”Det är betydligt enklare att ge mig synen åter än att ingjuta moralisk dygd – samhällsansvar – i en människa som inte besitter något, inte vill ha något och ogillar att man försöker tvinga det på densamme. Samhällsansvar över familjenivån kräver fantasi – hängivenhet, lojalitet, alla de högre dygderna – och det måste varje människa utveckla på egen hand; tvingas de på någon så kommer vederbörande att spy upp dem.”
– Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein1 November
Ulvsunda, Bromma
Hampus Petterson vaknade med ett ryck och kände sig nästan på gränsen till klarvaken. Han vände sig om, fortfarande noga med att hålla större delen av kroppen under det varma täcket. Att gå upp nu verkade vara en värdelös idé, men han var ju faktiskt vaken. Med en suck lät han huvudet falla tillbaka på kudden och njöt av känslan när hans huvud nuddade den mjuka kudden. Han ville verkligen inte öppna ögonen – dels höll känslan av klarvakenhet på att försvinna och vetskapen att han höll på att somna om var lugnande och dels så skulle de sista flytande bilderna av nattens dröm inte försvinna så fort från insidan av hans ögonlock.
Till slut gav han upp och förberedde sig på att sömnen återigen skulle fånga honom i sitt grepp och låta honom glömma bort det tillfälliga tillståndet av vakenhet som han utsatts för men den delen av planen han aldrig utföras. Ifrån nattduksbordet intill sängen hördes en mycket irriterad signal som markerade att det var dags att vakna. Hampus suckade.
Han var redan vaken men hade på något slags oturligt vis vaknat upp precis innan väckarklockan vilket hade berövat honom åtminstone några minuters välbehövlig sömn. Han släppte ifrån sig ett stön. Det hade blivit sent igår och han kunde inte ens skylla på någon annan för den saken. Det kunde inte ens säga att han hade haft det speciellt trevligt, det var helt enkelt så att han ville helt enkelt inte gå och lägga sig och eftersom han var vuxen och bodde själv så fick han faktiskt göra sådana saker.
Han slog undan täcket. Man fick leva med konsekvenserna av sina handlingar – framför allt om det gällde något så barnsligt som att sitta i Venten och spela lite DoTA. Det lilla rummet var fortfarande mörkt men luktade starkt av svett och torr luft. På grund av lägenhetens närhet till flygplatsen så var det inte lämpligt att ha fönstret öppet – dessutom var det November och väldigt kallt ute. De andra dörrarna var stängda för att förhindra att ljus kom in via dem.
Det hela var väl planerat och helt rutin efter tre år i samma tvårumslägenhet men det hade nackdelen av att det inte var ett speciellt trevligt rum att vakna i. Med en arg blick mot den väckarklocka som smädat honom så genom att utföra sitt viktiga jobb så lyfte han åter huvudet från kudden och satte sig upp i sängen. Han gnuggade sig i ögonen för att försöka klara tankarna och svängde sedan benen utåt från sängen för att ta det slutgiltiga steget för att lämna den.
Så fort som fötterna nuddade golvet så ställde han sig upp och gick ut i köket. Morgonsolen syntes som ett orange dis i fjärran och ännu var det så mörkt så att man knappt såg vad som fanns utanför fönstret. Han gick fram till diskbänken där det stod en kastrull. En snabb blick i den avslöjade att den var tillräckligt ren för det syfte han hade i åtanke så den fylldes med vatten och sattes på spisen för att koka. Han gäspade. Han orkade verkligen inte med den här skiten. Han skakade av sig tanken. Det var bäst att bara sätta igång istället för att gnälla om saken.
En snabb blick på köksklockan avslöjade att han var i tid enligt sin rutin och sedan in i duschen samtidigt som vattnet kokade. Det varma vattnet hjälpte inte alls till att väcka honom, snarare fick det honom att önska att han valt att stanna i den underbart sköna och mysiga sängen, men på det viset behöll man inga jobb, och att behålla ett jobb var något som Hampus prioriterade.
Det första som slog honom när han stängde av vattenflödet var hur kallt det helt plötsligt var. Han tittade sig om efter en handduk. Det fanns åtskilliga – dessvärre var de högst upp i tvättkorgen och följaktligen inte det bästa som fanns att torka sig med men det fick duga i alla fall. Lite extra deodorant för att dölja den småsura lukten som handdukarna satte på hans hud, svårare än så var det inte.
