”Ensam löser man inga mord. Det är ett lagarbete.”
– Ur datorspelet Polis 2
10 November
Hässelby Villastad, Hässelby
Utredare Andrea Gunhild Johansson kände som att hon knappt hade hunnit somna innan telefonen ringde. Som var hennes vana efter sju års karriär i Stockholmspolisen så vaknade hon direkt men det innebar inte att hon tänkte ge vem det nu var på andra änden nöjet att veta att hon svarade snabbt och vaket. I själva verket avsåg hon fullt att ignorera samtalet och se om de försökte ringa upp igen. Om anledningen till att de ringde var viktig så skulle de ringa igen, annars så skulle hon helt enkelt bara se efter vem det var som förtjänade det onda ögat när hon anlände vid kontoret på Kungsholmen. Hon plockade upp telefonen och stirrade på den. Det var hennes chef som ringde och för tillfället hade hennes Sony Xperia Z3 upphört med sitt ilskna surrande. Klockan var inte alls mycket – faktum är att den knappt var midnatt. Kanske hade chefen ringt i hopp om att hon fortfarande var vaken?
Hon vände sig om i sängen igen. Det var inte värt att ringa upp om det här. Kommissarie Larsson ville säkert bara förhöra sig om någon detalj eller två inför mötet med Åklagaren som han skulle ha på morgonen. Det hade blivit många sådana samtal efter beskedet att Lennart Andersson blivit frikänd av hovrätten och massmedia hade blivit fullständigt galna. Åklagaren hade bestämt att det var dags att försöka med Högsta Domstolen och hade haft flera möten med henne och de andra utredarna samt juridisk expertis för att finslipa sin ansökan. Hon stängde ögonen och slutade därmed automatiskt av gammal vana att tänka på jobbet. Det var illa nog att hon knappt fick träffa sin familj på grund av arbetstiderna och likt flera andra poliser som hon mött i sin karriär så kändes det som att hon när som helst skulle gå in i väggen.
Det var inte nog med att Kalle Cooling allt oftast gick fri, Poliser var allmänt accepterade som legitima måltavlor när det kom till nedsättande ord, spott och spe. Om man ingrep kunde man räkna med att hamna på Youtube och Andrea jublade för varje dag som hon åkte in till kontoret med Tunnelbanan i civila kläder och inte behövde arbeta i yttre tjänst mer än nödvändigt. Hennes öron fångade upp ett ljud som åter börjat fylla det mörka rummet och hon svor högt. Telefonen hade satt igång igen. Det var följaktligen antagligen någonting viktigt och hon kunde inte låtsas sova längre. Irriterat sträckte hon ut handen efter telefonen och trots rummets mörker så tog det bara några få försök innan hon fick tag i den och svarade i telefonen.
”Johansson” svarade hon, utan att ens försöka låtsas vara sömndrucken.
”Bra att jag fick tag i dig, Andrea” svarade Kommissarie Larsson på andra änden. ”Vi har en grej här som jag tänkte att du skulle få åka på. Vi har en bil på väg för att plocka upp dig.”
”Varför jag” sade hon och begick därmed kardinalsynden att säga vad hon tänkte innan hon hunnit tänka efter först. ”Både Lundqvist och Perry borde väl vara tillgängliga?”
”Upptagna. Lundqvist hamnade på ett fildelningsfall igår kväll och är nog nu hemma och sover – lyckliga sate – och Perry är fast med ett vapenbrott i Kärrtorp. Karlsson är på semester som du vet. Dessutom är du redan intimt bekant med personen vi ska hantera i det här fallet. Du har detaljerna i bilen. Den borde vara där när som helst tillsammans med en rättsläkare.”
”Kan du summera vad fan det rör sig om åtminstone?”
