till en alkoholist att inte spy ner en av statens fina bänkar. Hampus fnyste. Det här dög inte. Han kunde inte bara frysa till varje gång han såg en polis – om det hände skulle han utan tvekan åka fast. Han skyndade sig in på Burger King i hopp om att det skulle se ut som att han frös och inte att han varit rätt för polisen.

Kön inne på restaurangen var lång vilket Hampus tyckte var konstigt. Burger King var ett nödfall när man hade ont om tid, inte något man valde per automatik.

”Kanske alla de andra bränt sina pengar på lattes” tänkte han sarkastiskt och tittade omkring sig. Det fanns i alla fall inga tofflor eller morgonrockar på någon av personerna där, en inte alltför ovanlig syn när det kom till vissa av frukostcaféerna på smågatorna runt omkring på morgonen.
Själv kunde han inte förstå grejen med det. Okey att det var trevligt att äta frukost ute men att gå utanför dörren i morgonrock – där någonstans gick hans gräns. Han hoppades att de som valde den vägen i alla fall hade vett att ha någonting under den.

”Vad för det lov att vara?” frågade personen vid kassan. Hampus hörde henne inte. Hans näsa var borta och där fanns ett stort blödande hål med tomma, anklagade ögon. Han ville skrika till, fråga hur det här var möjligt, varför han stirrade så och nästan be om ursäkt. Han blinkade.
”Hallå?” svarade tjejen vid kassan osäkert. Hon bar ett oroat ansiktsuttryck som rimmade illa med hennes mörka hår och vita skjorta som fick henne att se ut som en posterperson för serviceyrket.
”Förlåt” svarade Hampus och lyckades pressa fram ett leende. ”Mina tankar var på jobbet. Jag skulle vilja ha en Whopper Meal med Cola tack”.

Hon vände på klacken och började ordna med hans beställning. Hampus suckade lågt och blinkade flera gånger tills han var säker på att hans ögon fungerade ordentligt. Samtidigt grävde han i fickan efter sin plånbok, tog fram sitt kontokort och betalade maten. Kassörskan återkom med hans mat precis inom den tidsram han väntade sig av någon som aldrig skulle bli bättre än att jobba på snabbmatsrestaurang Snabbt tog han matbrickan och avlägsnade sig från kassan för att försöka hitta ett bort. Det är möjligt att killen bakom hade irriterats över hans fördröjning – eller hade den bara varit i hans huvud? Han tog upp Whoppern och vecklade upp pappret. Han tog en tugga och njöt av den billiga smaken av en hamburgare som säkert inte legat mer än några minuter – Till skillnad från McDonalds mat gick åtminstone Burger King att äta om man var hungrig nog.

Han gillade att äta, framför allt eftersom det var den tiden på dagen som han befriade hjärnan från allt arbete. Han ogillade att göra annat än möjligen föra samtal då han åt eftersom han då kände att han förlorade smaken på maten och vad var då poängen med att äta? Då han inte hade någon att samtala med så gillade han att titta sig omkring och bedöma – och ibland häckla – det som han såg. Han ansåg det inte vara elakt på något sett; att vara elak i sina tankar var mycket bättre än att vara det rakt ut. Det var som han ventilerade allt så att han sedan kunde fokusera på att hålla den fasad han ansåg passande för hans yrke och ålder.

Maten var mycket snabbt uppäten – poängen med besöket uppnådd – och han lämnade fort restaurangen. Medborgarplatsen såg än mer upptagen nu än när han gått in. En del av de romer som bodde i parken stod framför ingången och grälade högljudd på sitt hemspråk och Hampus tog noggrant några steg undan – han var inte beväpnad och ville inte bli rånad. Han hade hört att somliga av dem hade blivit våldsamma om man inte gav dem pengar och ville därför inte ta några risker. Snabbt så vände han åt vänster och råkade gå rakt in i en annan person, en lite äldre man iförd en grå kostym. Mannen snubblade till något och Hampus räckte snabbt ut handen för att ta tag i honom så att han inte föll omkull. Hans hand fick tag i mannens kavaj och hölls stadigt fast tills mannen stod stadigt vilket tog några sekunder. Mannen tittade upp.

”Ursäkta mig” sade Hampus fort. ”Jag hade lite väl bråttom där”.

”Inga bekymmer alls” sade den andra mannen och lyfte på hatten. ”Ingen skada skedd.”

Nöjd över att ha slätat över sitt misstag fortsatte han gå rakt över torget och Fatburgsparken, noga med att inte råka krocka in i någon annan och huvudet helt rensat på tankar. Han gillade inte att skämma ut sig på det viset, det var inte bra för hans image. Han skyndade rakt in i porten och steg upp för trapporna till första våningen. Han hade precis kommit innanför dörren och börjat gå mot sin dator med den vaga tanken att surfa lite mer och sedan kolla om han fått någon respons på sitt PM då han stod öga mot öga med The Boss.

”Hampus. Bra.” sade hon utan att med några ansiktsuttryck stödja det påståendet.

”Tack” svarade Hampus lite förvånat. Det här var inte riktigt likt The Boss.

”Följ med mig” befallde The Boss och gestikulerade med handen. ”Vi behöver tala.”

De gick in på The Boss kontor och Hampus stängde dörren efter sig. Långsamt satte sig The Boss vid sin stol och tittade upp på honom förväntansfullt. Hampus – som förväntat sig att det här skulle ta kort tid – stod fortfarande men en gest från The Boss övertygade honom att han borde sätta sig ner. Han drog ut den obekväma stolen som The Boss antagligen plockade fram när hon hade anställda på kontoret och satte sig ner och inväntade hennes nästa drag.

”Du har varit chef för research i ungefär en vecka. Hur kommer det sig att ett PM som påminner om avdelningen gick ut först idag?”
”Därför att ingen använde avdelningen” svarade Hampus förvånat.
”Precis. Du har suttit och inte gjort ett skit under en vecka.” påpekade The Boss.

”Ingen har haft behov av avdelningen under den tid som jag strukturerat rutinerna” försvarade sig Hampus argt. ”Det är väl inte mitt fel om min avdelning inte har något att göra?”

”Det är det när du inte informerat om rutinerna till att börja med” sade The Boss och höjde på ögonbrynen. Med en sjunkande känsla i magen insåg Hampus att hon hade rätt.

”Jag trodde att du skulle informera de andra om min avdelning” började Hampus men en blick från The Boss avbröt honom. ”Jag menar, jag var upptagen med att strukturera!”

”Bullshit” svarade The Boss. ”Antingen så glömde du eller så sket du i det. Faktum är att jag väntat för att se vilket av det som det var och det faktum att du skickade ut bra instruktioner idag är det enda som räddar dig just nu. Jag kommer hålla ögonen på hur du arbetar i fortsättningen. Du kan gå.” avslutade hon kallt och viftade mot dörren. Hampus som inte behövde en ursäkt för att gå gick ut, mer arg än något annat. Hur skulle han vetat att det var hans plikt att informera. The boss var ett jävla praktarsel. Han andades djupt. Nu behövde han koncentrera sig på arbetet och det kunde man inte göra om man gick omkring och var arg. Han skulle gå till sin plats och fokusera på sitt arbete.

När han kom till sin plats och läste vad som stod på datorn försvann alla tankar på att inte vara arg. På intranätet blinkade flera popups. Han hade 56 olästa mail – samtliga med begäran om research.