Han tog på sig kläderna som han lagt fram innan sängdags kvällen innan – om det nu var kvällen innan. Ibland var sådant lite knepigt att avgöra – framför allt om man inte tittade på klockan.
”Måndagar borde göras olagliga” tänkte han varken för första eller sista gången. Hans morgonrutin var avsedd för att spara tid – hans prioritet var att få maximal tid till att sova. Det fanns dock andra saker som minst lika lätt kunde förstöra en morgon. En av de sakerna var absolut att titta in i skafferiet och inse att där inte fanns något bröd. Fan, det fick bli en godisbit från en automat igen.
Det började bli lite fånigt och han gillade inte att äta godis till frukost men att komma utan en fast frukost till jobbet var inte att tänka på. Det kunde varit värre. Vattnet kokade i alla fall och det fanns kaffe hemma. Att hitta den vanliga kaffemuggen var inte svårt. Det var den enda som inte hade kommit med i diskmaskinens last och han fick därför välja en annan samtidigt som han slog på datorn som låg på köksbordet. Han skulle få tid att läsa igenom Reddit innan han behövde lämna lägenheten.
En halvtimme senare kände han sig avgjort på bättre humör. Det brukade vara så efter att han hade fått sitt kaffe och enbart en dåre skulle stå mellan honom och den dryck han ansåg vara nyckeln till mänsklig intelligens och social samvaro. Inte konstigt att britternas imperium hade rasat, de hade ju druckit te brukade han säga. En modern människa var helt enkelt tvungen att dricka kaffe i hans värld och utan kaffe stod anarkin för dörren. Han log för sig själv. Överdrifter var alltid lustiga när man var sådär lagom morgontrött. Magen protesterade, det brukade den göra när den bara fick kaffe. Han skulle åtgärda det tids nog.
Hallen låg mörk och öde och utan att tända lampan så tog han fram ett par svarta gymnastikskor och satte på sig dem. Det hade ännu inte ljusnat när han steg ut genom porten för att gå bort till den buss som ersatte tvärbanan. Tanken hade varit att tvärbanan skulle göra kollektivtrafiken enklare för de boende i Ulvsunda Industriområde men den fungerade nästan aldrig på grund av olika anledningar. Inte ens den väntade värdeökningen på bostadsrätterna hade inträffat till mångas förtret – Ulvsunda var inte riktigt en plats där man ville bo om något bättre fanns tillgängligt trots att det var en mycket lugn förort som låg nära till både själva staden och naturområden.
Gatorna var fortfarande lugna och tysta när Hampus gick ned för dem på väg mot busshållplatsen. Det låg fortfarande dimma kring hustaken som reflekterades av den uppåtgående solen. Det såg ut att bli en mycket vacker dag om än en kall sådan. Frosten reflekterades från de parkerade bilarna och musiken i hans iPhone skapade en stämning som kunde kompensera för hans kurrande mage och det faktum att han var uppe halv åtta för att gå till jobbet. Gruset knastrade under hans skor när han gick runt hörnet till busshållplatsen och såg bussen stå där. Han övervägde om han skulle springa – det fanns en stor möjlighet att bussen skulle köra iväg när som helst och då ville han inte ha sprungit i onödan men om han gick och bussen väntade in honom så skulle det se lite orespektabelt ut mot de som satt i bussen och väntade.
Han bestämde sig för en kompromiss och joggade lätt mot bussen. Som om busschauffören hade hört hans tankar så stängde bussen sina dörrar nästan exakt då han börjat få upp lite fart och svängde ut på Norrbyvägen där den nästan direkt fastnade i de stora bilköer som ofta drabbade den stora vägen. Hampus suckade. Det fanns ingenting annat att göra än att stå och titta på bussen som långsamt tog sig igenom trafiken. Förhoppningsvis skulle nästa buss komma snart.
Det tog över en kvart innan nästa buss tagit sig igenom köerna och då vägrade busschauffören att svänga in på själva hållplatsen. Istället fick Hampus och de andra resenärerna springa över den kala asfalten in i den varma bussen samtidigt som arga bilister tutade på bussen som inte körde trots att det var grönt. Han suckade när han tog en plats på bussen. Det här var inte en bra start på morgonen.