”Vi vet inte exakt vilket är där du kommer in i bilden men för ungefär fem timmar sedan svarade en patrull på samtal till SOS Alarm om skottlossning i Blackeberg. De körde runt ett tag och snackade med de som ringt men hittade ingenting. För ungefär en timma sedan ringde en person till PKC och rapporterade ett trasigt fönster. Personen gick närmare för att ta en titt och trodde det var ett pojkstreck varpå vittnet hittade en död man liggandes i lägenheten. ”
”Åh fan” svarade Andrea. ”Någon vi känner?”
”Det kan man säga” svarade Larsson med ett hest skratt. ”Lägenheten tillhör Lennart Andersson.”
”Någon möjlighet att det är självmord?” frågade hon och förde handen över ansiktet.
”Ditt jobb och ta reda på det” påpekade Kommissarien syrligt. ”Möt upp kriminaltekniker i bilen och ge mig en preliminär rapport när du tror att du vet tillräckligt. Försök vakna ordentligt innan dess.”
”Jag är redan vaken. Sov gott, Rickard” sade hon surt och avslutade samtalet. Samtidigt sträckte hon sig efter lampan på nattduksbordet. Ljuset från den bländade henne och skenet fick henne att känna sig ännu tröttare. Varför var det tvunget att vara just hennes frikända misstänkta som gick och dog när hon ville sova. Hon hoppades på att det åtminstone skulle vara något som var intressant nog att motivera att rycka henne ur sängen precis efter att hon gått och lagt sig.
”Är det självmord så mördar jag honom själv” tänkte hon och svängde med båda benen ut ur sängen. Lampan sken över den smutsiga T-shirt hon somnat i och fick henne att känna sig otvättad, en högst obehaglig känsla. Hon lutade sig fram och tittade ut på den öde gatan. Bilen hade inte kommit ännu. Det kanske gav henne tid att duscha och göra sig presentabel inför de okända kollegorna. Uppgiven inför sitt öde att tjäna samhället på bekostnad av sin egen sömn så struntade hon i att bädda sängen och gick raka vägen in i duschen.
En halvtimme och en ordentlig kopp kaffe senare stod hon utanför porten med en väska som innehöll en dator och en termos med kaffe samt flera färgglada muggar i hårdplast. Erfarenheten hade lärt henne att det var fördelaktigt att ha med sig kaffe – framför allt om inte inte kände personerna du skulle arbeta med. Som utredare behövde man ibland trampa på folks tår – framför allt rättsmedicin och kriminaltekniker – för att få sig en översiktsbild och hon hade tidigt lärt sig att personer som likt henne arbetade udda tider emellanåt hade svårt att vara otrevliga mot den person som försåg dem med kaffe. Att hon lärt sig laga gott kaffe med åren hjälpte säkert också till.
Utan förvarning svängde två lyktor runt hörnet, en del av en bil som körde så snabbt som den smala gatan tillät. Lyktorna kompletterades av en saftblandare som spelade på den blåvita bilens tak, en diskret uppmaning från chauffören att bilen hade bråttom till sin destination men inte avsåg vara så rask så att de tänkte väcka kvarteret med att använda sirenerna. Andrea hade svårt att dölja sin förvåning över att de åkte dit i en vanlig patrullbil – teknikerna åkte helst i sina egna bilar. Bilen stannade in framför henne och bakdörren öppnades. Hon steg in.
”God kväll, Utredare Johansson. Välkommen till Polisassistent Mia Svenssons Taxiservice” sade en sarkastisk röst ifrån framsätet. ”Vår destination för kvällen är Blackeberg.”
”Ta oss dit då. Kaffe någon?” svarade hon och tittade på de obekanta ansiktena i taxin som genast nickade gillande och tog emot varsin kopp.
”Jonas, Kriminaltekniker” sade en av dem, en blond normalbyggd man som fortfarande såg ut att sova och skakade hand. ”Väckte dem dig med för den här cirkusen?”
”Nästan. Jag är inte säker på att jag hann somna först.” svarade hon.
