– Ur Grundläggande regler för skytte, Regel Nr 4.
15 November
Hampus steg ut ur tunnelbanevagnen så fort som dörrarna öppnade sig. Att stiga ut före andra hade stigit in var ett privilegium han utnyttjade och om de på andra sidan inte flyttade sig så fick de finna sig i att bli undanknuffade. Stod de i vägen så var det deras fel om de fick en hård stöt i sidan eller tappade balansen när han gick fram. Reglerna var klara och tydliga men inte nödvändiga att tänka på med en så här tom perrong. Han hade stått längst bak i tåget vilket innebar en lång sträcka att gå till den enda uppgången som tunnelbanestationen hade. Den var vackert dekorerad med en glad sol av trä på ena betongväggen. Hampus tog fram sin mobiltelefon och tog en bild på den och lade upp på Instagram med en käck titel och många filter tillagda och hoppades på åtminstone tio-femton likes på den bilden. Han lade ner telefonen igen och gick under stationens tak. Här var stationen än bättre utsmyckad med blått tegel som hade pixelgrafik från gamla spel med figurer från Mario, Pac Man och andra klassiker. Hampus kunde inte hjälpa det, han stod och tittade närmare på den kärlek och detaljrikedom som gått in i designen. Han undrade om eleverna på det närliggande gymnasiet förstod exakt hur briljant designen var och han tog upp telefonen igen. Det slutade med fyra nya bilder till hans instagramkonto. Kanske han rentav skulle få lite nya followers tack vare det här?
Förutom att på något vis ha gett namn till Stadsdelen och Tunnelbanestationen så var Thorildsplan dock inte mycket att se på. I ena änden av torget, över gatan låg en sjaskig thairesturang som han tvekade att han skulle äta på om han så ens fick betalt. I huset som vätte mot själva torget låg en mäklarbyrå vilka säkerligen gjorde goda affärer på det attraktiva läget. Torget var dock mer en park där träd och några bänkar fanns, men både gräsmattorna och bänkarna var tomma. Närheten till Rålambshovsparken gjorde att dess enda syfte var att ge lite grönska till vad som annars närmast kunde beskrivas som en betongdjungel.
Hans enda fundering var vad han skulle göra ifall någon annan än målet öppnade dörren. Antingen fick han tvinga sig förbi vederbörande i jakt på sin måltavla eller handla i självförsvar beroende på hur situationen såg ut. Han kände sig lite tveksam. Hans förra operation hade planerats mer detaljerat än så här – nu hade han bara adressen och ett vapen. Behövde han egentligen mer än så?
Hans tankar flög iväg i en serie av barndomsminnen. Dels Han saknade den tiden då allt varit mindre komplicerat och föräldrarna hade alla svar och var den ultimata tryggheten. Den tiden var dock sedan länge över. Han var vuxen och ansvarsfull med egen lägenhet – visserligen betald av farsan men ändå hans – och ett job där han hade ansvar både för sitt arbete och för att hålla sig undan den här infernaliskt otrevlige The Boss vrede. Han kunde säkert ta över hennes jobb och göra jobbet både effektivare och trevligare. Hur svårt kunde det vara att dirigera personer att göra sina jobb?
Hans kropp kändes nästan lite stel och hans otålighet tog nya höjder när kroppen fylldes med adrenalin. Hjärtat pumpade hårt i bröstet. Gyllenborgsgatan 5. Det var dags. Han log och kände efter så att pistolen satt där den skulle. Magasinet var fulladdat men han skulle bara behöva ett – kanske två skott. Det här skulle gå bra. Han kunde det här! Med några självsäkra steg som dolde den nervositet som fyllde hans kropp så gick han fram till porten. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för vad han skulle göra. Hans hand nuddade handtaget. Han skulle gå upp till målets våning, ringa på och sedan döda den satans polismördaren. Hans hand slöt sig om handtaget.
Han tittade sig omkring. Gatan var fortfarande tom på folk. Kanske det fanns en annan ingång som inte krävde en portkod? Han fortsatte att gå längst med gatan och såg en cementcirkel med låga väggar omgiven av gräs och några bänkar. Det var en fontän insåg Hampus, tyst inför vintern. Bakom den fanns det buskar och en gångväg och han tänkte att han kunde se vart gångvägen tog honom någonstans. Kanske det var hans väg in?
”Kommer den jäveln undan på grund av en portkod?” undrade han desperat för sig själv. Det här var ju rent ut sagt löjligt. Han hade nu gått ett helt varv runt huset och stod återigen utanför måltavlans port. I desperation tog han fram sin mobiltelefon och öppnade webbläsaren. I Googles sökfält skrev han in ”Portkod Gyllenborgsgatan” och började gå igenom resultaten. Fjärde resultatet var ett protokoll av något slag och han klickade in sig på det. Det var ifrån en bostadsrättsförening och där fanns det också en portkod som angavs som den nya för huset. Han höll tummen en sekund och slog sedan utan att andas in 4,6,9,1 på portkodsbrickan. Ingenting hände. Försiktigt tog han tag i porten och prövade den. Ett klick hördes från låset och porten gick upp med ett gnissel. Han var äntligen inne. Försiktigt så gick han längre in i den mörka porten och tryckte på knappen som tände lyset i porten. Lindström bodde på tredje våningen.