Dessvärre så visade det sig att resten av morgonen var minst lika dålig på att samarbeta med Hampus önskningar om hur en morgon skulle se ut. Efter att ha upptäckt att Selectaautomaten på Brommaplan var trasig så fanns det ingen möjlighet att få lite fast frukost innan han skulle ta sig till jobbet och han var rejält irriterad på grund av hunger och jäkt när han steg in på kontoret vid Medborgarplatsen.
Kontoret kunde ha varit en manual i hur ett modernt kontor skulle se ut. Vita väggar, små konferensrum med fruktkorgar på borden, ett pentry med ett kylskåp fyllt med vattenflaskor och datorer och skärmar överallt. Det var inte en plats där man verkligen trivdes, det var bara avsett att få det att se ut så vilket Hampus ansåg uppenbart för alla som faktiskt tittade. Han gick ner för den enda korridoren som fanns på kontoret och som kopplade samman alla rummen för att besöka The Boss. The Boss var en kvinna i femtioårsåldern med skarpa ansiktsdrag, lite för mycket smink och en klädstil som anspelade på ambitioner och seriositet.
När hon kom in i ett rum med sin blus och sina smärta svarta byxor med ett bistert ansiktsuttryck så förstod vem som helst varför hon förtjänat sitt smeknamn. Det var inte en person man ville skulle upptäcka när man gjorde fel och hennes förmåga att alltid veta när någon gjorde det räddades enbart av det faktum att hon var fullständigt rättvis. Det hindrade inte Hampus från att tycka att hon var en gammal skräcködla som inte hörde hemma på ett modernt bolag.
Han gick fram till hennes kontorsdörr och knackade på och fick sedan spendera några minuter med att låta blicken vandra och säga låga hälsningar till kollegorna som gick förbi tills det kom ett ”kom in” inifrån rummet. Han öppnade dörren och gick in. Rummet var spartanskt inrett, väggarna var kala förutom några diplom som visade på hennes utbildning och akademiska meriter. Skrivbordet var av samma modell som resten av företaget och det enda som stod på den var en kaffekopp, en tallrik med några mazariner på samt en hopfälld dator med företagets logotyp på. Rummet luktade starkt av en parfym som Hampus fann nästan kvävande. The Boss tog ner mobiltelefonen från örat och lade ner den på skrivbordet och gjorde en gest åt Hampus att sätta sig.
”God morgon” sade hon med den känslolösa röst hon reserverade för allvarliga jobbärenden. ”Vi har en del att diskutera du och jag och det är bäst att vi får det avklarat innan du går till din arbetsplats.” Hon tittade upp och tittade Hampus rakt i ögonen, något som han fann mycket obekvämt. Det kändes som att han hade gjort något fel och han kunde inte komma på vad som det skulle kunna vara. Hon höjde ögonbrynen något, uppenbarligen medveten om hans osäkerhet.
”Oroa dig inte. Vi ska diskutera din framtid här på företaget och du har inte gjort något fel. Vad du dock inte har gjort är något exceptionellt rätt heller. Du har skött dina plikter bra men inte något utöver det. Är det en bedömning du håller med om?”
Hampus kunde bara nicka. Han ansåg sin roll på konsultfirman att vara en löneslav som gjorde det som behövdes för att andra skulle klara av sitt betydligt viktigare och mer välavlönade jobb. I hans mening var det assistentarbete som han och andra utförde det som gjorde att firman över huvud taget gick att sköta på ett bra sätt men han förväntade sig inte att någon över huvud taget skulle erkänna varken det eller någonsin ge honom en löneökning för det.
Hon tittade på honom en kort stund innan hon slutligen vände bort blicken och lutade sig bakåt i stolen. Hampus fick visionen av en rektor som tittar ner på en olydig elev.
”Din attityd behöver arbetas på, så mycket är klart” sade hon kort. ”Men det kommer vi få utrymme att diskutera i framtiden. Det är inte därför du är här.” Hon sträckte sig fram och plockade fram några papper ur byrålådan. Hon bläddrade lite bland dem och läste sedan innantill.
”Det är styrelsens beslut att en egen avdelning för research skall upprättas. Du kommer från och med nästa vecka att vara ansvarig för den här avdelningen som till en början enbart kommer innefatta dig. Du fortsätter att rapportera till mig och de andra konsultavdelningarna. Ditt schema kommer att fortsätta vara detsamma. Vad du ska göra den här veckan är att strukturera ditt arbete och anpassa intranätet så att frågor lätt kan ställas till avdelningen. Det sistnämnda ska du göra idag då det inte får bli något avbrott i verksamheten bara för att vi omstrukturerar.”