”Vet vad du menar” svarade vad Andrea först trodde var en hög med brunt hår från framsätet. ”De ringde mig precis när jag och flickvännen skulle gå och lägga oss. Hon var inte nöjd.”
Han vände sig om och skakade hennes hand innan han tog emot en kaffekopp.
”Tack, Utredare – det här kommer göra susen. Mitt namn är Yannis.”
”Namnet var Andrea. Vet ni något mer än vad jag gör just nu?” frågade hon.
”Nope.” svarade Yannis. ”Vi ska säkra spår på platsen och se till att Rättsläkaren får leka med kroppen av den framlidne frikände. Har vi tur så hittar vi något så slipper vi leta i några timmar bara för att inse att det inte finns mer att leta efter. Vilket vi får göra i alla fall. Och du håller dig ur vägen” avslutade han med ett finger riktat mot Andrea. ”Jag vill inte ens tänka på hur ofta någon okunnig typ saboterar viktiga spår bara för att de ska gå omkring där de inte hör hemma.”
”I know the drill” svarade Andra bistert.
10 November
Blackeberg, Bromma
En kort tid senare svängde bilen in på en innergård i Blackeberg. Andrea tyckte inte platsen var speciellt annorlunda mot de andra förorter som hon besök i jobbet men tyckte ändå att det var skönt att känna den kalla nattluften mot ansiktet när hon steg ut ur bilen. Det hade varit varmt i bilen och hon hade nästan känt sig lite bekvämt dåsig av värmen trots sin dos med kaffe. Det var skönt att känna sig vaken igen. De två kriminalteknikerna gick genast till bakluckan och började packa ut sin utrustning som förvarades i svarta väskor. Väntandes på dem och säkerligen glada över den vinstlott de dragit var en annan patrull. De spenderade tiden väl genom att stå och samtala lågt med varandra och att röka varsin cigarett. Man fick ta sina raster där man kunde och att stå och se till att ingen gick in genom en låst dörr i en sovande förort var antagligen bland det bästa de kunde hoppats på.
”Hur var det här då” frågade Andra med ett flin.
”Jävligt skönt” svarade den ena. ”Fram tills ni dök upp. Vi måste vidare. Ha så kul”.
Det sista uttalandet fick Andrea att grimasera. Den sortens lyckoönskningar var en sorts dold varning hos personer inom ambulans eller poliskår och var oftast den sortens fall som antingen berättades på fikabordet i tjugo år efteråt eller försökte glömmas bort under samma tidsperiod.
”Är låssmed på väg?” frågade Jonas en av Poliserna innan de nått bilen.
”Japp. Men det var tydligen något om att han var upptagen. Det finns en del att arbeta med på baksidan dock om ni vill ta er en titt.”
”Ni har väl inte gått omkring där?” frågade Yannis med ett stön.
”Det har vi. Vi skickar in våra kängor till er så fort vi går av passet” svarade den enda, fortfarande oförskämt glad över sin paus.
Yannis och Jonas utbytte blickar som tydligt sade vad de tyckte om poliser som gick rakt över deras ömtåliga brottsplatser men tog fram ett par starka ficklampor och gick runt huset. Andrea följde efter dem och plockade fram en egen ficklampa. De båda kriminalteknikerna hade stannat på precis samma plats och lyste med sina lampor mot den gräsblandade leran.
”Det är i alla fall inte självmord” kommenterade Jonas. ”Det kan jag säga direkt.”
”Hur vet du det” frågade Andrea och stannade precis bakom dem. En blick på marken gjorde att hon förstod exakt hur överflödig hennes fråga hade varit.
”Därför att en person som skjuter sig tenderar att inte göra det från avstånd med flera skott” svarade Yannis helt utan sarkasm. ”Som tur för oss ser de ut att vara lite slarviga också.”
”De?” frågade Jonas. ”Jag satsar mina pengar på ensam person.”