Med bestämda steg och med känslan av att nervositeten och adrenalinet återvände till hans ben så började han gå upp för trappan. Trots lyset i trappuppgången så kändes uppgången mörk och tyst och Hampus fick intrycket att det minskade ljuset utomhus smittade av sig inomhus. Försiktigt så grävde han i fickan och tog fram Balaclava och handskar. För att inte väcka uppmärksamhet så rullade han upp Balaclavan efter att han tagit på sig den så att den såg ut som en helt vanlig svart mössa. Om han mötte någon annan så ville han inte förvarna dem för vad som skulle komma att ske. Han passerade första våningen. Fortfarande mötte han inte någon och han öppnade jackan försiktigt. Det var tyst och stilla och han fortsatte upp. Andra våningen. Fortfarande inget som rörde sig eller något som lät. Tyst så sträckte han in handen i jackans innerficka och greppade tag om pistolens kolv samtidigt som han med andra handen drog ner Balaclavan över ansiktet. Ingen kunde nu känna igen honom ens om de visste vem han var. Halvvägs upp till tredje våningen fylldes trappuppgången av ett hemskt oljud. En dörr öppnades och av ljudet att döma kom det från våningarna ovanför. Han blev helt kall i magen. Om någon såg honom nu skulle de förstå att han inte hörde hemma i huset. Men tänk om det var hans måltavlas dörr som öppnats? Med fem dörrar per våning och fyra våningar i huset så hade han en chans på tio att rätt dörr var öppen. Kanske rentav en liknande chans att rätt person precis hade stigit ut i trapphuset. Det var värt risken tänkte han och tog de sista kliven och blickade ut över tredje våningen.
En av trapphusets dörrar var öppen och i dörröppningen stod en man – ett huvud längre än Hampus, håret var brunt, jämnt klippt och välvårdat med breda axlar – i en snygg och rätt så dyr kostym vänd in mot lägenheten. Kanske skulle han på middag någonstans? Hampus hjärta slog fort och han försökte titta på de andra dörrarna samtidigt som mannens rygg var vänd bort. Det kunde väl ändå inte vara hans måltavla. Han var ju propert klädd och skulle säkert på en viktig affärsmiddag – han kunde ibland själv klä sig på samma sätt. Mannen vände sig om och verkade först inte verka Hampus som stod på sista trappsteget. Han stängde dörren och rotade i sin ficka efter ett par nycklar som om han precis kommit på att dörren inte var låst.
Då kände Hampus igen honom. Fotot han sett hade varit gammalt och mannens hår hade varit rakad på bilden. Men det var ögonen som Hampus såg. Ögonen som utan känslor hade tittat rakt in i Polisens kamera, ögon som förklarat att de inte brydde sig om vad han gjort. Nu tittade de ut i trappuppgången med samma uttryck – att han inte brydde sig om vad han såg. Det ändrades fort, hans blick landade på Hampus och deras ögon möttes. Snabbt insåg Hampus att det var dags att agera och han drog fram sin pistol snabbare än vad han trodde var möjligt och gjorde mantelrörelse – målet agerade minst lika fort, vände sig om och slet upp dörren. Precis när målets hand vilade på insidans dörrhandtag så nådde Hampus finger avtryckaren. Dörren slog igen med rasande fart och utan att han var beredd på det så hördes en hög smäll från pistolen. Hampus sköt igen och igen men han insåg att hans tre kulor hade slagit in i dörren. Fort så sprang han fram och riktade pistolen mot låset samtidigt som han hörde dörrens lås klicka. Han tryckte av igen, öronen gjorde oerhört ont av påfrestningen från pistolens höga ljud.
Han försökte räkna skotten han placerade i låsmekanismen – han behövde några kvar för att döda målet med. När han skjutit tio skott mot låset så prövade han dörren. Den gick inte upp. Hampus svor högt; han hade inget val. Han var tvungen att låta den här brottslingen undkomma för stunden. En säkerhetsdörr kunde han helt enkelt inte ta sig igenom. Han satte snabbt tillbaka pistolen i innerfickan och gick ner för trappan så snabbt som han kunde utan att springa. Hans måltavla ringde säkert polisen just nu. När han passerade trapphuset och skylten som berättade vart personerna i huset bodde så rullade han upp Balaclavan och stoppade ner den i fickan. Varför, varför hade han blivit sedd innan måltavlan hade hunnit låsa dörren för!