”Och hur blir det med timlönen?” frågade han. ”Om jag får vad som väsentligt är en ny tjänst så bör jag ha lön därefter” fortsatte han och satte sig lite rakare upp i stolen.
”Det är en fråga för nästa lönesamtal” svarade hon kort. ”Du kan börja med arbetet nu. Jag vill ha en preliminär rapport om hur du tänkt dig det hela kring lunch.”
”Okey” tänkte Hampus och försökte hålla bitterheten ur sin röst. Skräcködla var precis rätt ord för henne, ge honom mer och göra och sedan inte betala för det. Typiskt hennes sort.
”Någonting annat kring det här som jag borde veta?” frågade han, mest för att få någon slags reaktion. Han visste att hon inte gillade onödiga frågor, framför allt inte vaga sådana.
”Det här är din show” svarade hon och spände ögonen i honom. ”Du kan antingen visa att du kan något här eller så får du gå med mössan i hand till arbetsförmedlingen. Du kan gå.”
Hampus nickade och reste sig med en tyst svordom, vände på klacken och gick ut ur kontoret.
1 November
Medborgarplatsen, Stockholm.
Det visade sig ta mycket längre tid än avsett att skriva rapporten. Den var inte klar vid lunch, och The Boss var inte alls nöjd med att tvingas vänta på den.
”Jag ska ha den där rapporten idag” hade hon sagt ”och jag tänker jobba över. Du går inte härifrån utan att ha gett mig den. Vi får se hur lång tid det kommer ta.” Inräknat en lunch och en lång fikapaus där han beklagade sin nya uppgift till de kollegor som orkade lyssna så var klockan långt in på kvällen innan han knackade på The Boss dörr och förklarade att rapporten låg i mailen. Hon tittade på honom kort och förklarade att han kunde gå.
Han hade hoppats att han skulle kunna testa Heroes of the Storm som Malin lovat fixa åt honom men det skulle finnas en massa arbete kvar att utföra i morgon också. Det var bäst att gå och lägga sig tidigt efter en nattmacka så att han inte skulle gå och lägga sig hungrig. Södermalm låg i ljuslagt mörker när han steg ut ur kontorets port. Det hade börjat bli kallt och han var glad över att han tagit med sig sin tjockare jacka med vantar. Han tittade sig över axeln när han gick genom Fatbursparken. På senare tid hade några Romer slagit upp tält där och Polisen hade valt att låta dem hållas. Deras tält var uppsatta i en cirkel och flertalet av de han sett tigga runt parken, torget och tunnelbanan satt nu och pratade lågt med varandra kring en liten eldstad.
”Fan ta de jävla parasiterna” mumlade han för sig själv. ”Vi borde utvisa hela bunten” fortsatte han tanken när han småsprang upp för trapporna till Medborgarplatsen. Det låg ett dis över hela torget som verkade förstärkas av de starka gatlamporna. Torget var nästan tomt på folk, de få han såg verkade skynda sig för att komma till sina destinationer. Han övervägde om han skulle svänga in på Burger King för att ta sig en snabb Whopper istället för nattmackan men det verkade vara kö där också, och han var trött. Han ville hem och det med en gång.
Det fick bli det rostade brödet och lite slösurf innan läggdags. Fortfarande skakandes på huvudet över hunger och tankar om vad som borde göras så gick han över gatan mot rött ljus till Björns trädgård och nedgången till Tunnelbanan. Där hann han precis skymta Metros löpsedlar som förkunnade att en våldtäktsman återigen hade blivit friad av hovrätten i vad som i några veckor hade varit ett mycket uppmärksammat fall. Han struntade i att ta en tidning, utan plockade upp sitt Accesskort och lät läsaren scanna av det. Det fungerade inte på första försöket utan han var tvungen att stå där tills den dumma läsaren förmådde sig att läsa hans kort. Till slut öppnades dörrarna och han tittade snabbt mot skylten som förkunnade när tågen skulle komma. Två minuter tills det kom ett tåg till Åkeshov. Han hade i alla fall tur på den punkten.