”Dra inga slutsatser och satsa inga pengar ännu” sade Andrea. ”Jag går och väntar på Låssmeden och hjälper assistenten i bilen att sätta upp en avspärrning här. Ni finkammar platsen.”
Det blev ett lugnt arbetspass – i alla fall tills dess att det börjat ljusna och förbipasserande envisades med att stå vid avspärrningarna och stirra. Som tur hade rättsmedicin anlänt tillsammans med låssmeden tidigt på morgonen och avlägsnat kroppen för obduktion. Den döda personen var redan identifierad som Lennart Andersson med hjälp av identifikation som funnits på kroppen samt Andreas egna vittnesmål. Hon hade sett mannen i förhör och i rätten flera gånger och fann sig likgiltig inför hans död. Inte alla döda var oskyldiga, även om just den här var det i lagens mening. Det störde henne att inte känna någonting och undrade om det indirekt skulle påverka hennes arbete eller om hon bara hade blivit härdad. Vid de laget hade Jonas redan försvunnit någonstans och återkommit med ett slugt leende. Han viskade något till Yannis som hade nickat. Sedan hade han gått till Andreas väska, tagit fram termosen och hällt upp lite kaffe i sin kopp.
”Sluta upp med att rota i min väska.” ropade hon irriterat.
”Tell you what. Som ursäkt ger jag dig en preliminär uppfattning om vad som hänt här.” svarade han och tog en klunk kaffe. ”Inte på något sätt färdig men så bra vi kan få det till på kort varsel.”
”Kör” sade Andrea och nickade. Efter en preliminär rapport kanske hon kunde åka hem och sova bort resten av dagen vilket vid det här laget skulle vara välkommet.
”Vi har säkrat elva patroner, tio av dem är storlek .22LR. Den elfte var 9mm. Rättsmedicin får avgöra hur många som finns i kroppen men vi har hittat åtminstone sex stycken. En av dem i väggen här ute, resten av dem i lägenhetens väggar. Samtidigt så har vi ett par kängor som skapat avtryck i skogsområdena härifrån bort ungefär till Drachmansgatan. I skogen där finns det upptrampad mark som tyder på att någon kan ha gjort någonting där men jag vågar inte gissa vad. Killen därinne blev mördad – antagligen från fönstret men vederbörande var antagligen inte en sådär jättebra skytt.”
”Först hördes ett skott enligt de första rapporterna. Sedan hördes flera till i rask följd.” påpekade hon.
Jonas nickade och pekade sedan på marken.
”Kulhål gör dessutom inte sådär stora hål i fönster. Vem det än var så slog hen upp fönstret” avslutade Jonas med en sarkastisk betong på det könsneutrala ordet.
”Några tecken på att offret kände sin mördare?”
”Nope. Mobiltelefonen var visserligen avstängd men har inte blivit använd på flera dygn även när den var på. En del väldigt korta telefonsamtal från anonyma nummer; med tanke på all uppmärksamhet så var han inte omtyckt. Datorn håller Yannis på att gå igenom just nu. Mailen är i princip samma historia, mycket av det var inte ens läst. Vi kunde inte säkra några bevis ifrån ringklockan vilket innebär att den nog inte använts men det är November. Folk har vantar på händerna vilket är ett satans otyg. Stort matlager i huset och ett kvitto från City Gross i Bromma. Han försökte gömma sig från omvärlden och jag kan inte klandra honom. Sammanfattat så hade han en massa anonyma fiender och inte mycket till vänskapskrets kvar.”
Hennes trötthet var som bortblåst. Med en nick till kriminalteknikern tog hon fram sin mobiltelefon och slog det välbekanta numret till Kommissarie Larsson.
”Några nyheter?” frågade han med tonen av en man som sovit gott och haft en trevlig frukost.
”Det var mord” svarade Andrea. ”Jag tror vi har en eller flera vigilanter lösa i staden.”