På perrongen fanns det inte heller speciellt många. Ett tonårsgäng stod och pratade högt i ena änden men de flesta andra var helt enkelt på väg hem från jobbet eller ärenden med vänner. Det kala lyset förstärktes av ljuset från de smartphones de flesta hade i handen eller läste på. Ett öronbedövande gnissel och oljud fyllde Hampus öron trots hörlurarna. Hans tåg körde in på stationen och dörrarna öppnades. Det gällde att sätta sig på rätt plats. Gärna bredvid någon snygg tjej och undvika fyllon eller andra killar. Det informella systemet i Stockholms Tunnelbana gällde att man satte sig vid en så kallad fyra om det fanns en ledig.
Fanns det inga lediga fyror så var det socialt acceptabelt att sätta sig vid en annan person, men bara snett mittemot. Somliga placerade väskor intill sig för att markera detta informella system. Dörrarna stängde och det var dags att hitta en plats att sitta på. I vagnens ena ände satt en ung tjej. Hon kunde inte vara mer än femton år, en dunjacka av senaste märket, hennes blonda hår välvårdat hängandes ner över axlarna och ett par Lewisjeans på benen. Hennes ögon var fästa på telefonen hon höll i handen och hon verkade knappt märka när Hampus satte sig bredvid henne – rakt emot alla sociala regler.
Han gav henne en halvt intresserad blick av den sorten man normalt gav om det var en person som skulle sätta sig vid ens egen plats – som för att inspektera att den andre personen var värdig eller om man behövde byta plats för att undvika sitta bredvid något avskum.
”Alpha as fuck” tänkte han och log inombords när tåget stannade vid slussen. Dörrarna till tåget öppnades och han höjde ögonen mot dörrarna och utan att han visste det gjorde tjejen bredvid honom exakt samma sak. Deras blickar hamnade på personen som precis stigit igenom dörren. Det var i Hampus mening ett perfekt exempel på varför det var bra att vara med medlem i en art med två kön. Tjejen som kommit igenom dörrarna var lång, smärt och bar jeansjacka med spikar på axlarna, en tight kort kjol och nätstrumpor. Hennes svarta hår var kort och uppsatt i en hästsvans.
Hennes blick föll på tjejen bredvid Hampus och sedan på honom själv. Hon väntade någon sekund, som för att se om det skulle komma någon reaktion. Sedan gick hon fram, självsäkert och lugnt som om varenda steg var planerat för att göra ett intryck. Lugnt satte hon sig ner på sätet snett framför Hampus och rakt framför den unga tjejen. Hon tittade hårt på henne. Ingen av dem sade någonting på en stund. Sedan kom det fram ett ljud, som en avbruten hostning. Hampus vände på huvudet. Den blonda tjejen på sätet bredvid svalde och öppnade återigen munnen som om hon var på väg att säga någonting. Den andra tjejen log och snurrade runt någonting i handen.
”Ge hit” sade hon kort. ”Du vet redan vad som händer om du inte gör det”. Hampus kunde inte låta bli att känna sig attraherad av rösten. Hon var faktiskt rätt snygg.
”Snälla. Låt bli.” hördes ett kvidande och Hampus tittade bredvid sig. Den blonda tjejen hade tårar i ögonen och tittade desperat runt omkring sig. Deras ögon möttes och Hampus fann helt plötsligt att han inte längre förmådde att säga något, eller ens tänka.
”Nu ska du vara en snäll flicka” manade den svarthåriga tjejen och Hampus såg nu vad hon höll i handen. Det var en Stilett i klassisk stil. Den blonda flickan höll Hampus blick i några sekunder till innan hon vände bort blicken.
Med darrande händer så kopplade hon loss sin mobiltelefon från hörlurarna och lämnade över den till den svarthåriga tjejen som genast satte igång att göra någonting med den innan hon satte den i fickan. Sedan sträckte hon in handen i jackans innerficka och gav henne en svart läderplånbok. Nykomlingen öppnade den och tittade i den, tog ut legitimationen och kastade iväg den varpå hon stoppade på sig plånboken och reste sig upp. Han kände flickans blick bränna men han förmådde fortfarande inte säga något, inte göra något, hjärnan var både tom och full på samma gång. Han var trodde inte ha skulle klara av att röra sig ens om det gällde livet.Det sista Hampus skulle komma ihåg av kvällen när han mindes den i efterhand var den mörkhåriga tjejen som vände sig om och log mot honom innan hon gick iväg, hennes rumpa vickades inbjudande och förföriskt mot honom när hon steg av tåget vid T-Centralen.